Vad hade min egen blogg varit utan dig, Gunilla? Det var du som lärde mig att länka. Bland annat. Det kändes jättesvårt för mig, men du kunde vägleda mig genom allt det här tekniska som var så svårt i början för mig som bloggare. Och rätt som det var så kunde jag länka. Du utmanade mig genom att ge mig uppgifter där jag skulle länka till kanske sju olika bloggare och det var minsann ansträngande för mig, det gick runt i huvudet för mig, men till slut gick det lätt som en dans. Ibland om jag undrade om något när det gällde bloggandet, skrev jag till dig. Och du svarade mig tillbaka, hjälpte mig på vägen på ett så pedagogiskt sätt.
Sedan är det ju allt det andra, det som jag skrivit till dig om förut mer än en gång. Om när jag som ny bloggare på Passagen upptäckte din blogg. När jag gick in i den för allra första gången, fick se gravstenen och förstod att du förlorat en son som var i ungefär samma ålder som min egen äldsta dotter. Det gjorde så ont i hela mig att jag bums gick ut från din blogg och kände att jag inte orkade läsa det som stod där, inte möta sorgen där.
Men jag kände mig ändå nyfiken på din blogg. Så ibland, lite då och då, gick jag in där. Jag vågade börja läsa lite och sedan var jag fast. Jag upptäckte att mitt i all denna sorg fanns där en kraft, en styrka som jag också känt i mig själv när sorgen varit som störst. Igenkänning. Det finns beröringspunkter för oss alla som känt djup sorg, vad än den kommer sig av. Vi kan trösta varandra när vi känner att vi inte är ensamma om våra känslor, vår ångest, vår gråt, vår förtvivlan. Vi kan stötta varandra genom att visa att titta, här är jag! Jag gick upp idag också. Trots allt, trots att det allra värsta som kan hända har hänt, trots att mitt barn har dött så har jag gått upp ur sängen idag också. Jag lever vidare, trots allt. Det är gemensamt för oss människor. Vi har en kraft inuti oss själva som är så mycket starkare än vi ens tror oss om att ha. Den finns där. Det är, bland annat, Gunillas blogg ett mycket levande bevis för, tycker jag.
Idag är Gunilla och jag bloggvänner. Vi skriver dikter båda två och där har vi också blivit vänner i cyberrymden alldeles nyligen. Vi har också blivit vänner på Facebook. Än har vi inte träffats i verkligheten, det kanske vi gör en dag, vem vet. Men det är inte så viktigt. Ibland kommer man varandra så nära ändå i cyberrymden. Gunilla har läst om mina tunga stunder i livet. Jag har läst om hennes. Det är sådant som förenar människor och som gör att man aldrig glömmer en annan människa.
Hemma hos mig finns idag en av Gunillas diktböcker. Jag läser i den ibland och kan hitta tröstande ord och också igenkänning i det Gunilla skrivit. Livskraft och framförallt livsmod. Mod att leva livet fullt ut så som det nu än blev. Det beundrar jag hos dig, Gunilla. Ditt livsmod.
Jag önskar dig allt gott nu och i framtiden, Gunilla! Må din blogg leva länge!
Du får en rosa ros av mig idag, Gunilla. En rosa ros med svart bakgrund. Det påminner mig om när jag själv befann mig i det svartaste av mörker. Jag vet att jag mitt i förlamningen köpte mig en svart plåtburk med fåglar i rosa. Jag minns att jag orkade tänka att fåglarna finns där, också i det svarta. Det gör rosorna också. De finns där också i mörkret. En dag tar de över det svarta och där är bara rosor kvar.
Livet är så mycket mer än mörkret. Livet är så mycket större. Livet är så fullt av rosor och fåglar. Det finns stunder när man aldrig mer tror att man ska se rosorna och höra fåglarna. Men det är bara som det känns. För härdar man ut igenom det svarta, så kommer det en dag med rosor och fågelsång igen. Jag önskar att den här dagen är en sådan dag för dig, Gunilla.
Kramar/Anna-Karin
