"Egentligen är det inte så svårt. Det är bara att sätta sig och ta en paus en gång i timmen". Sa han, min guide som höll mig i handen när jag satt där ute på havet med höga vågor runt omkring och inte kunde se någon möjlighet till att det oroliga havet i mig skulle stilla sig. Stilla sig så att jag skulle kunna hitta en ö att segla mot, lägga an och till och med kanske gå i land. På stadiga ben. Det kändes omöjligt att jag skulle nå dit igen.
"Egentligen är det inte så svårt. Det är bara att sätta sig och ta en paus en gång i timmen". På något sätt nådde ändå hans ord in till mig. Trots att jag var så uppe i varv att jag, faktiskt, inte ens klarade att sitta ned under hela tiden jag var där för att få hjälp. Rastlös vandrade jag runt i rummet, full av oro och stress.
Jag ville bli frisk till varje pris. Jag hade viljan. Så jag ställde äggklockan på 60 minuter när jag kom hem. Varje gång den ringde gick jag och satte mig. Jag vågade inte blunda då. Jag bara satt där en stund på stolen eller i fåtöljen. En gång i timmen landade jag. Sedan reste jag mig, satte äggklockan på 60 minuter och körde på för fullt igen med den kraft jag hade.
Och där, på ett så enkelt sätt, kan jag tänka nu, tio år senare. Där, precis där, började min landning. Eller min väg till den där ön som jag skulle gå i land på med stadiga ben och lämna mitt stormiga hav.
Varje gång jag får bakslag på min väg idag, så hittar jag tillbaka till de här orden: "Egentligen är det inte så svårt. Det är bara att sätta sig och ta en paus en gång i timmen". De där orden fick mitt liv att mycket långsamt börja vända, från stress, oro och svåra sömnstörningar till lugn, tillit och den läkande sömnen.
