Igår kväll smög jag ut i trädgårdens mörker och fotograferade Supermånen. Den lyste så vackert när den ibland dök fram mellan molnen.
Jag stod där förundrad över universums mysterium. Så som jag ofta känner mig när jag ser upp mot himlen och månen och stjärnorna.
Så liten jag känner mig. Så svindlande liten i allt det stora hemlighetsfulla och ändå en del av alltsammans. Något så mycket större än jag själv.
