#Blogg 100 - Utmaningen

Idag har jag antagit utmaningen #Blogg 100.

Det innebär att jag kommer att publicera minst ett blogginlägg varje dag i hundra dagar.

Kort eller långt blogginlägg spelar ingen roll.

Syftet är att hitta tillbaka till bloggvärlden igen i allt annat brus som är i cyberrymden. Något som jag redan förut känt en allt starkare längtan efter.

Bloggvärlden är för mig en lugn värld jämfört med många av de andra världarna i cyberrymden. En värld som jag verkligen älskar från mitt hjärta. Annars skulle jag ju inte blogga så som jag gör. Jag ÄR en bloggare, en skrivande människa. Att dessutom kunna kommunicera med andra bloggare och läsa det de skriver förgyller mitt liv på många sätt.

Nu är det ju så att jag (nästan) bloggar minst ett inlägg varje dag redan.
Så den här utmaningen ska väl gå som en dans, tänker jag.

Eller hur?
 
 

Barn som lämnar boet

Någon gång inatt kommer min äldsta dotter hem från sitt halvår som Erasmus-student i Prag.

Just nu kan jag se på Internet att flyget hon reser med har kommit iväg på utsatt tid.

Det känns underbart att hon är på väg hem till Sverige igen. Härligt att få träffa varandra igen. Och lika underbart känns det att min dotter har förverkligat drömmen hon hade att studera utomlands igen. Att hon vågade leva sin dröm. Det är viktigt.

Att mina ungar lämnar boet och ibland kommer hem igen, känns som små mini-förlossningar. På ett sätt är det samma barn jag möter som reste iväg. Samtidigt har mitt vuxna barn utvecklats och mognat. Precis som jag under den tid som vi varit ifrån varandra. Därför är vi alltid två nya varelser som möter varandra. Om än också desamma som förut på samma gång.

Den där känslan att få ha sina barn nära efter att de varit borta länge, påminner mig alltid om när jag höll dem i min famn den allra första gången.

Påminner mig om vilket mirakel det är att jag fick bli mamma.

Dessutom två gånger i mitt liv.

Tacksam!