De vita molnen sveper förbi på den blå sommarhimlen och jag tänker att så där är det ju att vara människa. Att leva i en rymd av känslor där det ibland dyker upp moln som förmörkar och kastar skuggor över annat. Moln som skymmer min själ för ett tag.
Fortsätt andas, håll ut och när jag minst anar det har det gråsvarta tunga molnet blivit till lätta vita skyar och en dag helt passerat.
Vem vill egentligen leva i en för alltid molnfri himmel? Så trist det skulle vara om himlen alltid såg likadan ut. Även om den var blå.
Vi behöver livets nyanser. Om inte annat för att få känna glädjen när mörker blir till ljus.
måndag 27 juni 2016
Andmamman och ungarna
Midsommarafton läste jag tidningen i en undangömd vrå i trädgården efter middagen. Jag vet inte vad som fick mig att plötsligt titta ovanför tidningskanten, men jag är för evigt glad att jag gjorde det precis då. För vad fick jag se om inte en andmamma med sina tio små söta ungar målmedvetet vaggande fram rakt över gräsmattan i vår trädgård. Det sötaste jag sett på länge.
Så mycket fint det finns därute i naturen som vi ibland har lyckan att få uppleva som människor. Små fantastiska ögonblick som för alltid stannar kvar på näthinnan och i minnet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)