torsdag 26 november 2020

Aktivitet är vägen


Det är en så märklig tid i denna världen nu. Som att allt har kastats omkull. Och enda vägen ur det är att göra bland det mest onaturliga av allt för de allra flesta människor, att fysiskt distansera oss från varandra. Aj så ont det gör. Åh vad jag längtar efter att träffa människor. Åh vad jag längtar efter att gå på café och strosa runt i affärer och höra människor pladdra om allt möjligt som förut. Men dagligen hör och läser jag om att ha tålamod, hålla ut och att detta tar tid. Så det är så jag gör.

Dagarna är allt kortare. Novembermörkret lägger sig allt tidigare på eftermiddagen. Det är i alla fall helt normalt, eller hur. På min kvällspromenad njuter jag av alla stjärnor, ljusstakar och slingor som lyser upp. Ljus i mörkret, det är precis det vi behöver mest av allt nu. Att kunna se att där finns ett ljus som väntar i denna mörka tid för så många. Det är inte alltid lätt. Men jag gör så gott jag kan för att se det.

Rutinerna är viktigare än någonsin för mig nu. Motion och djupandning och sysselsättning. Jag läste att även om man inte har lust att göra något alls, så är det klokt att sysselsätta sig ändå och inte invänta lusten. Aktivitet föder aktivitet. Och passivitet föder passivitet. Så det spelar ingen roll vad man gör. Det behöver inte vara något meningsfullt, inget speciellt. Det är meningsfullt i sig att vara sysselsatt. Antingen man städar toaletten som jag gjorde idag. Eller ser en jättebra serie på Netflix, Queens Gambit, som jag också gör i dessa dagar. Eller tja, varför inte blogga. Sysselsätta sig, det är grejen just nu för att ta sig igenom denna utmaning med allt vad den innebär. Vad sysselsätter du dig med i dessa tider? I helgen ska jag, kanske, baka lussekatter.

Ta hand om er och kram! /Anna-Karin

Nollvent och advent


Åh vad vi behöver ljusen nu. Många har redan tänt adventsljusstakar i fönstren där jag bor. Ovanligt tidigt. Jag också. En vecka tidigare än jag brukar. Läste om någon som firade "nollvent", en extra adventhelg. Känns som att vi behöver det. Ta hand om er och varandra alla fina vänner.

måndag 9 november 2020

R.I.P. Yatzy

R.I.P. vår älskade allra finaste Yatzy. Onsdagen den 4 november tog vi farväl av dig efter att du långsamt försämrats den senaste månaden. Du fick ett stilla och värdigt slut på ditt långa liv vilket jag är så tacksam för. Tack för all tid med dig. All tröst du varit i tunga stunder. All glädje och närhet och kärlek du gett till oss. Alla skratt du gett oss. All ömhet du fått oss att känna. Jag glömmer aldrig dig. Du är för evigt i mitt hjärta. Det kommer att vara så tomt och tyst här i huset efter dig, du vackra själ. Alltid så vänlig var du. Tack för att jag fick vara med om dig. Älskade, allra mest älskade Yatzy vad jag saknar dig redan. 19 1/2 fantastiska år fick vi med dig. Tack från mitt blödande hjärta. Jag visste inte hur förlamande ont det skulle göra nu när du är borta. Men det gör det. Så många år du har funnits där för mig och de andra. Genom sorg och glädje. Du fattas oss. Tomrummet efter dig är så stort. Liksom tacksamheten över att ha fått ha dig med oss så länge.







tisdag 3 november 2020

Skärpta restriktioner i Jönköpings län

Så kom besked om skärpta restriktioner också i Jönköpings län på grund av ökad smittspridning. Inte helt oväntat om du frågar mig. Jag har förvånat tittat in på caféer i stan ibland och sett fullt med människor i olika åldrar sitta nära varandra.. Själv har jag dragit mig bort från all trängsel hur fikasugen jag än känt mig. Jag som älskar att gå på café och sitta bland människor, vad jag saknar det. Vad jag längtar tills vi kan leva mer normalt igen.

Men just nu får vi försöka ta oss igenom de närmsta veckorna ändå. Bara umgås med de i samma hushåll. Bara besöka livsmedelsbutiker, apotek och vården. Det känns tufft, men det finns inget annat alternativ just nu än att ta sitt ansvar som samhällsmedborgare.

Vilken tur att jag har Internet, tv, böcker, ljudböcker med mera. Promenaderna och min träning. Om inte man var en överlevare före denna pandemi, så tränas man verkligen i den konsten just nu som människa.

Min älskade katts mående har blivit sämre. I morse ringde jag Djursjukhuset. Hon ska undersökas redan imorgon. Jag är beredd på att det kan bli dags att ta farväl. "Din katt sjunger ju på sista versen nu", som man sa till mig i telefonen. Jag får se hur det blir. Jag kommer att sakna henne. Mycket. Men som hennes ägare är det min skyldighet att se till att hon får ett värdigt slut utan lidande. Som sagt, jag får se hur det är imorgon.

En dag i taget. Det gäller mycket, nuförtiden.



 

måndag 2 november 2020

Mina fantastiska novemberkaktusar

Nu blommar mina novemberkaktusar. De är som fyrverkerier i höstrusket. För några år sedan var jag på väg att ge bort dem. Eller, ja, faktiskt slänga dem. Mina fönsterbrädor i huset där jag bor är inte så djupa. Kaktusarna växer och blir vida. Jag vill inte ha alltför stora tunga krukor att bära på eller att plantera om. Så, ja vad skulle jag då göra med mina kaktusar som växte sig så stora?

Det var då jag tänkte att jag kunde som ett sista försök innan jag gav bort dem, kanske toppa dem. Det var i september. Jag tog bort kanske 5 cm på varje bladlängd. Det var modigt. Jag tänkte att nu dör de. Men icke sa Nicke, tala om livskraft. Mina novemberkaktusar överraskade mig med en blomning som aldrig förr det året. Inte bara med en knopp i varje bladände, utan nästan dubbelknoppar överallt. 

Sedan blommade de en eller två gånger till det året. Inte så rikligt som första gången, men blomning.

De är bland de mest lättskötta blommor jag kan ha. De får lite vatten en gång i veckan. Sommarhalvåret ger jag dem lite näring. I september slutar jag vattna helt. Sedan den gången toppar jag dem också varje år. Minskar ned varje bladlängd ca 5 cm vilket krymper hela växten så den ändå får plats på min fönsterbräda. När de blommar vattnar jag dem så att de aldrig är torra. Annars kan knopparna falla av. När de blommat klart efter ca tre veckor, vattnar jag lite en gång i veckan igen. Mina novemberkaktusar står i ett österfönster.

Tänk, ibland kanske det är så, att man måste bryta av något för att livet ska blomma igen.

Visst är det märkligt. Men så är det ibland.

Det jag trodde skulle döda, gav mera liv än någonsin förut till mina gamla kaktusar.

Jag undrar hur gammal en novemberkaktus kan bli egentligen? Riktigt gammal, tror jag. Ibland lever de vidare i generationer. Kanske kommer mina döttrar att ärva mina kaktusar en gång? Vem vet. Vackra är de. Och riktiga överlevare.

 

 



 

söndag 1 november 2020

Körsbärsträdets sommar

Inatt la du av dig dina genomskinliga löv som en gul matta på det gröna gräset. Älskade gamla körsbärsträd, tack för denna sommar. Tack för försommarens blomning. Lika andäktigt vacker som alltid med dina rent vita blommor. 

Fast just denna blomningen kändes inte inuti mig som den brukar. Jag såg den, utan att riktigt känna. Så mycket som hänt. Så mycket som känts tryggt som fallit samman. Så mycket som varit självklart, men inte längre var det. 

Men du, du stod där. Som en trygg drottning med en skimrande krona att vila under medan världen föll samman runt omkring oss.

Blombladen föll. En sommar kom och gick. Kanske en av de mest märkliga somrar i mitt och många människors liv. Men du var den du alltid varit. Bina och humlorna surrade kring dig. Den svarta flugsnapparen slog sig ned på en gren. Talgoxen kvittrade från en annan gren. En dag satt det en skogsduva i din krona. 

När dina bär lyste röda samlade sig kajorna och skatorna och tävlade om att äta upp dem. Det var ett kraxande som väckte mig i sommarmorgonen. Länge svalkade du mig med skuggan från dina gröna blad. Hela den långa, långa sommaren. 

Nu vill du vila. Spara dina krafter inför vintern som är på väg. Jag längtar redan efter när du blommar igen. Det känns tryggt att veta att du finns. Något tryggt att vänta på, när så mycket annat känns osäkert.

 

 

lördag 31 oktober 2020

Döden, döden, döden ...

Astrid Lindgren är känd för att börja sina samtal med sin syster med att prata om döden. Sen hade de klarat av den och pratade om allt annat mellan himmel och jord. Det var kanske mer naturligt förr i tiden att prata om döden än idag.

Men just det här pandemins år, 2020, har nog knappast någon kunnat undgå att möta döden antingen i ord eller IRL. Om man nu kan möta döden IRL, det blev ett lite märkligt uttryck, eller vad tycker ni? Eller kan man kanske det, möta döden IRL? Döendet vet jag att man kan uppleva IRL. Både som döende och som den som befinner sig intill den döende. Det har jag nu flera erfarenheter av som människa.

Döden har nog alltid funnits med i mina funderingar genom livet. Redan när jag var liten funderade jag och skrev om döden. Det tror jag är naturligt för många barn. Som tonåring förändrades tankarna på döden. Jag blev medveten på ett annat sätt om att jag själv och alla andra är dödliga. Jag minns att jag grät länge i min säng en gång för att känslan av att alla en dag skulle vara borta, var så outhärdligt sorglig för mitt tonårshjärta. Hela mitt örngott och en bit av lakanet var alldeles vått av tårar, för så fruktansvärt sorglig kändes döden i just den stunden. Och den är ju sorglig. Det är ju så sorgligt att vi alla en gång ska dö. Samtidigt som kontrasten är där att det är ju precis lika fantastiskt och härligt att vi alla får och har fått leva.

En tro på ett liv efter detta är tröstande och ger kraft tror jag. Men det är inte alltid, eller ens säkert, att man en endaste gång kan känna den övertygelsen. För egen del så skiftar min tro på ett liv efter döden genom livets olika faser. Ibland tror jag ingenting alls. Ibland har jag känt att jag tror på något mer, en fortsättning. En själ som lever kvar. Särskilt stark har den känslan varit i närheten av en döende. Det har känts som att något lämnar kroppen. Jag har känt likheter med att föda. Som att något nytt föds fram. Men vem vet? Allt handlar om vad man tror, ens egen inre övertygelse och visshet.

För mig har vissheten om döden gjort att jag känt det särskilt viktigt att ta vara på livet. Att tala om för människor jag håller av att jag gör det. Innan det en dag är för sent. Överhuvudtaget har det känts viktigt att göra det jag vill med mitt liv innan det är för sent. Ibland kan det till och med kännas lite stressande att döden är där och sätter en deadline på det jag vill göra och uppleva i mitt liv. Kanske när jag minst anar det dessutom.

En dag ska jag dö. Alla andra dagar ska jag leva.

Känn inte så stark rädsla för döden, att du glömmer att leva. 

Ord som tröstat mig många gånger.

Jag önskar dig som läser här en fridfull Allhelgonahelg. Som jag hörde någon säga i tv, så finns helgen inte bara för att sörja, utan kanske allra mest för att vi ska hedra de döda. Att minnas dem, prata om dem och tända ett ljus. 

Leva sitt liv för att hedra de som levt före mig, det är ett vackert sätt att leva, tycker jag.

Jag vill leva ...

Leva så att jag en dag

Kan dö

Med ett förnöjt leende

I tacksamhet


/Anna-Karin


fredag 30 oktober 2020

Covid19 överraskar - hur ska vi orka?


Igår och idag skärptes restriktionerna på grund av Covid19 i sex regioner i Sverige. Det känns som ett tungt bakslag. Bara för ca två veckor sedan kändes allt mer hoppfullt. 70+arna släpptes lika fria, eller om det nu är instängda, som oss andra. Äldreboenden upphörde med besöksförbud. Vi fick hoppfulla besked om att kunna fira jul, kanske inte helt som vanligt, men ändå tillsammans med de nära.

Men viruset överraskar också experterna. Smittspridningen har accelererat så snabbt att man nu stänger t ex ishallar, bibliotek, muséer i vissa områden. Man uppmanar människor att bara umgås med de i samma hushåll. Undvika kollektivtrafik, köpcentra, butiker förutom livsmedel och apotek. Nej till fester och afterwork. Backa tillbaka bandet till som det var i april. Det känns tufft. Särskilt som att vi nu har den mörkaste årstiden på året framför oss.

Vad ska man då göra? Själv "tröstade" jag mig återigen en stund med att läsa på om Spanska sjukan, för att få perspektiv. 50 till 100 miljoner människor dog mellan åren 1918-1920. Vi är mycket långt från sådana siffror nu även om så klart varje människa som dör är en förlust i ett samhälle. Idag har 1,18 miljoner människor dött i Covid19 i hela världen, så här långt. Inte ens under Spanska sjukan tog livet slut för de allra flesta på jorden. Så, även om det känns tungt just idag, visst måste jag kunna känna hopp inför framtiden. Att det kommer ett mer normalt liv igen där vi kan träffa varandra utan social distansering. Att det kommer vaccin och läkemedel.

Samtidigt så tänker jag att människorna som levde under Spanska sjukan hade en helt annan livsstil än vi har idag. Vi har t ex varit vana vid att resa över hela världen året om. Nöjesresor och semestrar. Med mera. Vi har i ärlighetens namn varit ganska så bortskämda med väldigt mycket under flera generationer. I alla fall vi i den rika världen. Nu får vi försöka lära oss att ha tråkigt. Det är inte roligt. Men det är inte heller farligt. 

Det som jag tror är farligt är den sociala distanseringen för många. Vi människor är så sociala varelser. Att inte träffa andra människor gör lätt att vi får oro, ångest och i värsta fall depression. Hur vår psykiska hälsa påverkats under den här pandemin kommer säkert att visa sig så småningom på olika sätt. Och visar sig redan nu i höst.

Jag själv känner det tyngre på många sätt nu men det har olika skäl, inte bara pandemin. Hade ju oturen att drabbas av sjukdom hos riktigt nära i somras. Det har varit en mycket tuff resa. Men tack och lov finns det en vändning nu och det fungerar bättre än på länge. Men tröttheten efteråt gör det svårare att orka med som jag brukar. Men jag försöker. Jag gör så gott jag kan. Jag tar mig upp. Jag tränar. Jag aktiverar mig så som är möjligt. Försöker hålla modet uppe. Göra det som är meningsfullt om nu inte så mycket kanske känns roligt just nu.

Kanske är det bästa just nu att vara extra snäll mot sig själv? Extra förlåtande om man ibland brister och inte orkar. Ge sig själv av det goda som livet ändå har att erbjuda. Tända ett doftljus i mörkret. Läsa en bok om man kan koncentrera sig. Gå ut i naturen och fotografera. Lyssna på musik. Eller kanske blogga, så som jag ska försöka göra nu i vinter. Kravlöst bloggande, men ändå göra det för att ha något där mina tankar får samla sig och kanske växa till något nytt, en ny sanning och ett nytt hopp kring det som händer i världen nu. Jag har skrivit och bloggat mig igenom svåra perioder så många gånger förut. Skapandets kraft. Och skrivandets.

 

Det är ju allhelgonahelg nu. Själv så var jag vid min mammas grav och tände ljus idag på förmiddagen. Min lilla Mimmi var med. Hon är så van vid att vi går till graven så hon hittar själv dit på kyrkogården. Hon tycker om att vara där. Sätter sig gärna där en stund. Men just idag var det för blött i gräset för att hon skulle sätta sig. Men jag kunde ta ett fint kort på henne i alla fall. Min älskade, lilla vovve, du är värd mer än guld inte minst under en pandemi. Du får mig att glömma och du får mig att känna mig så älskad. Du ger mening åt mitt och andras liv. 


BARA VARA

Låt mig få vara ...

Vara i det som är

Hur det än är

Vila utan oro

Utan tankar på framtiden

Se en strimma av ljus

I världens mörker

Låt mig få vara ...

Vila ...

I tillit

Hopp

Känna tacksamhet över det som är

Trots allt

 

/Anna-Karin


tisdag 20 oktober 2020

Löven faller och jag med dem ibland


Löven faller och jag blir tårögd. Vill tömma mig själv på all sorg, saknad, förlorade drömmar. Tårar hjälper. Längtar efter närhet, men aldrig förut har väl närhet känts så långt borta som nu. Jag får locka Mimmi med skinka på morgonen för att hon ska följa med mig ut på promenaden. Hon vill ligga kvar i hundbädden och inte alls ut i det gråa fuktiga. Den första frosten har redan varit.

Min katt har haft fem dagar utan kramper. Jag vet att det närmar sig att ta farväl av henne. Vet bara inte när. Varje dag känns särskilt värdefull. Hon får leva som den drottning hon är nu. Äta sånt hon älskar mest av allt. Vi skämmer bort henne massor. Hon ger lika mycket tillbaka som hon alltid gjort under sina dryga nitton år.

Tiden går och jag tror knappt att det är sant att det är allhelgona nästa helg. Och vintertid till helgen.

Så mycket som hänt. Så mycket att bearbeta. Så mycket att ibland snurrar tankarna nätterna igenom och sovtimmarna är lätt räknade då för mig.

Håll i. Håll ut. Ha hopp. En dag ljusnar det igen.

Jag drömmer redan om våren.

torsdag 24 september 2020

Solkatten


Tänk att hon har fått njuta av solen en hel sommar till, älskade fina Yatzy, vilken ömhet jag känner när jag ser dig må så gott där i solen. Din 19:e sommar är på väg mot höst.