Tänk dig att du kvaddar din bil. Motorhuven är intryckt, dörrarna är bortslitna, bromsen är ur funktion, däcken har punkterats men du lyckas ändå ta dig till Bilprovningen på något sätt. Där undersöker man din kvaddade bil, ser dig bestämt in i ögonen och säger: "Men du kan ju köra den, då är det inget fel på den. Kör!".
Den här liknelsen mellan en kvaddad bil och en "kvaddad" människa hörde jag igår i ett av talen från Påskuppropet. Det var en mycket bra liknelse, tycker jag, som pekar på det absurda i att sjuka människor tvingas till Arbetsförmedlingen för att söka arbeten som inte finns i stället för att få läka i lugn och ro och få rehabilitering i tid.
Alla berättelser från Påskuppropet sätter igång känslor i mig. "Uppropet hördes över hela landet". Jag följde manifestationen från Medborgarplatsen i Stockholm direkt via Aftonbladets webb-TV. Det var många bra tal och jag är glad för de människor som klivit fram och visat sitt stöd för oss som är utförsäkrade. Samtidigt är jag besviken på politikernas härskarteknik osynliggörande, inte en kommentar gav de igår trots att medierna bad om det.
Jag ska säga ärligt som jag känner det nu. Jag har som liten varit med om att ofrivilligt få lämna mitt hem, huset som vi bodde i. Jag mår grymt dåligt av berättelser om människor, inte minst de som har barn, som idag får lämna sina hem för att de blivit sjuka och blir utförsäkrade, jag har lätt för att leva mig in i det.
Att jag dessutom själv nu har papper på att jag är utförsäkrad, att jag inte är arbetsför till 100 %, ger mig magknip, oro, mardrömmar och sömnsvårigheter till och från. Aldrig i mtt liv trodde jag att jag en gång till skulle få känna oro för att lämna mitt hem ofrivilligt. Jag skulle ju jobba, vara frisk och aldrig någonsin mer behöva leva på bidrag, vara ekonomiskt oberoende, inte ens beroende av en mans inkomst. Jag jobbade hårt för att utbilda mig för att jag ville ha ett bra jobb som jag skulle trivas med. Jag jobbade så hårt att jag slet ut mig i förtid. Jag jobbade och sparade från min allra första lön för att skaffa mig ett hem. Jag har ett hus med en trädgård som jag älskar, som har betytt så mycket för mig inte minst när det gällt att hitta tillbaka till hälsan igen. Min trädgård som är min oas i livet.
Så blev jag sjuk. Jag sörjde länge att jag inte längre kunde arbeta. När jag äntligen hittat till ett hyfsat välmående, trots mina besvär, trots saknaden av arbetet och i mig kände ett lugn att jag trots allt har min ersättning, då tar man också ifrån mig min ekonomiska ersättning. Det är bara för mycket. Det rycker och sliter i mig, jag brottas för att inte hamna i en ny sorgeprocess, gamla rädslor vill skrämma mig. Jag har ju börjat min nya väg, startat eget, fått tillbaka 25 % arbetsförmåga, känt glädje över det. Jag vill inte gå ner mig i något träsk igen. Jag försöker tänka att den här gången är jag vuxen. Men det finns stunder när jag känner mig som en liten mus som hamnat i en stor råttfälla och bara väntar på att bli uppäten.
Idag är det fyra veckor sedan jag fick mitt brev om att jag blivit utförsäkrad. Det stod i brevet att jag "inom kort" skulle bli kontaktad för ett möte med Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen. Än har jag inte hört något från dem.
Jag vägrar att lämna mitt hem ofrivilligt en gång till i mitt liv. Jag kommer att göra vad som helst för att det inte ska gå så långt. Jag kommer att be för att det inte ska bli så. Jag kommer att hitta på finurliga sätt att överleva på små inkomster om nu det skulle bli så.
För jag har redan varit där, jag har varit fattig som en kyrkråtta och jag har överlevt.
Jag är en överlevare. Jag är en maskros.
Ingen eller inget ska få knäcka mig igen.
Någonsin.
