tisdag 16 mars 2021

Drömmar

Jag hade en underbar dröm i morse. Jag var utomhus. Det var sommar. Solen sken. Himlen var blå. Plötsligt sjönk solen ned och försvann. Allt blev mörkt. Jag kände mig så rädd. Vad händer? Sedan kände jag att någon bar mig i en varm famn. Jag kände mig så trygg. Lika plötsligt som solen försvunnit, kom den upp igen och allt blev ljust igen. Det var en härlig känsla att vakna i.

Jag har drömt så många mardrömmar i vinter. Vaknat i skräck och panik. Men den senaste tiden har mina drömmar ändrat karaktär. De är ljusa och ger en värme i hjärtat. Sen vaknar jag till verkligheten som senaste året mera känts som en mardröm. Kanske att drömmarna nu hjälper mig att fortsätta orka och hålla ut? Det känns så. 

Jag tror att det är viktigt att vi tillåter oss att drömma mycket nu. Vakna drömmar. Drömmar om när mardrömmen vi lever i är över. Vad vi ska göra då. Hjärnan tolkar det vi fantiserar om som att det är på riktigt har jag läst.

Jag drömmer om att resa till mina vuxna barn. Om att träffa vänner, gamla och nya. Sitta tillsammans nära varandra och äta och skratta och prata tillsammans. Att gå på stan i affärer och titta på kläder. Ta en fika inomhus bland många andra människor och lyssna till allt sorlet som jag tycker om att göra. Gå på teater, konserter och bio. Bland annat.

Jag drömmer om våren och blommorna och sommaren och värmen och grönskan. Snart, snart är vi där. Ett par veckor bort bara. Inte ge upp nu när jag orkat så här långt. Fast att det känns väldigt tungt vissa dagar. Inte ge upp ... Fortsätt, fortsätt ... En dag är min dröm det liv jag lever. Håll ut.

Vad drömmer du om just nu?

fredag 12 februari 2021

Världsligt

Brrrr, så kallt det har varit så länge nu. Nordanvinden har inte velat lägga sig en endaste sekund. Inatt såg jag att det var -17 grader hos mig. Men igår blev jag glad. För om väderprognosen stämmer så är det mildare väder på gång, ett par minusgrader och massor av sol! Genast kändes det lättare i mitt bröst. För då kan jag gå längre promenader igen. Hur jag skulle klarat det senaste året utan mina promenader vet jag inte. Det är läkning och ger kraft att vara i naturen. Alldeles särskilt när världen rämnar omkring en som människa.

Jag läste att det är också avstressande att titta på naturdokumentärer. Forskning kan visa att det gör att man hamnar i lugn- och ro-systemet då. Tvärtemot vad som händer när man läser och ser nyheter om corona. Då aktiveras kamp- och flykt vilket verkligen vi har fått mer än nog av nu. Så fler naturdokumentärer och färre nyheter är det som gäller för mig nu.

Jag försöker ta vara på varje sak som jag märker lyfter mig. Hur liten den än kan vara. Häromdagen fick jag två nya tröjor som jag köpt på rea, i brevlådan. Det kändes nästan löjligt att jag blev så glad för dem som jag blev. Men det blev jag. Jag har varit så trött på de två tröjorna som jag växlat mellan denna vinter. Ärligt talat har de också blivit slitna. Bara att ha en ny färg på mig gjorde mig lite glad. Ja, det världsliga fyller också sin funktion för oss människor ibland. Vi är ju ändå "bara" människor. Även om det är alldeles. alldeles fantastiskt att vara människa.

Förra helgen var jag på ett ute-café i utkanten av Jönköping. Det heter Chokladverkstan i Tokarp. Där var så mysigt och jag åt årets första semla som var bland den godaste semla jag ätit tror jag. Det är ett ställe jag verkligen kan rekommendera i dessa tider. Man får kolla i deras Instagram när de har öppet. Där finns gott om mysiga utemöbler. De har tända eldar som värmer. Man kan låna sittunderlag och fårfällar att sitta på. De står och säljer fikabrödet utomhus så mycket mer coronasäkert kan det knappast vara. Ett utflyktstips från mig.

Ikväll ska jag se På spåret. I år har jag sett varje program faktiskt. Jag är så där intresserad av det. Sanningen är att jag blir åksjuk (!!!) när de kör inslagen där det är som att man förflyttas på en väg. Jag har alltid reagerat så när jag ser bilfärder och liknande på tv. Konstigt nog är jag inte åksjuk i verkligheten, bara på bio och tv, ha, ha! Så jag brukar faktiskt blunda lite när de färdas i På spåret.

Önskar dig som kikar in här en skön helg och ta hand om dig och andra!

 

/Anna-Karin


Befriade


 
En solig dag
fick de
äntligen
komma ur
den mörka
isoleringen
 
Därute väntade
solen, vinden och fåglarna
 
Allt de längtat så
 
Allt de så behövde
 
Nära att drunkna
 
I friheten
 
Bländade
 
Av ljuset
 
 
(Anna-Karin)

söndag 7 februari 2021

Frusen

 

Nakna grenen
 
Klädd i snö
 
Svart som döden
 
Kroknad av vinden
 
Gör mig levande
 
Fyll mig ...
 
Klä mig i gröna kläder
 
Rasslande löv
 
Värmande solstrålar ...
 
Smält ...
 
Min snö
 
Ge mig liv ...
 
Och talgoxen sjöng
 
Till svar
 
 
 
/Anna-Karin

söndag 17 januari 2021

Sådana där dagar

 

Hela våren väntar där, i en syrenknopp.

Sådana där dagar när det tar halva dagen att komma igång, en sådan där dag har jag idag. Jag har tränat en del de senaste dagarna, så det är ok att min kropp känns seg. Vila och stretch behöver jag då ju. Men i mitt huvud är det allt annat än vila. Tankarna snurrar kring allt som hänt i världen och min familj senaste året. Enda sättet att stoppa dem är att meditera eller hålla mig sysselsatt. Så det gör jag.

Nu är julen utslängd och utstädad ur huset. Det känns skönt, för när den är över så öppnar sig ett fönster på glänt mot våren. Även om det är mer vintrigt än någonsin därute just nu, med frost och snö och isiga gator. Men det där fönstret som talar till mig om vår, det är där. Om det bara kommer sol så kanske jag redan om fyra veckor tar den första fikan i det inglasade uterummet. Än har jag inte hört talgoxen drilla, men det kan ju hända när som helst nu när halva januari har passerat.

Tiden går trots allt framåt. Det är en himla tur, även om allt som passerat finns sparat därinne i min kropp och själ. Det som har passerat har passerat. Nya dörrar ska öppnas och öppna sig. Av mig, av andra och av livet självt.

This too shall pass ... precis så är det.

Och det känns så trösterikt när det, än en gång, känns som att jag faller ihop i en hög av allt som varit och hur det fortfarande är. Denna längtan efter att kunna leva som människa igen. Känna mig fri att göra det jag får energi och glädje av. Möten med dem jag älskar så mycket.

Jag tittar en del på TV. Bl a ser jag "Helt lyriskt", på SVTplay. Det är artister som tonsätter dikter av olika poeter. Intressant och lärorikt. Sen tittar jag på Modern Family på Netflix som får mig att skratta. Tolv säsonger finns det så räcker ända till sommaren tror jag. Jag tittar på Friday Night Dinner på SVTplay. Sen har jag ont i magen av allt skrattet. Ett sånt där skönt ont, jämfört med annat ont i livet.


måndag 4 januari 2021

"Jag kan ha fel", att leva i osäkerhet och annan visdom


Jag lyssnar på en så jättebra ljudbok just nu. Den heter "Jag kan ha fel" och är skriven av Björn Natthiko Lindeblad. Hans berättelse är självbiografisk och handlar om hur han lämnar en karriär som ekonom för att bli buddhistisk skogsmunk. Efter hela sjutton år i klosterlivet återvänder han till Sverige. Vilket människoöde och så mycket han har att berätta som är intressant, förvånande, vist och också humoristiskt skildrat. Hans berättarröst är lugn och vilsam att lyssna till. Hela tiden dyker det upp guldkorn och här är några exempel på det som jag tycker mycket om av hans tankar.

Björn menar med sin erfarenhet att hela munklivet egentligen gick ut på en enda sak; att lära sig leva i osäkerhet och att känna sig bekväm med det. Att känna tillit till livet. Åh, hur behöver inte vi alla den förmågan så som livet är nu under pandemin? SOM jag behöver öva mig i den stora konsten, som människa, utan att vara munk eller nunna. För hela livet är ju osäkerhet i sig. Vi försöker planera och kontrollera och inget fel i det, men egentligen, som Björn uttrycker det, det vi skriver in i våra kalendrar kanske vi ska se som att vi skriver in det med blyerts istället för med kulspetspenna. Ja, sannerligen, för ett år sedan planerade jag in hela året 2020 i min kalender med kulspetspennan, men hur gick det? Inget vidare. Jag har fått stryka över i stort sett allt som jag planerade under 2020. Kanske lär jag mig mycket av det ändå, även om det har känts allt annat än roligt att stryka över.

En meditation som Björn berättar om är frasen "Jag kan ha fel. Jag kan ha fel. Jag kan ha fel.". En meditation, eller en mening, som han menar kan förändra en människas liv när hon börjar använda sig av den. Det kan vara i situationer där man kanske känner sig obekväm med en annan människa eller något. Att inse att man kan ha fel, öppnar för ödmjukheten. För nyfikenheten. Som i sin tur får oss att växa som människor istället för att stagnera i vår egen starka tro på att just jag är den som har rätt.

En annan meditation som Björn tycker är den viktigaste och enda man behöver lära sig om man vill lära sig en enda meditation är denna: Att knyta sin näve. Att sedan öppna upp den. Det handlar om att öva sig i att släppa taget. Jag undrar vad som skulle hända om jag själv och alla andra övade mycket på det? Jag undrar vad som skulle öppna sig. I mig. I de andra. Och i livet och världen.

Jag knyter min näve. Och öppnar upp min handflata. Igen och igen och igen och igen ...

Släpper in det nya. Det som ska komma.

Utan kontroll.

I tillit till livet.

Hur än det är just nu.

onsdag 23 december 2020

Tankar i juletid


Oj vad tankarna kan vandra den här tiden på året. Och alldeles särskilt efter ett år som detta. När jag tänker på hur det var i mitt liv för ett år sedan och sedan nu, oj, oj, jag känner mig helt matt av alla förändringar. Tyvärr flera mycket smärtsamma förluster.

Tänker jag sedan på hur det var i världen för ett år sedan och sedan nu. Jag saknar nästan ord för den känslan. Vanmakt. Förtvivlan. Sorg. Saknad. Skräck. Förvirring. Undran.

Kanske ändå ett litet hopp också mitt i alltsammans. Ett hopp om ett vaccin som till viss del förväntas rädda världen från covid19. Vilka förväntningar vi har. Jag önskar av hela mitt hjärta att de kommer att infrias. Vi behöver det. För hur länge till orkar vi leva som vi gör nu och har gjort väldigt länge? Visserligen är vi människor på många sätt starkare än vi kanske ens tror själva. Motståndskraftiga och överlevare genom många, många kriser i tusentals år. Men som individer kan vi vara sårbara. Och isolering och ensamhet förstärker tyvärr vår sårbarhet.

Denna julen är en jul men så olik alla andra. En jul i en pandemi är för så många människor i hela världen en oändlig längtan efter dem man älskar och håller av. En jul när vi måste distansera oss från varandra fysiskt när julen istället ofta förenar och får oss att komma närmre varandra fysiskt. Denna julen är det, kanske, i själva längtan vi kan förenas som människor. Över hela vår jord. Tänk ... vilken längtan det blir då, så stor. Oändligt stor.

Genom cyberrymden vill jag trots allt, önska dig som kanske läser här en God Jul och ett Gott Nytt År. Jag tänker alldeles särskilt mycket på dig som är ensam och kanske har varit det länge nu. Jag önskar att du hittar en tröst någonstans. Att du tar hand om dig. Att du mitt i allt kaos kan känna någon sorts frid och hoppfullhet inför det som ska komma. Så försöker jag göra. Musiken tröstar mig. Att se ett mysigt program på TV eller en långfilm får mig att glömma allt elände en stund. Kanske till och med skratta ibland. Vissheten om att det som är svårt i livet nästan alltid går över, det är en visshet som ger mig hopp.

God Jul och Gott Nytt År och många varma tankar till dig i juletid!

Det blir bättre.

Också detta har ett slut.

 

/Anna-Karin

 

 

 

torsdag 26 november 2020

Aktivitet är vägen


Det är en så märklig tid i denna världen nu. Som att allt har kastats omkull. Och enda vägen ur det är att göra bland det mest onaturliga av allt för de allra flesta människor, att fysiskt distansera oss från varandra. Aj så ont det gör. Åh vad jag längtar efter att träffa människor. Åh vad jag längtar efter att gå på café och strosa runt i affärer och höra människor pladdra om allt möjligt som förut. Men dagligen hör och läser jag om att ha tålamod, hålla ut och att detta tar tid. Så det är så jag gör.

Dagarna är allt kortare. Novembermörkret lägger sig allt tidigare på eftermiddagen. Det är i alla fall helt normalt, eller hur. På min kvällspromenad njuter jag av alla stjärnor, ljusstakar och slingor som lyser upp. Ljus i mörkret, det är precis det vi behöver mest av allt nu. Att kunna se att där finns ett ljus som väntar i denna mörka tid för så många. Det är inte alltid lätt. Men jag gör så gott jag kan för att se det.

Rutinerna är viktigare än någonsin för mig nu. Motion och djupandning och sysselsättning. Jag läste att även om man inte har lust att göra något alls, så är det klokt att sysselsätta sig ändå och inte invänta lusten. Aktivitet föder aktivitet. Och passivitet föder passivitet. Så det spelar ingen roll vad man gör. Det behöver inte vara något meningsfullt, inget speciellt. Det är meningsfullt i sig att vara sysselsatt. Antingen man städar toaletten som jag gjorde idag. Eller ser en jättebra serie på Netflix, Queens Gambit, som jag också gör i dessa dagar. Eller tja, varför inte blogga. Sysselsätta sig, det är grejen just nu för att ta sig igenom denna utmaning med allt vad den innebär. Vad sysselsätter du dig med i dessa tider? I helgen ska jag, kanske, baka lussekatter.

Ta hand om er och kram! /Anna-Karin

Nollvent och advent


Åh vad vi behöver ljusen nu. Många har redan tänt adventsljusstakar i fönstren där jag bor. Ovanligt tidigt. Jag också. En vecka tidigare än jag brukar. Läste om någon som firade "nollvent", en extra adventhelg. Känns som att vi behöver det. Ta hand om er och varandra alla fina vänner.

måndag 9 november 2020

R.I.P. Yatzy

R.I.P. vår älskade allra finaste Yatzy. Onsdagen den 4 november tog vi farväl av dig efter att du långsamt försämrats den senaste månaden. Du fick ett stilla och värdigt slut på ditt långa liv vilket jag är så tacksam för. Tack för all tid med dig. All tröst du varit i tunga stunder. All glädje och närhet och kärlek du gett till oss. Alla skratt du gett oss. All ömhet du fått oss att känna. Jag glömmer aldrig dig. Du är för evigt i mitt hjärta. Det kommer att vara så tomt och tyst här i huset efter dig, du vackra själ. Alltid så vänlig var du. Tack för att jag fick vara med om dig. Älskade, allra mest älskade Yatzy vad jag saknar dig redan. 19 1/2 fantastiska år fick vi med dig. Tack från mitt blödande hjärta. Jag visste inte hur förlamande ont det skulle göra nu när du är borta. Men det gör det. Så många år du har funnits där för mig och de andra. Genom sorg och glädje. Du fattas oss. Tomrummet efter dig är så stort. Liksom tacksamheten över att ha fått ha dig med oss så länge.