Den här lilla tavlan såg jag idag när jag var på Ikea. Kände som att den skulle passa mig som den skrivande människa jag är.
Den påminner mig om tiden före datorer. Om när jag var liten flicka och älskade att få följa med pappa till kontoret på hans företag.
Få vara med "kontoristerna" som det hette på den tiden. Titta på när de jobbade i sina fina, välstrukna blusar och färgglada korta kjolar, skor med klackar som lät när de gick fram och tillbaka på kontoret i sina uppsatta hår (60-tal).
Hade jag riktig tur så frågade någon av "kontoristerna" om jag ville skriva på skrivmaskinen. Så klart att jag ville! Där satt jag och knattrade för fullt på tangenterna utan att kunna få ihop några ord ännu.
Den där lilla flickans glädje som jag kände då, hittar jag fortfarande tillbaka till när jag knattrar på tangenter. Även om tangenterna idag sitter på en laptop i stället för på en skrivmaskin.
Tiderna och redskapen har förändras.
Fast skrivglädjen är densamma för mig nu som då fortfarande.
Och glädjen över att få berätta.
