Idag hade jag ett långt samtal med min unga vuxna dotter. Hon sa så vackra saker till mig om hur hon upplevt sin barndom.
Jag kände i djupet av mitt hjärta, att jag lyckats med det som jag känt som det viktigaste av allt för mig i mitt liv; att ge mina barn den trygga, kärleksfulla barndom och tonårstid som jag själv inte fick.
Jag vet inte mer vad jag ska önska mig nu av livet.
Vad strävar man mot när man känner att man uppfyllt det största målet av dem alla i sitt liv?
Behöver jag ens sträva längre?
Jag tror att jag vill nöja mig med att njuta resten av mitt liv.
Det är väl därför jag blivit född, egentligen.
För att få njuta av livet, tror jag.
