Två saker gjorde mig glad vid mammas grav

Två saker gjorde mig glad när jag besökte min mammas grav idag.

1. Trädet hon vilar under ser ut att vara en lind som precis är på väg att börja blomma. Min mamma älskade träd och hon hade en hel lindallé alldeles nära sin lägenhet. Hon brukade njuta så när linden blommade, av doften.

2. Man hade pysslat om häcken alldeles bakom min mammas grav. Lagt täckbark där, gjort så fint.

Precis innan jag lämnade gravplatsen, vände jag mig om en gång till. Då fick jag se att precis där korset med min mammas namn på är placerat, växte det en stickling från en liten lönn. Den var på väg att börja blomma, ljusgrön och fin var den.

Märkligt att man hade låtit den vara kvar i häcken, tycker jag. Och så märkligt att den kom upp precis där, bakom min mammas kors.

Lönnen som träd har alltid betytt så mycket för min mamma, så länge jag kan minnas. Hon brukade ställa till med sommarkalas under en stor lönn i sin trädgård. Bjuda alla grannarna på kaffekalas.

I min trädgård finns en stor lönn som min mamma älskade och det gör jag också.

Ja, märkligt kändes det. Att få se den lilla lönnsticklingen idag vid min mammas grav. 

 

Barnfattigdomen: "Vissa har saker, andra inte"

Det finns de som har det så mycket sämre än vad jag har det.

Missa inte att lyssna på den här länken, "Vissa har saker, andra inte", om hur det kan vara att vara barn till en utförsäkrad mamma som tidigare jobbade inom barnomsorgen.

Här är det barnens röster som får tala om hur de uppfattar sina liv i Sverige idag. Det är en berättelse om att sova på madrasser för att man inte har råd till en säng. Om svårigheten att få tag i en bostad när man är utförsäkrad. Om att vara barn och känna oro för familjens ekonomi. Om att tvingas bli vuxen och känna vuxenansvar fast att man bara är ett barn. Med mera.

Enligt Rädda Barnens rapport fortsätter barnfattigdomen att öka i Sverige.

Stoppa utförsäkringarna NU, säger jag.

När jag hör barnen berätta om sina liv, påminns jag starkt om hur det var en gång för mig själv när jag var liten. Den där ständiga klumpen och oron i magen för att vi inte skulle ha pengar till mat. Den där viljan och längtan efter att göra min mamma glad, kunna hjälpa henne på något sätt. Alltid var det henne som jag köpte något till först om jag kunde. För jag såg att hon aldrig unnade något till sig själv, hon hade inte råd att unna sig något.

Jag minns det tomma kylskåpet ibland. Hur jag åt så mycket som möjligt under skollunchen för att jag var så hungrig. Hur god jag tyckte att potatisen i skolan var, fast mina kompisar ratade den för att de tyckte att den var vattnig. Jag minns sportloven och påskloven när mina kompisar åkte iväg med sina familjer. Och jag var ensam kvar i stan. Besökte muséer, bibliotek, läste böcker, promenerade i naturen. Gjorde det som inte kostade några pengar. Det gav mig mycket som människa, trots allt. Fast jag kände mig ofta utanför, inte som de andra barnen. Den känslan följer med mig fortfarande som vuxen. Den stör mig inte längre. Fast den finns där.

Jag minns när vi hade så lite pengar till mat och min mamma blev så glad för att hon mitt i sommaren hittade rester från dopp i grytan i frysen. Jag minns hur vi doppade i grytan mitt i sommaren. Hur vi köpte massor av apelsiner och nästan åt bara det, när de var billiga. Jag minns hur glada vi blev när affären där vi handlade sålde bränt bröd billigt så att vi kunde köpa hem det.

Jag minns att vi brukade köpa varsitt färdiggrillat revbensspjäll när mamma fått pengar från socialen. Då var det fest, då satt vi tillsammans och åt revbensspjäll. Och jag kan lova att jag gnagde på det tills det inte fanns en enda smula kött kvar på det.

Aldrig kunde jag tro att jag många år senare som vuxen skulle få höra barn berätta om en liknande barndom som den jag själv hade en period i mitt liv. Aldrig kunde jag tro att jag skulle få läsa att barnfattigdomen i Sverige fortsätter att öka. Fast så ser verkligheten ut i Sverige år 2012. Enligt Rädda Barnens senaste rapport.

Läkarbesöket och min hälsa nu - sjukskrivningen

Vaxpropp i höger öra. Astma som ska behandlas med cortisonspray. Mitt livs första EKG visade att jag har ett skänkelblock i hjärtat. Skänkelblock ska för det mesta inte ge några besvär. Det kan vara en skada efter en hjärtinfarkt, det kan vara tecken på kärlkramp. I värsta fall. Det kan ha hänt nu, det kan ha hänt tidigare i mitt liv, inget som går att bevisa, sa min läkare, eftersom jag aldrig förut tagit ett EKG. Det kan bero på sorg, läste jag. Nackspärr. Panikångest.

Det var det läkaren "hittade" hos mig igår vid sin undersökning av mig. Mitt blodtryck var bra. Panikångest, nackspärr och vaxpropp är inget nytt för mig. Astman och skänkelblocket däremot har jag aldrig förut hört om hos mig. Läkaren vill utreda mig mer, ta fler prover på mig. Fast igår orkade jag inte med mer än det man gjorde med mig där på Vårdcentralen.

Det kändes overkligt att ta EKG. Det var inte det minsta obehagligt, det gick snabbt. Och jag tänkte, så fantastiskt med alla dessa maskiner som så snabbt kan undersöka om man har problem i kroppen. Mitt i min overklighetskänsla där på sängen hos läkaren, tänkte jag på mamma. Jag bad henne hjälpa mig att orka nu, för bara hon vet hur rädd och liten jag känner mig när läkare ska undersöka mig och ta prover på mig.

Kanske hjälpte mamma mig. För fast att jag säkert spänt mig som jag brukar vid undersökningar, så blev jag inte det minsta yr eller svimfärdig under eller efter läkarbesöket. Fast trött är jag, väldigt trött. Eller så är jag så trött att min kropp helt enkelt inte längre orkar med att vara "rädd", att spänna sig eller kämpa emot.

Min läkare sjukskrev mig ett halvår nu. "Vi får se om de går med på så lång tid hos Försäkringskassan", sa hon till mig. Sedan föreslog hon att vi till hösten ska göra ett nytt försök att ansöka om permanent sjukersättning till 75 % för mig hos FK. Jag fick avslag på min ansökan om det i höstas från FK.

"Jag tycker att du har rätt till det", sa hon. "Du har verkligen försökt att komma igen på alla sätt och vis, gjort allt vad du har kunnat för att bli så frisk som det är möjligt".

Sedan sa hon att om jag får avslag också till hösten på min begäran om permanent sjukersättning, ska jag överklaga beslutet om avslag. "Det räcker att du stryker ett streck över beslutet och skriver att du överklagar", sa hon till mig.

Enligt min läkare kommer jag att bli utförsäkrad för andra gången redan till jul det här året.

Så får det bli. Jag är mer än nöjd om jag orkar med att jobba 25 % så småningom igen. Skulle jag bli beviljad 75 % permanent sjukersättning kommer jag att känna mig tacksam och en vila i att slippa alla dessa återkommande bedömningar, ifrågasättanden och ansökningar till FK.

Fast jag ska erkänna, att igår igen, väcktes en slumrande sorg i mig till liv. Sorgen över min förlorade arbetsförmåga. Sorgen över mina förlorade arbetskamrater. Sorgen över att jag körde mig själv rakt in i väggen så som jag gjorde den gången. Den sorgen finns där, under ytan. Djupt nere finns där rester kvar.

Kanske, kanske kommer jag att kunna läka ut den sorgen för gott om jag blir beviljad permanent sjukersättning. Sätta punkt. Acceptera. Gå vidare mot nya mål. Jag ska jobba med mig själv igen när det gäller de sorgerester som finns kvar. Jobba med mina tankar, se allt det positiva som jag har fått i stället. Mer frihet, större möjlighet att vara utomhus dagtid året runt, möjlighet att starta eget med mera, med mera.

Kanske finns jag till som människa för att jag ska göra helt andra saker med mitt liv än det som de allra flesta gör.

Kanske är det så.

Utan att för den skull vara förmer eller mindre värdefull än någon annan människa som helst.

Idag har jag tagit min första dos kortison mot astman. Jag hoppas att det kommer att hjälpa mig så småningom att känna mig mindre trött och att ha minskade besvär med andningen. Som det är nu blir jag andfådd för ingenting och luften tar slut. Jag får sätta mig och vila för att orka en stund igen.

Jag är en maskros. Så viktigt att jag tänker på det nu.

Och det finns de som har det så mycket värre än vad jag har det.

Tack för allt i mig som är friskt och välmående.

Tack livet för att jag finns till också idag och kan se körsbärsträdets knoppar förvandlas till vita, doftande blommor!

Tack för att jag kan se grannens hägg slå ut.

Tack för att jag kan känna min lilla hundvalp krama mig när jag bär henne i min famn.

Tack livet.