Regnet smattrar mot rutan. Blåsten viner runt knuten. I soffan sover katten. I hundbädden vilar min sömniga hund. Själv fryser jag om fötterna.
Det är tvära kast i vädret nu. Ena veckan kan man knappt klä sig för varmt i den nästan minus 20-gradiga kylan. Nästa vecka är all rimfrost och vit snö puts väck och solen tittar fram och jag får vårkänslor en stund när jag ser att på höjderna kring Vättern skiftar träden i ett så där lilaaktigt vårljus.
Idag känns det som höst. Grått och regnigt och blåsigt.
Jag dricker té och bläddrar i en tidning. Tvättar och tänker på hur tomt det är i min tvättstuga nu för tiden jämfört med när min mamma levde och när båda döttrarna bodde hemma.
På kvällen släcker jag lampan i rummet som nyss är helt tömt på äldsta dotterns saker. När jag ser den självlysande stjärnhimlen i taket som hon satt upp där någon gång, drar det ihop sig i bröstet en stund och tårarna trängs i ögonen. La jag egentligen märke till hur vacker den där stjärnhimlen var som hon satte upp där förut? Berättade jag tillräckligt många gånger för mina ungar hur mycket jag älskade dem? Och älskar fortfarande. Läste jag tillräckligt många böcker? Gav jag dem tillräckligt med uppmärksamhet? Kände de att jag försökte förstå och förstod dem? Lyssnade jag tillräckligt mycket på dem?
Jag vet att jag i alla fall ville göra det. Och jag vet att jag försökte.
Att ha hemmavarande barn är en så stor gåva och ett så stort ansvar. Det gäller att inse det i tid. Att ta sig tid att bry sig så länge barnen är nära. Att ta sig tid att se och lyssna till dem. För en dag bor de inte längre med sina föräldrar. Det är så som livet är. Som fågelungar ger de sig iväg och bildar egna bon och egna relationer. Precis som det ska vara.
Jag är stolt över att de klarar sig själva idag. Det jublar inuti mig av glädje när jag hälsar på dem ibland i deras egna bon.
Fast någonstans tror jag att jag alltid kommer att känna en tomhet i mig över att de inte längre är kvar här i huset. Det ekar i rummen där jag går. Ett ekande ljud som jag aldrig hörde så länge de bodde hemma eller deras kompisar kom in här. Ett eko från förr, från en tid som aldrig kommer igen.
Precis som varje stund i livet aldrig någonsin mer kommer igen.
Ibland på gott. Och ibland på ont.
Och jag tar ännu ett steg.
Framåt.
Vidare ...
Jag går vidare.
Nyfiken på vad som väntar runt nästa hörn i livet mitt.
