Min innekatt och vad det betyder att känna sig trygg #blogg100

Snart är det fjorton år sedan min katt kom in i huset. Hon är en innekatt. En mycket cool sådan. Går runt med svansen i en krok när hon inte sover. Trygg i sig själv och trygg med att hon får det hon behöver av sin flock.

Inte behöver hon slita för födan, precis. Hon känner ingen stress eller prestationsångest för att få äta sig mätt eller ha tak över huvudet. Hon vilar i tillit till att vi i flocken tar hand om henne. Har aldrig upplevt en hård hand eller något slag från en människa. Därför använder hon heller aldrig sina klor för att försvara sig. Trots att hon verkligen har vapen att ta till. Men hon behöver inte använda sina försvar. Därför att hon har ett tillräckligt tryggt liv.

Att ha djur omkring sig är sann rikedom för mig. De skapar ett lugn och de älskar mig hur än jag mår eller ser ut. Så länge som jag är snäll mot dem. Och vem är den som inte känner ömhet och vill allt gott till en så fin katt som min? Hon ger så mycket kärlek till mig och andra. Att titta på henne känns som meditation.

Jag lär mig också mycket av mina husdjur om vad det är att vara en levande varelse.

Det finns mycket som förenar oss människor med djuren och naturen. Mycket som vi har att lära oss som människor från annat liv omkring oss och därute, tänker jag.



"När det finns en katt i rummet, har en inredare inte mer där att göra."

(Ernst Kirschsteiger)


#blogg100 #bloggswe

Naturen och djuren

Jag har träningsvärk i hela kroppen idag. Från hälarna ända upp till hårrötterna.

Var ute på långpromenad med Mimmi igår eftermiddag. Mötte inte en människa under vår promenad fast såg underbara sommarblommor. Bland annat de vackra lupinerna på bilden.

Det känns som att naturen redan firar midsommar nu. Svalkan, molnen och det stilla regnet kändes rogivande efter soliga och varma dagar.

Mimmi har så mycket att hålla koll på när vi är ute och promenerar. Fåglar. Hon luktar på blommorna eller om det nu kanske är någon annan doft hon känner där i blomman. En liten snigel som kryper över vägen märker hon bums och vill dit och nosa.

Hon är så nyfiken på allt omkring sig, precis som en liten unge. Efter promenaden slängde hon sig rakt över sin hundbädd och sov länge. Varm och avslappnad.

Det är stort att kunna ha en liten hund i sin närhet. Mimmi ger mig så mycket kärlek, närvaro, gos och bus.

Min katt är jag också så tacksam för. Igår ville hon bli borstad. Hon hoppar upp till mig, sätter sig nära mig, jamar och tittar mig rakt in i mina ögon. Om inte jag lägger från mig tidningen eller vad jag nu kan ha i händerna så nafsar hon lite i min tröja för att få mig att hämta borsten och kammen och borsta henne.

Naturen och djuren. Så viktiga för mig som människa.



#Blogg100 - Dag 97 

Ett märkligt uppvaknande

Jag vaknade av ett klickande ljud ute i hallen. Sedan hörde jag Mimmi skälla. Där jag låg i den varma mjuka sängen, funderade jag över om jag var lika ljudkänslig idag som igår fast att jag sovit hela natten. Ljuden från bilarna på väg in mot stan hördes som att de körde omkring nästan i sovrummet.

Jag gick upp. Genast när jag öppnade dörren mot hallen kände jag den friska svala luften strömma mot mig. Ytterdörren stod vidöppen mot mörkret därute.

På trappan inomhus som leder ned till gillestugan, låg min katt helt lugn på andra trappsteget uppifrån och tittade på mig.

På sin lilla blåvitrandiga dyna i hallen låg Mimmi hoprullad och tittade med ett knappt öppet öga ut i mörkret.

Jag stängde dörren.

Sa en tacksamhetsbön högt för mig själv över att både min katt och min hund var kvar i huset.

När en dörr står vidöppen mot världen och ingen eller inget stoppar en att ta chansen och ge sig ut där, visst måste man älska platsen man är på då när man väljer att stanna kvar?

Jag kände en sådan ömhet över att mina två husdjur valt att stanna kvar i huset med mig.

Trots den vidöppna dörren mot världen.

Är det inte kärlek, säg?

Ibland ...

Ibland får jag inte plats i min egen soffa.

Två år som hundägare

Mimmi har precis kommit hem till mig Lucia 2011.

Mimmi Lucia 2013.

Idag för exakt två år sedan, på Luciadagen 2011, hämtade jag hem lilla Mimmi. Hon var inte större än ett marsvin då, åtta veckor gammal.

Idag är hon en underbar klok vän till mig. Så glad, så tillgiven, så busig, så ... lydig, nja, när hon själv vill eller får lite prinskorv.

Hon och jag har redan upplevt så mycket under vår tid tillsammans så här långt. Hennes smärtsamma tid när hon var sjuk i höften i ett halvår. Operationen och rehabiliteringen efter det. Valpkursen som vi gick tillsammans och hade så roligt. Vi har rest och upplevt saker tillsammans. Mimmi älskar att åka bil. Varje dag med Mimmi är ett äventyr och mycket kramar, kel och bus.

Mimmi har varit en stor tröst för mig efter att min mamma dog. Och ett härligt sällskap efter att båda döttrarna flyttat hemifrån.

Mimmi - en dröm som jag bar på så länge som blev verklighet i mitt liv.

Min vackra katt

Tretton år. Så vacker. Så klok. Lugn och stolt.

Spindlarna och jag

Jag ser spindeln i handfatet först när jag redan släppt på vattnet. Han kämpar för att ta sig upp för den glatta ytan. Komma bort från vattnet. Jag känner med spindeln. Stänger av vattnet en stund. Låter honom klättra till sin trygghet.

Ofta skriver jag om alla rädslor som jag har. För att ta blodprov. Gå till tandläkaren. Flyga. Och jag vet inte allt.

Fast jag kan ärligt säga att jag känner ingen rädsla alls för spindlar. Tvärtom. Jag tycker rent av om dem. Beundrar dem. Älskar att få se ett spindelnät en disig morgon. Eller glittrande i solljuset. Beundrar spindelns förmåga att spinna konstverk. Även om det är med avsikten att fånga ett byte.

Nu talar jag om spindlarna i Sverige. De är ju inte giftiga för mig. Fast man kan vara rädd för spindlar i alla fall. Som en nedärvd instinkt.

Att ha spindlar inomhus ska vara ett tecken på att husets klimat är bra. Att där inte är för fuktigt, har jag läst.

Det känner jag tacksamhet över varje gång jag ser en spindel. Spindeln visar mig att jag bor i ett friskt hus.

Katt och hund

I soffan.

Till vänster om mig min katt.

Till höger om mig min lilla hund.

Lycka!

Intervju med mig i Jönköpings-Posten

 

I förra veckan blev jag till min förvåning uppringd av en journalist från Jönköpings-Posten. Hon skulle skriva en artikel om varför man skaffar sig husdjur och hade hittat till mig via min blogg.

Det var just hur hon hittat till mig som jag tyckte var märkligt och lite spännande.

Så många märkliga saker som har hänt mig sedan jag började blogga. Sådant som jag troligen aldrig fått uppleva annars. Någon gång kanske jag försöker att sammanfatta det i ett blogginlägg.

I artikeln idag står det om att Jönköpings län är ett av de län i Sverige där flest katter och hundar finns registrerade. Mer än var femte hushåll har ett husdjur. Jämfört med Stockholms län där färre än var tionde hushåll har hund eller katt.

I mitt hushåll finns både en katt, en hund och en dvärgvädurkanin. I artikeln svarar jag så här på frågan om min relation till husdjuren:

"Anna-Karin Mattsson bor i Barnarp och har en blogg där hon bland annat skriver om relationen till sina husdjur.

Hon menar att relationen till djur är viktig för människan. Hon tycker sällskapet med exempelvis katter kan vara en källa till glädje, kunskap om andra varelser och bra för hälsan. Hon tror att det är många sjukskrivna som ser fördelen med att ha husdjur.

- Att ha ett djur är kravlöst, säger Anna-Karin Mattsson.

Genom sin hund har hon lärt känna nya människor.

Varför det är många som skaffar husdjur i Jönköpings län kan Anna-Karin inte svara på, men för hennes del är det för att må bra.

- I Barnarp är det en massa folk som har djur, säger hon".


Källa: Jönköpings-Posten, 2013-03-12

Dvärgvädurkaninen är min yngsta dotters. Den är sju år idag och en riktig piggelinkanin.

Min dvärgpudel Mimmi är 1 1/2 år och är sällskap på mina promenader och framför TV:n med mera.

Min katt fyller tolv år på midsommarafton. Hon är lugnet självt. Sover nästan hela dagarna.

Min katt och min hund

Mimmi kramar sin kanin.

Älskade katten min ...

Mina vänner djuren

Det är en rikedom att ha djur. Många år trodde jag inte att vi skulle kunna ha djur i vårt hus eftersom det fanns allergi i familjen.

Fast nu har vi både katt, hund och en dvärgvädurskanin. Det har gått bra, trots allergin.

Ibland måste man våga prova. Känna efter själv. Expertisen kan ha fel.

Ibland är ett djur precis det man behöver för att orka med livet.

Min lilla hundvalp och vår katt har blivit så fina vänner redan, bara efter fyra månader. Snart fyller min katt tio år. Hon är en nästan för snäll storasyster ibland, till lilla Mimmi som är en tonårig tjej med egen vilja. Fast jag är säker på att min katt gillar att det finns en till i huset som är på samma nivå som hon själv. Det märks inte minst när hon av sig själv går fram och nospussar på Mimmi ibland.

Talgoxens första vårdrill

Igår hörde jag talgoxen sjunga sin vårdrill i solskenet för första gången i år.

Det känns lika härligt varje första gång jag hör den så här i januari. Det ger mig vårkänslor. Sången trotsar snön, isen och kylan. Ger hopp om sol, värme, vår, grönska och blommor. Fågelungar.

Det är normalt hos mig att höra talgoxens vårdrill någon gång i mitten av januari. 

Katten, kaninen och Mimmi

Det har blivit mycket fokus på den lilla hundvalpen Mimmi i min blogg den senaste tiden. Inte så konstigt. Det är en stor händelse att få in en liten hundvalp i huset.

Här finns ju två djur till hemma hos mig. Min katt, nio år gammal och dvärgvädurkaninen som är fem år gammal. För att få lite balans när det gäller djuren här i min blogg, lägger jag in tre bilder som tonåringen tagit på katten och kaninen. Fina bilder, tycker jag själv.

Det har gått förvånansvärt bra med vår katt och Mimmi tillsammans så här långt. Vi har brytt oss mycket om vår katt också hela tiden, gett henne uppmärksamhet. Hon sätter sig på bord eller i fönster när hon vill vara ifred. Hon är nyfiken på den nya lilla varelsen. 

Ibland när Mimmi sover går vår katt fram av sig själv och nosar på henne. De har också gått fram och nosat på varandra ett par gånger. 

För det mesta jagar Mimmi vår katt, vill leka. Då springer vår katt iväg. Men Mimmi verkar ha kommit på att om hon går långsamt efter vår katt, så springer hon inte iväg. Så ibland gör de så, vår katt går först. Och bakom henne går Mimmi, långsamt. 

Mimmi smakar på vår katts mat ibland, och dricker vatten ur hennes vattenskål. Vår katt tittar på, men visar ingen som helst aggressivitet mot den lilla hundvalpen. Jag är positivt överraskad, de är vänner så som det är nu. Mimmi vill verkligen leka med vår katt, fast det har inte vår katt gått med på. Inte än. 

Vi har inte släppt samman Mimmi med vår kanin. Jag vet inte om jag vill göra det. Kaniner är riktiga ensamdjur. För att inte tala om vilka vassa tänder de har. Barbie, som ser så oskyldig ut, skulle kunna skada Mimmi riktigt ordentligt med sina stora tänder, tror jag. Fast kanske har jag fel, kanske att någon av läsarna här i bloggen vet hur dvärgvädurkanin och liten hundvalp kan fungera ihop.