söndag 17 januari 2021

Sådana där dagar

 

Hela våren väntar där, i en syrenknopp.

Sådana där dagar när det tar halva dagen att komma igång, en sådan där dag har jag idag. Jag har tränat en del de senaste dagarna, så det är ok att min kropp känns seg. Vila och stretch behöver jag då ju. Men i mitt huvud är det allt annat än vila. Tankarna snurrar kring allt som hänt i världen och min familj senaste året. Enda sättet att stoppa dem är att meditera eller hålla mig sysselsatt. Så det gör jag.

Nu är julen utslängd och utstädad ur huset. Det känns skönt, för när den är över så öppnar sig ett fönster på glänt mot våren. Även om det är mer vintrigt än någonsin därute just nu, med frost och snö och isiga gator. Men det där fönstret som talar till mig om vår, det är där. Om det bara kommer sol så kanske jag redan om fyra veckor tar den första fikan i det inglasade uterummet. Än har jag inte hört talgoxen drilla, men det kan ju hända när som helst nu när halva januari har passerat.

Tiden går trots allt framåt. Det är en himla tur, även om allt som passerat finns sparat därinne i min kropp och själ. Det som har passerat har passerat. Nya dörrar ska öppnas och öppna sig. Av mig, av andra och av livet självt.

This too shall pass ... precis så är det.

Och det känns så trösterikt när det, än en gång, känns som att jag faller ihop i en hög av allt som varit och hur det fortfarande är. Denna längtan efter att kunna leva som människa igen. Känna mig fri att göra det jag får energi och glädje av. Möten med dem jag älskar så mycket.

Jag tittar en del på TV. Bl a ser jag "Helt lyriskt", på SVTplay. Det är artister som tonsätter dikter av olika poeter. Intressant och lärorikt. Sen tittar jag på Modern Family på Netflix som får mig att skratta. Tolv säsonger finns det så räcker ända till sommaren tror jag. Jag tittar på Friday Night Dinner på SVTplay. Sen har jag ont i magen av allt skrattet. Ett sånt där skönt ont, jämfört med annat ont i livet.


måndag 4 januari 2021

"Jag kan ha fel", att leva i osäkerhet och annan visdom


Jag lyssnar på en så jättebra ljudbok just nu. Den heter "Jag kan ha fel" och är skriven av Björn Natthiko Lindeblad. Hans berättelse är självbiografisk och handlar om hur han lämnar en karriär som ekonom för att bli buddhistisk skogsmunk. Efter hela sjutton år i klosterlivet återvänder han till Sverige. Vilket människoöde och så mycket han har att berätta som är intressant, förvånande, vist och också humoristiskt skildrat. Hans berättarröst är lugn och vilsam att lyssna till. Hela tiden dyker det upp guldkorn och här är några exempel på det som jag tycker mycket om av hans tankar.

Björn menar med sin erfarenhet att hela munklivet egentligen gick ut på en enda sak; att lära sig leva i osäkerhet och att känna sig bekväm med det. Att känna tillit till livet. Åh, hur behöver inte vi alla den förmågan så som livet är nu under pandemin? SOM jag behöver öva mig i den stora konsten, som människa, utan att vara munk eller nunna. För hela livet är ju osäkerhet i sig. Vi försöker planera och kontrollera och inget fel i det, men egentligen, som Björn uttrycker det, det vi skriver in i våra kalendrar kanske vi ska se som att vi skriver in det med blyerts istället för med kulspetspenna. Ja, sannerligen, för ett år sedan planerade jag in hela året 2020 i min kalender med kulspetspennan, men hur gick det? Inget vidare. Jag har fått stryka över i stort sett allt som jag planerade under 2020. Kanske lär jag mig mycket av det ändå, även om det har känts allt annat än roligt att stryka över.

En meditation som Björn berättar om är frasen "Jag kan ha fel. Jag kan ha fel. Jag kan ha fel.". En meditation, eller en mening, som han menar kan förändra en människas liv när hon börjar använda sig av den. Det kan vara i situationer där man kanske känner sig obekväm med en annan människa eller något. Att inse att man kan ha fel, öppnar för ödmjukheten. För nyfikenheten. Som i sin tur får oss att växa som människor istället för att stagnera i vår egen starka tro på att just jag är den som har rätt.

En annan meditation som Björn tycker är den viktigaste och enda man behöver lära sig om man vill lära sig en enda meditation är denna: Att knyta sin näve. Att sedan öppna upp den. Det handlar om att öva sig i att släppa taget. Jag undrar vad som skulle hända om jag själv och alla andra övade mycket på det? Jag undrar vad som skulle öppna sig. I mig. I de andra. Och i livet och världen.

Jag knyter min näve. Och öppnar upp min handflata. Igen och igen och igen och igen ...

Släpper in det nya. Det som ska komma.

Utan kontroll.

I tillit till livet.

Hur än det är just nu.

onsdag 23 december 2020

Tankar i juletid


Oj vad tankarna kan vandra den här tiden på året. Och alldeles särskilt efter ett år som detta. När jag tänker på hur det var i mitt liv för ett år sedan och sedan nu, oj, oj, jag känner mig helt matt av alla förändringar. Tyvärr flera mycket smärtsamma förluster.

Tänker jag sedan på hur det var i världen för ett år sedan och sedan nu. Jag saknar nästan ord för den känslan. Vanmakt. Förtvivlan. Sorg. Saknad. Skräck. Förvirring. Undran.

Kanske ändå ett litet hopp också mitt i alltsammans. Ett hopp om ett vaccin som till viss del förväntas rädda världen från covid19. Vilka förväntningar vi har. Jag önskar av hela mitt hjärta att de kommer att infrias. Vi behöver det. För hur länge till orkar vi leva som vi gör nu och har gjort väldigt länge? Visserligen är vi människor på många sätt starkare än vi kanske ens tror själva. Motståndskraftiga och överlevare genom många, många kriser i tusentals år. Men som individer kan vi vara sårbara. Och isolering och ensamhet förstärker tyvärr vår sårbarhet.

Denna julen är en jul men så olik alla andra. En jul i en pandemi är för så många människor i hela världen en oändlig längtan efter dem man älskar och håller av. En jul när vi måste distansera oss från varandra fysiskt när julen istället ofta förenar och får oss att komma närmre varandra fysiskt. Denna julen är det, kanske, i själva längtan vi kan förenas som människor. Över hela vår jord. Tänk ... vilken längtan det blir då, så stor. Oändligt stor.

Genom cyberrymden vill jag trots allt, önska dig som kanske läser här en God Jul och ett Gott Nytt År. Jag tänker alldeles särskilt mycket på dig som är ensam och kanske har varit det länge nu. Jag önskar att du hittar en tröst någonstans. Att du tar hand om dig. Att du mitt i allt kaos kan känna någon sorts frid och hoppfullhet inför det som ska komma. Så försöker jag göra. Musiken tröstar mig. Att se ett mysigt program på TV eller en långfilm får mig att glömma allt elände en stund. Kanske till och med skratta ibland. Vissheten om att det som är svårt i livet nästan alltid går över, det är en visshet som ger mig hopp.

God Jul och Gott Nytt År och många varma tankar till dig i juletid!

Det blir bättre.

Också detta har ett slut.

 

/Anna-Karin

 

 

 

torsdag 26 november 2020

Aktivitet är vägen


Det är en så märklig tid i denna världen nu. Som att allt har kastats omkull. Och enda vägen ur det är att göra bland det mest onaturliga av allt för de allra flesta människor, att fysiskt distansera oss från varandra. Aj så ont det gör. Åh vad jag längtar efter att träffa människor. Åh vad jag längtar efter att gå på café och strosa runt i affärer och höra människor pladdra om allt möjligt som förut. Men dagligen hör och läser jag om att ha tålamod, hålla ut och att detta tar tid. Så det är så jag gör.

Dagarna är allt kortare. Novembermörkret lägger sig allt tidigare på eftermiddagen. Det är i alla fall helt normalt, eller hur. På min kvällspromenad njuter jag av alla stjärnor, ljusstakar och slingor som lyser upp. Ljus i mörkret, det är precis det vi behöver mest av allt nu. Att kunna se att där finns ett ljus som väntar i denna mörka tid för så många. Det är inte alltid lätt. Men jag gör så gott jag kan för att se det.

Rutinerna är viktigare än någonsin för mig nu. Motion och djupandning och sysselsättning. Jag läste att även om man inte har lust att göra något alls, så är det klokt att sysselsätta sig ändå och inte invänta lusten. Aktivitet föder aktivitet. Och passivitet föder passivitet. Så det spelar ingen roll vad man gör. Det behöver inte vara något meningsfullt, inget speciellt. Det är meningsfullt i sig att vara sysselsatt. Antingen man städar toaletten som jag gjorde idag. Eller ser en jättebra serie på Netflix, Queens Gambit, som jag också gör i dessa dagar. Eller tja, varför inte blogga. Sysselsätta sig, det är grejen just nu för att ta sig igenom denna utmaning med allt vad den innebär. Vad sysselsätter du dig med i dessa tider? I helgen ska jag, kanske, baka lussekatter.

Ta hand om er och kram! /Anna-Karin

Nollvent och advent


Åh vad vi behöver ljusen nu. Många har redan tänt adventsljusstakar i fönstren där jag bor. Ovanligt tidigt. Jag också. En vecka tidigare än jag brukar. Läste om någon som firade "nollvent", en extra adventhelg. Känns som att vi behöver det. Ta hand om er och varandra alla fina vänner.

måndag 9 november 2020

R.I.P. Yatzy

R.I.P. vår älskade allra finaste Yatzy. Onsdagen den 4 november tog vi farväl av dig efter att du långsamt försämrats den senaste månaden. Du fick ett stilla och värdigt slut på ditt långa liv vilket jag är så tacksam för. Tack för all tid med dig. All tröst du varit i tunga stunder. All glädje och närhet och kärlek du gett till oss. Alla skratt du gett oss. All ömhet du fått oss att känna. Jag glömmer aldrig dig. Du är för evigt i mitt hjärta. Det kommer att vara så tomt och tyst här i huset efter dig, du vackra själ. Alltid så vänlig var du. Tack för att jag fick vara med om dig. Älskade, allra mest älskade Yatzy vad jag saknar dig redan. 19 1/2 fantastiska år fick vi med dig. Tack från mitt blödande hjärta. Jag visste inte hur förlamande ont det skulle göra nu när du är borta. Men det gör det. Så många år du har funnits där för mig och de andra. Genom sorg och glädje. Du fattas oss. Tomrummet efter dig är så stort. Liksom tacksamheten över att ha fått ha dig med oss så länge.







tisdag 3 november 2020

Skärpta restriktioner i Jönköpings län

Så kom besked om skärpta restriktioner också i Jönköpings län på grund av ökad smittspridning. Inte helt oväntat om du frågar mig. Jag har förvånat tittat in på caféer i stan ibland och sett fullt med människor i olika åldrar sitta nära varandra.. Själv har jag dragit mig bort från all trängsel hur fikasugen jag än känt mig. Jag som älskar att gå på café och sitta bland människor, vad jag saknar det. Vad jag längtar tills vi kan leva mer normalt igen.

Men just nu får vi försöka ta oss igenom de närmsta veckorna ändå. Bara umgås med de i samma hushåll. Bara besöka livsmedelsbutiker, apotek och vården. Det känns tufft, men det finns inget annat alternativ just nu än att ta sitt ansvar som samhällsmedborgare.

Vilken tur att jag har Internet, tv, böcker, ljudböcker med mera. Promenaderna och min träning. Om inte man var en överlevare före denna pandemi, så tränas man verkligen i den konsten just nu som människa.

Min älskade katts mående har blivit sämre. I morse ringde jag Djursjukhuset. Hon ska undersökas redan imorgon. Jag är beredd på att det kan bli dags att ta farväl. "Din katt sjunger ju på sista versen nu", som man sa till mig i telefonen. Jag får se hur det blir. Jag kommer att sakna henne. Mycket. Men som hennes ägare är det min skyldighet att se till att hon får ett värdigt slut utan lidande. Som sagt, jag får se hur det är imorgon.

En dag i taget. Det gäller mycket, nuförtiden.



 

måndag 2 november 2020

Mina fantastiska novemberkaktusar

Nu blommar mina novemberkaktusar. De är som fyrverkerier i höstrusket. För några år sedan var jag på väg att ge bort dem. Eller, ja, faktiskt slänga dem. Mina fönsterbrädor i huset där jag bor är inte så djupa. Kaktusarna växer och blir vida. Jag vill inte ha alltför stora tunga krukor att bära på eller att plantera om. Så, ja vad skulle jag då göra med mina kaktusar som växte sig så stora?

Det var då jag tänkte att jag kunde som ett sista försök innan jag gav bort dem, kanske toppa dem. Det var i september. Jag tog bort kanske 5 cm på varje bladlängd. Det var modigt. Jag tänkte att nu dör de. Men icke sa Nicke, tala om livskraft. Mina novemberkaktusar överraskade mig med en blomning som aldrig förr det året. Inte bara med en knopp i varje bladände, utan nästan dubbelknoppar överallt. 

Sedan blommade de en eller två gånger till det året. Inte så rikligt som första gången, men blomning.

De är bland de mest lättskötta blommor jag kan ha. De får lite vatten en gång i veckan. Sommarhalvåret ger jag dem lite näring. I september slutar jag vattna helt. Sedan den gången toppar jag dem också varje år. Minskar ned varje bladlängd ca 5 cm vilket krymper hela växten så den ändå får plats på min fönsterbräda. När de blommar vattnar jag dem så att de aldrig är torra. Annars kan knopparna falla av. När de blommat klart efter ca tre veckor, vattnar jag lite en gång i veckan igen. Mina novemberkaktusar står i ett österfönster.

Tänk, ibland kanske det är så, att man måste bryta av något för att livet ska blomma igen.

Visst är det märkligt. Men så är det ibland.

Det jag trodde skulle döda, gav mera liv än någonsin förut till mina gamla kaktusar.

Jag undrar hur gammal en novemberkaktus kan bli egentligen? Riktigt gammal, tror jag. Ibland lever de vidare i generationer. Kanske kommer mina döttrar att ärva mina kaktusar en gång? Vem vet. Vackra är de. Och riktiga överlevare.

 

 



 

söndag 1 november 2020

Körsbärsträdets sommar

Inatt la du av dig dina genomskinliga löv som en gul matta på det gröna gräset. Älskade gamla körsbärsträd, tack för denna sommar. Tack för försommarens blomning. Lika andäktigt vacker som alltid med dina rent vita blommor. 

Fast just denna blomningen kändes inte inuti mig som den brukar. Jag såg den, utan att riktigt känna. Så mycket som hänt. Så mycket som känts tryggt som fallit samman. Så mycket som varit självklart, men inte längre var det. 

Men du, du stod där. Som en trygg drottning med en skimrande krona att vila under medan världen föll samman runt omkring oss.

Blombladen föll. En sommar kom och gick. Kanske en av de mest märkliga somrar i mitt och många människors liv. Men du var den du alltid varit. Bina och humlorna surrade kring dig. Den svarta flugsnapparen slog sig ned på en gren. Talgoxen kvittrade från en annan gren. En dag satt det en skogsduva i din krona. 

När dina bär lyste röda samlade sig kajorna och skatorna och tävlade om att äta upp dem. Det var ett kraxande som väckte mig i sommarmorgonen. Länge svalkade du mig med skuggan från dina gröna blad. Hela den långa, långa sommaren. 

Nu vill du vila. Spara dina krafter inför vintern som är på väg. Jag längtar redan efter när du blommar igen. Det känns tryggt att veta att du finns. Något tryggt att vänta på, när så mycket annat känns osäkert.

 

 

lördag 31 oktober 2020

Döden, döden, döden ...

Astrid Lindgren är känd för att börja sina samtal med sin syster med att prata om döden. Sen hade de klarat av den och pratade om allt annat mellan himmel och jord. Det var kanske mer naturligt förr i tiden att prata om döden än idag.

Men just det här pandemins år, 2020, har nog knappast någon kunnat undgå att möta döden antingen i ord eller IRL. Om man nu kan möta döden IRL, det blev ett lite märkligt uttryck, eller vad tycker ni? Eller kan man kanske det, möta döden IRL? Döendet vet jag att man kan uppleva IRL. Både som döende och som den som befinner sig intill den döende. Det har jag nu flera erfarenheter av som människa.

Döden har nog alltid funnits med i mina funderingar genom livet. Redan när jag var liten funderade jag och skrev om döden. Det tror jag är naturligt för många barn. Som tonåring förändrades tankarna på döden. Jag blev medveten på ett annat sätt om att jag själv och alla andra är dödliga. Jag minns att jag grät länge i min säng en gång för att känslan av att alla en dag skulle vara borta, var så outhärdligt sorglig för mitt tonårshjärta. Hela mitt örngott och en bit av lakanet var alldeles vått av tårar, för så fruktansvärt sorglig kändes döden i just den stunden. Och den är ju sorglig. Det är ju så sorgligt att vi alla en gång ska dö. Samtidigt som kontrasten är där att det är ju precis lika fantastiskt och härligt att vi alla får och har fått leva.

En tro på ett liv efter detta är tröstande och ger kraft tror jag. Men det är inte alltid, eller ens säkert, att man en endaste gång kan känna den övertygelsen. För egen del så skiftar min tro på ett liv efter döden genom livets olika faser. Ibland tror jag ingenting alls. Ibland har jag känt att jag tror på något mer, en fortsättning. En själ som lever kvar. Särskilt stark har den känslan varit i närheten av en döende. Det har känts som att något lämnar kroppen. Jag har känt likheter med att föda. Som att något nytt föds fram. Men vem vet? Allt handlar om vad man tror, ens egen inre övertygelse och visshet.

För mig har vissheten om döden gjort att jag känt det särskilt viktigt att ta vara på livet. Att tala om för människor jag håller av att jag gör det. Innan det en dag är för sent. Överhuvudtaget har det känts viktigt att göra det jag vill med mitt liv innan det är för sent. Ibland kan det till och med kännas lite stressande att döden är där och sätter en deadline på det jag vill göra och uppleva i mitt liv. Kanske när jag minst anar det dessutom.

En dag ska jag dö. Alla andra dagar ska jag leva.

Känn inte så stark rädsla för döden, att du glömmer att leva. 

Ord som tröstat mig många gånger.

Jag önskar dig som läser här en fridfull Allhelgonahelg. Som jag hörde någon säga i tv, så finns helgen inte bara för att sörja, utan kanske allra mest för att vi ska hedra de döda. Att minnas dem, prata om dem och tända ett ljus. 

Leva sitt liv för att hedra de som levt före mig, det är ett vackert sätt att leva, tycker jag.

Jag vill leva ...

Leva så att jag en dag

Kan dö

Med ett förnöjt leende

I tacksamhet


/Anna-Karin