fredag 30 september 2011

Arbetsgivaren sjukanmälde mig inte



Idag skulle min arbetsgivare som jag fortfarande är anställd hos, sjukanmäla mig enligt min handläggare på Arbetsförmedlingen. Det var mycket viktigt att det skulle göras senast idag, eftersom jag från och med imorgon inte längre får någon ersättning från Försäkringskassan som utförsäkrad. Jag kontaktade min arbetsgivare i god tid men tyvärr så fick jag ett mail att man där först ville tala med sin arbetsgivarorganisation för att se hur man skulle agera.

När jag fick mailet i morse kändes det som att jag föll samman, nu orkar jag inte mera. Sedan kontaktade jag mitt fack, tack vare en mycket god vän som fick mig ur känslan av att vara paralyserad och i stället agera. Stort tack till dig, du vet vem du är, det är värt mer än guld för mig att ha en vän som du i mitt liv.

Facket hittade så småningom en lösning för mig efter att de talat med Försäkringskassan. Jag fick själv ringa till Försäkringskassan och sjukanmäla mig. Sedan kommer jag att få två olika blanketter att fylla i. Den ena är min egen sjukanmälan och till den ska jag bifoga läkarintyg. Den andra blanketten är en blankett som heter "Tvistig sjuklön". Jag kommer tydligen att få två veckors sjuklön nu i alla fall, på något sätt löser det sig även om min arbetsgivare inte ställde upp på det.

Så mycket tid jag fick lägga på det här idag som jag egentligen tänkt lägga på att bland annat skriva en artikel för Skrivklådan. Nu behöver jag ladda mig med roliga saker och lugn och ro innan jag skriver artikeln. Det får troligen bli jobb i helgen fast jag egentligen tänkt vara ledig och bland annat fira min mammas födelsedag. Det är ju ändå tur att jag är min egen chef när det gäller skrivandet, tänker jag. Det är ju förutsättningen för att jag ska kunna jobba överhuvudtaget mina 25 %, att jag kan jobba när jag har kraften att göra det och inte är styrd av klockan, veckodagarna eller av vad andra människor bestämmer.

Äldsta dottern är hemma över helgen. Jag, hon och yngsta dottern var på A6 en stund på förmiddagen. Jag hade några små ärenden att uträtta. Det kändes som att hela A6 föll över mig, så stark var paniken för mig därinne men jag travade på i alla fall. Sedan bjöd jag mina döttrar på fika på Espresso House. Jag åt en god smörgås och drack mitt favoritté där, grönt passionsté.

När jag hade fått två döttrar som ung mamma, minns jag att jag ofta  tänkte; "Så lycklig jag är, två döttrar, tänk så mycket roligt vi kommer att kunna prata om när de är vuxna". Och ja, precis så är det idag. Jag har två vuxna döttrar att prata med, när vi har tid och möjlighet att träffas. Det är den största gåvan jag har fått i mitt liv. Kärleken till dem och tacksamheten över att de finns och har det bra är så stark i mig.

Nu har jag alltså kommit till den punkt som jag inte trodde att jag skulle göra men som jag ändå hamnade i. Jag är utförsäkrad. Jag får inte längre ett öre i ersättning från Försäkringskassan på jag vet inte när eller ens om jag får det. Nu ligger alltsammans i händerna på den handläggare på Försäkringskassan som beslutar om jag kommer att få sjukersättning till 75 % också i fortsättningen. Jag önskar att den handläggaren kommer att anse samma sak som både jag själv, min läkare sedan elva år tillbaka, alla utredningar som gjorts om mig och också det min handläggare under programmet Arbetslivsintroduktion på Arbetsförmedlingen anser; att jag är arbetsför till 25 % och för sjuk för att arbeta mera där jag är idag.

Fortsättning följer. För jag vet, att när en människa förlorar det ena efter det andra; först hälsan, sedan arbetsförmågan och nu också en inkomst för att försörja sig själv, så har man till sist ändå något kvar som ingen kan ta ifrån mig som människa. Mitt val att hantera det som händer inuti mig själv. Min förmåga att uttrycka hur jag känner det. Min kropp, mina känslor, min själ och hur jag väljer att leva mitt liv. Jag väljer kärlek i stället för hat. Jag väljer hopp i stället för förtvivlan. Jag väljer tillit i stället för misstänksamhet.

Jag tänker fortsätta att skaffa mig ett bra liv. Oavsett vad. Och ingen eller inget kommer någonsin att kunna stoppa mig från det. Mer än döden.

onsdag 28 september 2011

Finbesök av toypudel



Igår kom en liten, liten toypudel och hälsade på hemma hos mig. Det är just en sådan hundras som jag drömmer om att skaffa mig någon gång i mitt liv. Det var allra första gången som jag mötte den här hundrasen och jag blev mer än positivt överraskad. Jag kände verkligen att det är en hund som skulle passa mig som människa.

Det kändes rent av som att jag och hunden påminde lite om varandra. Vi är båda lite rufsiga i håret, vi är ganska små till växten. Vi är lite darriga ibland, men ändå modiga. Vi är trygga, även om livet tufsat till oss lite. Och så är vi glada, leksna och läraktiga. "Sådan matte, sådan hund-känsla" fick jag i mig när jag såg den lilla hunden.

Jag blev blixtförälskad i den lilla vovven! Den ville direkt upp i min famn och när jag höll den blev jag alldeles varm i hjärtat. Pälsen såg ut som det finaste fårskinn. Genom pälsen kunde jag känna vovvens lilla bultande hjärta. Den lilla runda magen. Ibland smackade den och slickade sig om munnen. Med pigga små ögon tittade den på mig. Hunden var fyra år gammal, men ser fortfarande ut som en liten hundvalp eftersom den är så liten.

Nu drömmar jag drömmar igen om att skaffa en hund.

Kanske blir det så snabbare än jag ens kan drömma om.

Det händer ofta att livet överraskar mig när det är något som jag drömmer om.

tisdag 27 september 2011

Så är livet



Så är livet.

Att hur mycket man än förlorar.

Kan  man ändå alltid hitta något nytt att älska.

Om man törs.



Att leva med agorafobi - panikångest


Jag har agorafobi. Vissa människor har diabetes. Andra har högt blodtryck. Jag har agorafobi. Många människor har inte en aning om vad agorafobi är. Men det är en ångestsjukdom. Man kan ha vissa genetiska förutsättningar att drabbas av agorafobi. Min mamma har också haft agorafobi.

Agorafobi bryter ofta ut i tonåren. Den förvärras av stress, press och trötthet. Den kan också bryta ut vid ett trauma i livet. När man har agorafobi får man panikattacker i olika styrka av att vistas i miljöer där man känner att man har svårt att komma undan. Det är inte tankarna som styr de här attackerna, det är en reflex som utlöser dem. Alltså kan man inte själv förhindra att man får panikattacken. Men man kan lära sig att leva med dem. Så som en diabetiker får lära sig att leva med och hantera sin diabetes. Genom att lära känna panikattacken, genom att bli vän med den, blir man inte rädd när man får den. Rädsla förvärrar panikattacken och kan till och med göra att man svimmar av den. Jag har själv svimmat av panikattacker sedan jag var tonåring. Men idag gör jag det väldigt sällan. Jag har fått lära mig hantera panikattackerna. Stresshantering. Gränssättning. Yoga. Meditation. Mindfullness. Rutiner. Sova och äta ordentligt. Motion. KBT. Det är sådana saker som har hjälpt mig att få ett tillräckligt bra liv också med agorafobi.

När jag fick diagnosen agorafobi drabbades jag av en depression. Jag sörjde, för jag hade sett hur jobbigt min mamma haft det. Och jag hade lovat mig själv att jag aldrig skulle få det som hon hade det, aldrig få sådan ångest. Men sjukdom är inget man väljer, man drabbas av den. Sedan handlar det om hur man tar det, hur man lär sig leva med det. Eller kanske i bästa fall till och med ta sig ur det.

Det är också vanligt att man på grund av de starkt tröttande panikattackerna i perioder drabbas av depressioner. Tröttheten gör att man hamnar i beteendemönster som kan leda till en depression. Där kommer KBT in, jag vet idag tack vare den KBT jag gått i, varningssignalerna från min kropp när jag blivit för trött. Jag har fått lära mig att vända en negativ trend. Och jag vet när det är dags att jag söker hjälp utifrån, för ibland behöver man det när man är svag av någon anledning.

Panikattackerna kan göra att jag ser suddigt, jag hör sämre, jag kan känna öronsusningar, det kan kännas som att väggarna i rummet håller på att falla mot mig, det kan kännas som att armar och ben domnar bort. Det värker i mitt bröst och jag kan känna mig illamående. Det är vanligt med huvudvärk, yrsel och värk i kroppen vid panikattacker. Alltså både psykiska och fysiska symptom. Efter en rejäl panikattack kan man bli så trött att man har svårt att koppla samman olika rörelser, man kanske tappar saker eller i värsta fall svimmar. Man kan bli lika trött i kroppen efter en panikattack som efter ett rejält träningspass.

Panikattackerna man får på grund av agorafobi har aldrig någonsin med missbruk av något slag att göra. Däremot förekommer det att människor som har ångestproblematik försöker döva sin ångest med t ex alkohol och ibland tyvärr hamnar i missbruk, vilket förvärrar alltsammans. Det är vanligt att en människa med agorafobi känner stark skräck vid besök i t ex stormarknader, i folksamlingar, skräck för att åka hiss, åka i tunnelbana, åka buss, flyga, gå till tandläkaren, befinna sig i trånga utrymmen, åka över broar, i tunnlar med mera. Skräcken och panikattackerna är så starka att det känns som att man ska dö. Det kan ta upp till 17 timmar innan kroppen är i balans igen efter att man fått en panikattack. Den starka känslan av skräck kan göra att man undviker att göra de saker som utlöser panikattacken. Det är där den onda spiralen kan börja. Undvikandet förstärker panikattackerna. I värsta fall kan det leda till att man isolerar sig från yttervärlden. Det handlar om att försöka utsätta sig för de situationer där man drabbas av panikattacker och att utsätta sig för det i liten dos i början och våga stanna kvar i situationen tillräckligt länge för att panikattacken ska börja lägga sig. En panikattack stegras kraftigt i början av själva attacken. Det kan kännas som att försöka andas genom ett sugrör, som att man håller på att dö. Efter ungefär en halvtimme mattas attacken av, för att i stället komma och gå som i vågor under kanske flera timmar, kanske ända upp till 17 timmar.

Oftast vaknar jag på morgonen mitt i en panikattack. Det kan räcka att väckarklockan i rummet bredvid ringer för att jag ska få en panikattack. Eller att bilen med morgontidningen stannar till utanför. När jag mådde som sämst i mitt liv var hela mitt liv skräck och panikattacker. Jag hade genom ett trauma hamnat i det tillståndet. Jag kände mig rädd för precis allting. Det var en rädsla som jag inte kunde hantera själv med mina tankar. Jag behövde profesionell hjälp för att orka leva vidare.

När jag var liten blev jag retad och mobbad både av vuxna och barn. Man sa till mig att jag hade en mamma som var knäpp. Men min mamma var lika lite knäpp som jag är. Vi har agorafobi. Vissa människor har diabetes eller högt blodtryck. Vi har agorafobi. Min mamma blev så småningom av med de svåra panikattackerna. Det var när hon blivit ålderspensionär och kunde leva ett stillsamt liv i sin egen takt och också fick bra profesionell hjälp med olika övningar för att utsätta sig för de situationer som framkallade attackerna. Det ger mig hopp att jag också en dag kommer att må ännu bättre än jag gör idag, den dagen mitt liv ser lugnare ut än vad det gör just nu.

Jag tycker att tiden är mogen att vi släpper på fördomarna kring olika psykiska diagnoser, vad än de kan heta. Man är inte knäpp för att man har en ångestsjukdom. Det finns människor som har fått nobelpriset och har ångestsjukdomar som gör att de inte kan hämta sitt fina pris, för de isolerar sig själva från yttervärlden för att orka ha ett liv. Men de skriver kanske böcker som är något alldeles extra. (Tyvärr minns jag inte namnet just nu på den kvinnan jag tänker på när jag skriver de här raderna, kanske du som läser gör det). Man är inte knäpp för att man har stressrelaterade sjukdomar. Det är snarare ett sjukt samhälle och en sjukt stressad livsstil och ett sjukt stressat arbetsliv som ställer till det för oss som är känslomänniskor, som har besvär liknande de jag själv har.

Om jag med mina ord kan få en enda människa att förstå mer om vad agorafobi innebär är jag nöjd. Jag vill så väldigt gärna att inte nästa generation barn ska behöva bli retad eller mobbad för att mamma eller pappa är knäpp för att man har ångest. Vilket barn blir retat för att mamma eller pappa har diabetes? Släng fördomarna i väggen, se hur gammalmodiga de är och öppna för ett nytt, accepterande synsätt på olika psykiska diagnoser.

Till dig som möter en människa med ångestproblematik:

Var inte rädd.
Var ömsint.
Var mjuk.
Tala med lugn röst.
En lugn röst och lugna rörelser kan lugna en hel värld.

De senaste åren har jag utmanat mig själv i många olika situationer som min rädsla för de skrämmande panikattackerna tidigare hindrat mig från. Jag har bland annat åkt tunnelbana i Stockholm och i London. Jag har shoppat i Europas största shoppingcentra i London. Jag har åkt i tunneln under havet mellan Dover och Calais. Jag har flugit till London och jag har flugit till Brighton. Jag åker i rulltrappor och jag åker buss, båt och tåg. Jag har ställt mig i den längsta kön och stannat kvar där tills det blivit min tur. Jag har gått på stora konserter, både utomhus och inomhus. Jag kan gå ensam till tandläkaren och undersöka och laga mina tänder. Jag har startat eget företag som frilansjournalist. Jag kan ta mig ensam dit jag vill utanför mitt hem. Jag går över gränsen för mina rädslor och panikattacker varje dag. Tvingar tillbaka dem en efter en. Vidgar min värld.

Idag kan jag säga att jag har panikattacker. Men panikattackerna har inte längre mig. Jag är stolt över det jag har gjort och att vara där jag är idag. Det har varit en lång, tuff och tröttsam resa. Men den har varit värd vartenda dugg.

Ställ gärna frågor till mig om det är något du undrar över när det gäller agorafobi eller hur det är att leva med det och vad man kan göra för att skaffa sig ett så bra liv som möjligt trots de besvär man har.

Har du själv känt ångest någon gång? Känner du någon som har ångestproblematik eller har du själv agorafobi? Vad har hjälpt dig eller någon annan till ett bra liv trots besvären man har?

The Arks låt "The worrying kind" beskriver fint hur det är att leva med panikattacker, tycker jag. Och också hur man önskar att få bli bemött i en sådan situation. Ett bemötande som jag tror att vi alla människor skulle må bra av. Maya Hirasawa har gjort en mjuk och fin version på samma låt.

Gör som jag, bli en Hjärnkoll supporter och berätta hur du ska bryta tystnaden kring psykisk ohälsa – ett viktigt bidrag för att nå ett psykiskt friskare Sverige. Gå in på www.hjarnkoll.se


Några länkar om panikångest och agorafobi:

Morgan Alling - "Okunskap är osexigt"

Rickard Engfors berättar om sina panikattacker

KBTterapi - Agorafobi

Svenska Ångestsyndromsällskapet - Agorafobi

Emelie - Vad är agorafobi?






måndag 26 september 2011

Idag är ingen vanlig dag ...


Idag är ingen vanlig dag. För vilken dag är en vanlig dag? Jag tror inte jag har haft många vanliga dagar i mitt liv. Idag är en alldeles ovanlig dag. Unik.

I helgen har jag köpt en egen kamera till Skrivklådan. Jag är så stolt och glad att jag jobbat ihop pengar till kameran. En egen kamera ger mig mindre stress och mer självständighet i arbetet som frilansjournalist. Förut har jag lånat kamera av uppdragsgivaren.

Jag jobbar på med artiklarna. Det går bra, jag börjar få rutin och jag känner mig nöjd med det jag gör. Det är också så roligt att få lära sig nya saker nästan varje dag. Möta människor som jag annars troligen aldrig skulle ha mött. "Jag har något att lära mig av varje människa jag möter. Inte minst om mig själv". Som Kay Pollak har sagt.

Mamma mår så bra som det är möjligt just nu. Det är jag tacksam för. Även om man fortfarande inte vet orsaken till hennes låga blodvärde, så är det ändå saker som är lättare för oss idag än för ett år sedan. Jag vet att när mamma är aggressiv och krävande så är hon egentligen trött. Andra dagar är hon en glad, positiv, söt, kärleksfull och vis åldrande kvinna. Jag vet att mamma åldras. Så är livet. Jag tar en dag i taget. Jag har ett nätverk att kontakta när mamma är dålig.

Idag ska jag kontakta min arbetsgivare där jag fortfarande har kvar min anställning, även om jag aldrig mer kommer att kunna arbeta där, av olika skäl. Min arbetsgivare ska skicka en ny sjukanmälan till Försäkringskassan åt mig. Jag måste också själv skicka in en ny sjukanmälan plus läkarutlåtandet. Det är så här det fungerar när man blivit utförsäkrad. Jag kommer att ansöka om att få bli sjukskriven till 75 %, eftersom jag har en utredd arbetsförmåga till 25 %. Du som läser får gärna hålla tummarna för att det också blir så för mig. Det kan behövas, tror jag. Det är väldigt svårt att få bli sjukskriven idag med de nya reglerna för sjukskrivning. Men cirka 40 % av de som blivit utförsäkrade blir sjukskrivna igen. Jag önskar att jag kommer att vara en av dem. Arbetsförmedlingen har sagt sitt efter programmet Arbetslivsintroduktion. De anser att jag är för sjuk för att arbeta mer än de 25 % jag gör idag. Jag önskar också att det inte dröjer alltför länge innan jag får mitt besked. Ovissheten är värst. Det är också tungt att jag inte får någon ersättning under tiden jag väntar på beskedet från Försäkringskassan.

All stress det senaste året med anhörigas sjukdom och utförsäkringen har satt sina spår i mig. Mina panikattacker är starkare än de varit på väldigt länge. Om inte jag visste vad det handlar om, skulle jag troligen ligga kvar stel av skräck i min säng hela dagarna. Inte våga ge mig ut utanför huset. Men jag går upp, trots att jag vaknar mitt i panik varje morgon. Jag gör yoga eller en andningövning och det lättar lite. Men trött blir jag, väldigt trött efteråt.

Samtidigt tänker jag; det blir bättre. Det måste bli bättre nu. När man nått botten finns det bara en väg kvar. Vägen uppåt. Allt i mitt liv är långt ifrån skit. Det finns russin i kakan också.

lördag 24 september 2011

Kärlek är ...




Kärlek är ...
att hålla
en nyfödd fågelunge
med tickande hjärta
i sina varma händer.

Kärlek är ...

att famna varsamt,
så att den inte far illa.

Kärlek är ...
att ömt hålla om,
utan att krama för hårt.

Kärlek är ...
att ge varandra luft att andas,
vingar att flyga ...

Flyga ...

Ibland åt olika håll ...

Ibland tillsammans ...

Ibland till varandra.



(Anna-Karin Mattsson 2011)

torsdag 22 september 2011

Det kaotiska livet



Livet är kaos blandat med lugn. Det  händer saker när jag lever mitt liv. Ibland händer det lite för mycket på en gång så allt känns som ett kaos. Ibland ett litet kaos, som löser sig på en timme eller en dag. Ibland kaos som känns omöjliga att ta sig igenom. Som det kanske tar tio år innan lugnet lägger sig igen. Men. Det lägger sig, kaoset. Förr eller senare lägger sig alla kaos. Lugnet, friden och vilan infinner sig. Tills nästa kaos dyker upp.

När man är där, mitt inne i kaoset, kan det kännas svårt att tro att man någon gång ska få vila. Just då är det så viktigt att idissla just det för sig själv; det här kommer att bli bra, det här kommer att lugna ned sig, det här kommer att gå över. Under tiden vara snäll och tillåtande mot mig själv. Göra det jag kan för att ha det så bra som möjligt trots omständigheterna. Drömma om hur bra allt kommer att bli och sträva efter att nå dit på något litet sätt, en dag i taget.

Det är i lugnet efter kaoset som man verkligen ska unna sig vilan. Njuta! Ha roligt! Se till att hämta kraft. Ta extra hand om sig. Njuta av att livet just nu är i balans. Får man möjlighet att göra det, har man kraften när nästa kaos kommer.

Det är när det ena kaoset går in i ett annat kaos hela tiden under mycket lång tid och man aldrig får chansen att vila, att pausa mellan varven, det är då det kan gå så långt att man går in i väggen. Den där stunden när både kropp och själ samtidigt bestämmer sig för att "Nu lägger vi av. Nu vägrar vi. Nu strejkar vi. Det här är helt enkelt för mycket."

Alla kaos går över. Det tar bara olika lång tid, beroende på vilket kaos det handlar om. Det har känts trösterikt för mig många gånger i mitt liv att ha med mig den tanken.

Kaos innebär också alltid en möjlighet till utveckling och mognad för mig som människa.

Egentligen tror jag att livet skulle bli ganska trist om det inte fanns några kaos.

Hur gör du för att ta dig igenom det du känner som ett kaos?

tisdag 20 september 2011

Två intressanta intervjuer


Idag gjorde jag två intervjuer på samma dag. Det är mycket information, känslor och stämningar som jag tar in. En intervju är ett samspel mellan människor för mig. Jag behöver vara lyhörd och fokuserad. Så, just nu är jag trött. Men jag kommer igen. Nu ska jag smälta alla intrycken och sedan tar jag tag i själva skrivandet.

Den första personen jag intervjuade idag var sångerskan och författaren Lena Maria Klingvall som bor i Jönköping. En människa som har med sig så många upplevelser från livet att jag säkert skulle kunnat sitta och samtala med henne i en hel vecka. Men en intervju tar 45-60 minuter för det allra mesta. Och i det här fallet intervjuade jag en person till samtidigt med Lena Maria. Så det gällde att vara förberedd och i mitt huvud redan ha tankar kring vad artikeln skulle handla om.

När den intervjun var klar hade jag tid för lunch. Sedan var det dags för nästa intervju. Den här gången med en skolrektor för en nybyggd skola.

Det känns att jag är tröttare den här hösten än vad jag var förra hösten. Men jag tror ändå att jag klarar att göra det som är planerat fram till jul. Jag använder mig av samma metod som jag gjort hittills. En dag i taget. En sak i taget. Så brukar det bli bra.

Imorgon ska jag skriva artiklar. Det ska bli roligt. Jag har massor som trängs därinne i mig nu och väntar på att få bli till ord, meningar och berättelser. Det handlar om att hitta en röd tråd. Sedan brukar skrivandet gå som en dans. 

måndag 19 september 2011

Överlevnadsplan inför hösten och vintern


Morgnarna och kvällarna blir allt mörkare. Igår ösregnade det nästan hela dagen. På kvällen gick jag ut mellan två skurar. Det var svart som i november. I de upplysta villafönstren såg jag människor sitta och prata kring tända stearinljus.

Plötsligt gick jag ner mig i en djup pöl. Jag kände vattnet tränga in i mina gympaskor som ska hålla för fukt. Men det gjorde de inte. Där tvärvände jag. Började gå hemåt igen.

Det känns för tidigt med mörker och höstkänsla för mig. Jag har inte hängt med den här sommaren. Men det är inget jag kan göra något åt. För mig själv försöker jag fundera ut en plan hur jag ska ta mig igenom hösten och vintern. Särskilt om det blir en lika lång och tuff vinter som förra året.

MIN ÖVERLEVNADSPLAN INFÖR HÖSTEN OCH VINTERN (så här långt)

1. Motion (gärna dans som gör mig så glad).

2. Ut i ljuset och luften varje dag.

3. Göra något roligt varje dag (som att blogga, lyssna på musik, läsa böcker, träffa människor som jag trivs med).

4. Planera in biobesök eller små utflykter. Helst av allt en riktig semester. Kanske till fjällen.

5. Titta på YouTube-klipp eller en film som får mig att skratta. Skratta varje dag.

Hur tar du dig igenom hösten och vintern?


söndag 18 september 2011

Ibland slår sanningen

Ibland slår sanningen till dig som en port av stål.

Och det du förstod i den stunden kan du inte längre ljuga om för dig själv.

lördag 17 september 2011

Min katts gosedjur


Min katt har ett gosedjur. Hon valde det själv när hon var en liten kattunge. En dag kom hon bara bärandes på det här lilla lejonet som varit med i en hamburgerlåda från McDonalds. På den tiden kunde lejonet pipa, men det kan det inte idag.

Min katt är nio år gammal. Nästan alltid om vi lämnar henne ensam hemma, möts vi av att hon lagt lejonet på hallmattan precis innanför ytterdörren när vi kommer hem. Jag läste en gång om en annan katt som hade ett gosedjur. Veterinären som berättade om det menade att det var ovanligt med ett sådant beteende hos en katt. Han trodde att hur katten gjorde med gosedjuret kunde betyda att katten använde sig av gosedjuret som en trygghet när hon kände sig ensam och övergiven.

Jag minns fortfarande första gången min katt kom bärande på lejonet i munnen. Då var hon en liten kattunge, inte mycket större själv än lejonet. Idag är lejonet litet till storleken jämfört med min katt. Ibland lägger sig min katt på rygg med lejonet mellan sina tassar och leker med det.

Lejonet börjar se riktigt slitet ut nu. Jag funderar vad som kommer att hända den dagen det börjar gå sönder. Jag kanske får börja lappa och laga det innan det går sönder. Gosedjur ska man vara rädd om.

 
Här är ägaren till gosedjuret, min katt. Hon ser lite sur ut, det är för att hon vill sova. Som vanligt.



fredag 16 september 2011

Bokat in intervjuer

Idag har jag ringt och bokat in intervjuer. Jag har fått klart med fyra intervjuer och det känner jag som en bra början. 

Jag ska bland annat möta en kvinna som jag känt stor beundran inför från den allra första gången jag såg henne på TV. Så småningom kommer jag att skriva vem det är här i min blogg, men än är det för tidigt att göra det. Men jag ser mycket fram mot den intervjun.

Det känns bra att ha kommit igång med jobbet igen. Det kan visserligen bli stressigt ibland. Men det är en positiv stress och det är något helt annat än den negativa stressen och vad den kan göra med en människa.

Även om man inte alltid känner det så, så är det faktiskt mer stressande för en människa att ha för lite att göra än att ha för mycket att göra. Så klart att det alltid finns en gräns för hur mycket man klarar som människa. Den gränsen tror jag är individuell och också handlar om att lära sig sätta gränser för sig själv och för andra.



torsdag 15 september 2011

Jobb!

Nu har jag fått tolv artiklar att skriva till Skrivklådan. Min uppdragsgivare var helnöjd med det jag skrivit i förra årets nummer, så det kändes fint att höra. 
Jag är också nöjd med jobben jag gjorde förra hösten, men jag tror att de här jobben kommer jag att göra ännu bättre.
Det blir många spännande människomöten. Särskilt ett av dem ser jag mycket fram mot. 
Om jag inte syns här i bloggen så vet ni vad jag gör. 
Jag jobbar. 
Inte trodde jag väl det för fem år sedan. Men jag drömde om det.

onsdag 14 september 2011

Idag känns det jobbigt


I morse åkte jag in till Vårdcentralen med ett prov från min mamma som sjukhuset bett mig om. Jag hade inte tid att stanna hos mamma idag och då blev hon arg på mig för det och sa "Du kanske hälsar på mig någon gång innan jag dör". Mamma ... jag var ju hos dig i förrgår. Och jag pratar med dig minst en gång varje dag. Du blir aldrig nöjd med mig vad än jag gör, känns det som ibland. Jag blev så ledsen, fick en stor klump i min hals när jag gick iväg till bilen med provet i min hand.

När jag äntligen kom fram till labbet på Vårdcentralen efter att ha väntat ett bra tag, fick jag veta att de inte kunde ta emot provet i burken som jag fått på sjukhuset. Provet skulle lämnas i särskilda små rör med en vätska i.

Jag känner min mamma så väl att jag vet att hon aldrig går med på att använda de där rören om jag ber henne att göra det. Så jag bestämde att distriktssköterskan får ta det med henne. Konstigt att inte de på sjukhuset visste om det här, tycker jag.

När jag kom hem bara grät jag. Jag kände som att nu orkar jag inte mer, det är för mycket, låt mig vara ifred. Jag kände mig som en tonåring där jag satt och lipade.

Imorgon ska jag på det första mötet för höstens arbete i Skrivklådan. Det tar emot eftersom jag är så trött. Men jag tänker på hur stolta mina döttrar och också jag själv är över att jag jobbar till viss del efter så många år som sjukskriven. Och jag tänker på hur roligt jag tyckte att det var att jobba i våras.

Jag ska försöka, jag ska ta ett steg i taget så som jag gjort hittills. Även om det känns tufft just nu efter allt som hänt det senaste året i mitt privatliv och efter sommaren som knappast innehållit mycket lugn och ro, så tänker jag i alla fall försöka den här gången också.

Inget ska få knäcka mig någonsin.

Och om det nu ändå skulle göra det.

Så är det bara att bryta ihop och komma igen.

tisdag 13 september 2011

Skriver, skriver, skriver ...

Idag skrev jag två nya kapitel på boken jag drömt om att skriva i hela mitt liv. Det har känts tungt den senaste tiden att skriva på boken.

Men nu har jag kommit på en plan.

Den är hemlig.

Den ger mig kraft.

måndag 12 september 2011

Sista mötet hos AF i Arbetslivsintroduktion


Idag på förmiddagen var jag hos Arbetsförmedlingen. Min handläggare hade turen att få kontakt med min handläggare på Försäkringskassan i telefon under tiden jag var på AF. De kom överens om att det här mötet blev det sista mötet för min del i programmet Arbetslivsintroduktion. Det känns som en stor lättnad för mig.

Min handläggare på Arbetsförmedlingen sa till mig att det finns så tydliga papper om mig och så mycket utredningar som jag gått igenom, att hon ansåg att jag är arbetsför till 25 % och inte mera. Alltså samma procentsats som jag själv anser och också min läkare. Det är också den procentsats som jag idag arbetar som frilansjournalist i Skrivklådan.

Det här innebär alltså att min arbetsförmedlare skriver till Försäkringskassan att jag inte kan anses som arbetssökande. Det i sin tur innebär att jag inte kan få någon ersättning från Arbetsförmedlingen. Är det positivt för mig? Eller är det negativt? Kommer jag att "ramla mellan stolarna" mellan AF och FK? Så att FK hävdar att jag kan visst arbeta mer än 25 % medan AF hävdar att det kan jag inte alls. Svårt för mig att veta i nuläget, känns det som. Men att jag är arbetsför till 25 % och inte mer i nuläget, är i alla fall det som jag själv upplever som sanningen och det är för mig det allra viktigaste som människa. Allt annat är bara myndigheters regler och olika synsätt.

Jag fick också veta idag att eftersom jag fortfarande har kvar min anställning på företaget där jag jobbade när jag gick in i väggen, är det också det företaget som jag ska ringa och sjukanmäla mig till den sista veckan i september. Det företaget får stå för min sjuklön i två veckor, eftersom jag är anställd där fortfarande. Förutsatt att jag får lov att bli sjukskriven igen.

Handläggaren på Arbetsförmedlingen hade läst artiklarna jag skrivit i VätterHems-tidningen och berättade hur hon uppfattat dem. Hon hade gillat att läsa det jag skrivit och tyckte att hon ville läsa hela artiklarna, de var läsvärda rakt igenom enligt henne. Det var positivt, för mig känns det alltid kul att höra hur läsare uppfattar det jag skrivit.

Jag frågade min handläggare om hon hade någon aning om hur lång tid det kommer att ta innan jag får besked om jag får bli sjukskriven igen eller inte. Ett halvår eller ett och ett halvt år? På den frågan svarade hon att det är sällsynt att det tar så lång tid att få besked. Det kändes lugnande. För mig själv tänker jag att jag kommer nog att veta hur det blir till jul, kanske till och med tidigare.

Det som nu är kvar är väntan. Väntan på att handläggaren på Försäkringskassan fattar sitt beslut. Den handläggare som jag aldrig kommer att möta personligen, utan som kommer att fatta sitt beslut grundat på de skriftliga underlag som finns om mig, från läkare, utredningar och Arbetsförmedlingens bedömning av mig. Kommer han/hon också att anse att jag är arbetsför till 25 % och inte mera? Eller kommer han/hon att tycka något helt annat?

Ibland känns mitt liv som en thriller.

Jag får väl klippa ihop ett lyckligt slut.


Carola, Amanda och jag IRL



Jag var på stan när jag plötsligt hörde någon ropa "Anna-Karin". Det var min bloggvän Carola som kom gående där på trottoaren med lilla Amanda i barnvagnen. Jag blev så glad! Hela sommaren har jag tänkt att vi skulle ta en fika tillsammans, men det har inte blivit av. Det är så mycket annat som hänt under tiden.

Men ibland verkar livet eller vad det nu är, fixa det man inte riktigt fixar själv. Jag, Carola och lilla Amanda tog en fika tillsammans på Sandéns konditori på Torpa. Amanda är en så charmig och söt liten flicka, sex månader ung. Hennes ögon har en ovanligt vacker färg, nästan blågrön som Vättern själv när den är som allra vackrast.

Carola lät mig få hålla lilla glada och nyfikna Amanda i mitt knä en bra stund. När man minst anade det sprack lilla Amanda upp i ett härligt tandlöst leende med hela sitt ansikte.



Jag är så glad att jag har lärt känna Carola här i cyberrymden. Det kändes precis lika naturligt att vara med henne IRL som det gjorde förra gången vi träffades. Det var så lätt att prata med varandra.

söndag 11 september 2011

Drömde om Stefan Liv

I morse vaknade jag med gråten i halsen. Jag hade drömt om Stefan Liv. Vi är så många här i Jönköping som gråter över att han är borta. Det blev en chock. Säkert hjälper drömmarna mig att läka och ta in det som hänt.

Det poppar också upp minnen i mitt inre från när jag själv fått ta emot dödsbesked från polisen vid min ytterdörr. Minnen från när min pappa dog i Spanien och kom hem balsamerad i en spansk kista. Det tog en dryg månad innan han var hemma i Sverige av olika anledningar. Han obducerades två gånger innan. Första gången för att konstatera dödorsaken. Sedan en gång till eftersom man misstänkte brott.

Det var inte förrän min pappa kom hem till Sverige som jag kände att jag kunde börja sorgeprocessen. Stefan Livs anhöriga får hem Stefan Liv snart, om inte han redan är hemma. Jag tänker på dem och vad de har framför sig.

Min yngsta dotter var på minnesstunden i Kinnarps Arena igår. Hon pratade länge i telefon med mig efteråt och berättade om hur stämningsfullt och vackert det hade varit. "Som den allra finaste begravning", sa hon.

Själv såg jag en del av minnesstunden för Stefan Liv på TV och jag läste om det i J-Nytt. När jag såg bilderna på Stefan Livs små pojkar rann tårarna ur mina ögon. Jag önskar av hela mitt hjärta kraft till Stefan Livs anhöriga och till alla hans lagkamrater och vänner här i min hemstad Jönköping.

På något sätt går livet vidare. Det finns något vackert och starkt i att livet, trots allt, går vidare, även om det är stillastående och haltande i början av en sorg. Det finns något vackert i att vi väljer att fortsätta att leva så normalt som vi kan, också när vi sörjer. Även om det just nu känns som att solen ryckts bort från Jönköping.

Vi kommer aldrig att glömma Stefan Liv någonsin.

lördag 10 september 2011

På jakt efter gardiner i Borås




Idag åkte jag till äldsta dottern i Borås igen för att fixa klart i hennes nya lägenhet. Maken fixade lampor och borrade i väggar.

Jag och dottern gav oss på jakt efter gardiner. Det skulle bli en lätt match. Trodde jag. Men det tog 3 1/2 timmar innan vi hittade gardiner. Antingen var de för dyra (129 kronor metern för en färdigsydd kappa) eller så fanns det inte annat än mörka, murriga färger som min dotter inte alls ville ha. Det var också svårt att hitta panelgardiner. Enligt en av säljarna i tygaffärerna är de inte längre lika populära som de har varit.

Det var så många bilar i Borås idag. De körde så fort att jag tror knappt jag varit med om maken sedan jag åkte bil genom Milano en natt för många år sedan. Ja, det var kanske till att ta i lite, men rörigt var det minst sagt i trafiken i Borås idag.

Det var fotomaraton i stan. Överallt såg vi människor som poserade och fotograferade. Det blev lunch på Jensens Boefhus idag igen, men ingen efterrätt den här gången. Det hann vi inte med. Vi var ju på jakt efter gardiner.

Efter att ha varit på Åhléns, i en tygaffär i centrala Borås, i det stora tyghuset Furulunds och åkt till en tygaffär i Knalleland som tyvärr hade stängt när vi kom fram, åkte vi till Rusta. Där hittade dottern två panellängder plus en gardinkappa för 50 kronor tillsammans. Det var billigt. I alla fall om man låter bli att räkna bensinen som måste ha gått åt för att köpa gardinerna. Gardinerna är inte de som är på bilden. Jag glömde att ta med mig kameran. Men det var i alla fall gardiner i grönt och vitt och mönster som bladslingor.

Jag fixade lätt att köra bilen trots trängseln. Men dottern säger skämtsamt att hon inte har särskild lust att åka med mig fler gånger i sådan trafik i Borås. Jag vet inte hur det kan komma sig. Jag klarade ju mig utan att krocka en enda gång.

Roligt hade vi idag, jag och dottern. Och en annan gång vet vi var alla tygaffärer finns i Borås. 

fredag 9 september 2011

R.I.P. Stefan Liv



Jag svarar Christian om böcker och läsande



I bloggen Christian Johansson har jag idag äran att få svara på tio frågor om böcker och läsande.

Välkommen att läsa vad både jag och andra svarat på de finurliga frågorna som Christian Johansson ställt.

Jag säger ett stort tack till Christian för att du frågade mig. Normalt brukar det vara jag som frågar människor om saker, framförallt i mitt yrke som frilansjournalist. Det är en ny erfarenhet och mycket berikande för mig att få vara den som i stället svarar på en fråga. Det är nyttigt att vända på "rollerna" ibland för mig som människa.

torsdag 8 september 2011

Till minne av Stefan Liv


När jag kramar min dotter på Landvetter som precis kommit hem från sin semester i Turkiet, viskar hon i mitt öra "Mamma, jag tror att Stefan Liv har dött i en flygplansolycka". Jag kramar min älskade dotter länge, länge. Medan Stefan Livs anhöriga, och också många andra anhöriga till de omkomna i den tragiska flygplansolyckan igår, aldrig mer får krama sina älskade.

Jag minns alla de gånger jag sett Stefan Liv, den unge ishockeymålvakten som vi jönköpingsbor känner sådan stolthet över. Stefan Liv som bjudit mig och så många andra på så mycket spänning, så mycket glädje, så mycket lättnad varje gång han höll nollan i matcherna. Varje gång vi såg guldhjälmen på hans huvud. Hans alldeles egen påhittade isdans efter matcherna. Charmen, lugnet, tålamodet med journalisternas frågor. Svetten i hans panna efter en match. Stefan Liv, ett av Jönköpings ansikten utåt. Älskad och beundrad inte bara för den målvakt han var utan också för sin personlighet. Sin ödmjukhet, humorn och hans generösa sätt att vara.

Jag minns de gånger jag såg Stefan Liv på gatorna i Jönköping och på Mackmakeriet på Smedjegatan tillsammans med sina vänner och lagkamrater. Jag minns när jag mötte honom på Klostergatan strax innan han skulle resa till Ryssland. Han kom gående i riktning mot Torpaplan med sitt barn i sittkärra. Jag minns att jag tänkte hur liten han såg ut, utan alla de där målvaktskläderna på sig. Han såg lycklig ut där han gick med sitt barn i sittkärran. Lugn, trygg. Som vilken småbarnspappa som helst. Fast han var också en proffsmålvakt i ishockey på väg mot nya utmaningar i Ryssland.

Nu är Stefan Livs karriär slut. Över Jönköping vilade sorgen tung igår kväll. Min tonåring, hennes kille och deras kompisar ville till Kinnarps Arena för att tända ljus. Jag körde dem dit medan man tog prover på min mamma på sjukhuset dit hon fått åka in hastigt samma kväll.

Där var många unga människor kring Kinnarps Arena, blandat med alla andra åldrar. En del hade HV-tröjor på sig. Jag såg också människor i Frölundatröjor och Färjestadströjor tända ljus för Stefan Liv. Sorg förenar människor. "Han hälsade alltid". "Han var så mycket mer än en ishockeymålvakt". "Jag kan inte fatta att han är död". "Jönköping blir så tomt utan Stefan Liv". "Stackars hans familj". Människorna kring ljusen viskade. Men de allra flesta stod där tysta. Några snyftade. Många unga pojkar, tonårskillar, stod där, framför bilden på Stefan Liv, och snyftade. En idol och förebild har lämnat oss alldeles för tidigt.

Jag kommer alltid att minnas stunderna med dig, Stefan Liv, som målvakt i HV71. Jag kommer att minnas den intensiva spänningen i matcherna. Jag kommer att minnas jublen när du, Stefan Liv, höll nollan match efter match. Jag kommer att se dig framför mig i guldhjälm för evigt. Jag kommer att minnas den där gången du och ditt lag tagit hem guldet och vi fick höra dig berätta så öppenhjärtligt och till och med sjunga för oss alla som kommit till det sprängfyllda Hovrättstorget för att hylla dig och de andra spelarna. Jag kommer att minnas när jag hämtade min överlyckliga dotter som väntat på dig i timmar efter matchen i Kinnarps Arena och fått sin tröja signerad av dig och av laget. Tröjan hänger fortfarande på väggen i hennes rum, som en tavla. Jag kommer att minnas småbarnspappan jag mötte där på gatan, på väg mot Ryssland för nya utmaningar. Jag kommer att minnas dig, Stefan Liv. Tack för allt du gav oss under din stund på jorden.

För mig bär du för alltid en guldhjälm på ditt huvud. Vila i frid, Stefan Liv.



















Läs gärna även Desirée Fredlunds personliga minnen från Stefan Liv.


Dottern hemma och mamma på sjukhus igen


Vi är på väg mot Landvetter för att möta dottern som semestrat i Turkiet när min mobiltelefon ringer. Det är läkaren från vårdcentralen som berättar att mammas blodvärden är så dåliga nu igen att hon behöver komma in till sjukhuset redan idag eller senast imorgon. Han överlåter åt mig att bedöma om mamma behöver komma in samma kväll eller om vi kan vänta till torsdag morgon.

Dessa tvära kast i livet ... min förväntan och glädje inför att möta dottern blandas med oro och tyngdkänsla i bröstet över min åldrande mamma. Jag ringer mamma från bilen för att höra hur hon verkar må just nu. Ska jag berätta för henne eller ska jag vänta?

Mamma låter glad, hon har bakat bullar nu igen. Jag bestämmer mig för att säga som det är, att proverna på hennes blod är så låga nu igen att hon behöver åka in till sjukhuset. Jag säger det så lugnt jag bara kan till mamma och mamma tar det lugnt. Det går bättre den här gången än den förra gången. Det blir ingen panik. Mera ett konstaterande att ja, så är det. Tur att jag kan landa lite i det innan jag behöver ge mig in till sjukhuset.

Vi kommer fram till Landvetter. Planet min dotter flugit med landar lyckligt och väl. Jag känner tacksamhet och glädje. Där ser jag henne komma. Jag minns när hon för några år sedan var med vid flygplatsen när äldsta dottern flög till London. Jag minns hur hon sa när hon såg brunbrända människor komma hem från sin solsemester "En dag vill jag komma gående som dem, ut från flygplanet, solbränd från min solsemester". Den gången hade hon inte flugit än i sitt liv.

Nu kom hon där. Jag såg henne uppfylla sin dröm hon haft. Hon var solbränd men hon såg inte så glad ut som jag trodde att hon skulle göra. Inte heller hennes kille. Jag var glad. Jag slog armarna om min dotter och kramade henne. Stilla viskade hon i mitt öra "Mamma, jag tror att Stefan Liv har dött i en flygplansolycka".

Jag höll min dotter i min famn och kramade henne länge medan inte bara Stefan Livs anhöriga, utan också så många andra anhöriga samtidigt aldrig mera skulle få hålla sin älskade anhörig i famnen igen.

Det blev en tung stämning i bilen på vägen hem. Även om vi lättade upp den ibland med att prata om Turkiet, sol och bad. Det blev en kort mellanlandning hos äldsta dottern i Borås också. Hon var glad och trivdes som fisken i vattnet i sin nya lägenhet. Det blev flera kramar.

På kvällen körde jag in mamma till sjukhuset. Hon var lugn. Tonåringen var med och gav henne en vacker nyckelring hon köpt till mormor i Turkiet. Det blev kramar igen och jag tog kort på mamma och min dotter. Att jag var skakig i mina händer just i den stunden syns på bilden.

Man vänjer sig vid mycket här i livet. Jag vänjer mig vid att skjutsa in min mamma till sjukhuset. Mamma vänjer sig vid att åka in dit. Men vänjer jag mig någonsin vid tanken på att mamma en dag inte längre kommer att stå i sitt fönster som hon brukar och titta ut på livet där utanför?

Mamma lever fortfarande. En dag i taget. Acceptans.

tisdag 6 september 2011

Bilder från Vätterstranden

Häromdagen promenerade jag längs med Vätterstranden. Jag hade med mig kameran.

I det här inlägget får bilderna tala för sig själva.

Behöver jag skriva att jag älskar Vättern och Vätterstranden? Det är den viktigaste oasen för mig i hela Jönköping. Här hittar jag samma frid och ro i min själ som när jag gör yoga.











måndag 5 september 2011

Kärlek, empati och förlåtelse

"Glöm aldrig de tre kraftfulla resurserna som alltid finns tillgängliga för dig; kärlek, empati och förlåtelse. 
Kärleken är det enda som växer när vi ödslar med den. Empati är när du kan delta i andras lidanden och glädja dig åt deras lycka och inte tvärtom. Empati är min smärta i ditt bröst likaså lyckan.
Att förlåta är att sätta en fånge fri och upptäcka att den fången var du själv. 
När jag förlåter mig själv gör jag mig fri och kan förlåta andra."

söndag 4 september 2011

Hjälpt dottern flytta



Hela lördagen gick åt till att hjälpa äldsta dottern flytta från sitt studentrum till en liten 1:a med kök i Borås. Det är första gången hon har ett eget kök och hon har längtat mycket efter att ha det. Det är en söt liten 1:a, välplanerad, med ett centralt läge i Borås.

Hon hade förberett väl när vi kom till henne igår. Packat ned de saker hon äger i kartonger, så det gick smidigt att flytta. Vi hyrde en vagn i Borås på en mack. Två gånger fick vi köra med vagnen, sedan var allt flyttat. Städningen gick lätt. Sedan var det ju det roliga som var kvar; att fixa till i den nya lilla lägenheten.

Innan vi åkte hem framåt kvällen åt vi kvällsmat tillsammans kring hennes köksbord. Vi var trötta i våra händer och stela i ryggarna men väldigt nöjda med dagen.

Här hemma stod det en hungrig katt och väntade när jag öppnade dörren. Hon var så missnöjd med sin matte att hon försökte rymma över till grannens trädgård. Ett "straff" som hon brukar ge oss om vi reser bort alltför länge från henne. Alltför länge är mer än en halv dag, ungefär, för min katt. Hon är en riktig sällskapskatt. Men den här gången misslyckades hon med att rymma. Jag lyckades hejda henne med foten.

fredag 2 september 2011

Två veckor kvar på min semester



Nu har jag ungefär två veckor kvar tills jag börjar jobba igen. Jag har bokat in det första mötet. Det är dags att skriva turisttidningen för Habo kommun igen. Det blir säkert många spännande möten med människor. Jag känner mig priviligerad att jag får in skrivjobb till Skrivklådan utan att behöva jaga efter dem. Jag känner mig också priviligerad att få jobba med något som jag tycker om att jobba med och som känns utvecklande för mig som människa. Ibland har jag ju så roligt när jag jobbar att jag brukar tänka att jag skulle kunna betala för att göra det jag gör, så roligt är det.

Det är viktigt för mig att ha ett jobb med den kraft jag har. Inte minst så här mitt i livet med alla förändringar i familjen, med ungar som flyttar hemifrån och mamma som blir allt äldre och tröttare. Jag minns när ungarna var små att jag brukade längta efter att jobba deltid i stället för heltid. Men det fanns nästan inga deltidstjänster att söka och det handlade också om att få allt att gå runt ekonomiskt. Jag minns att jag brukade tänka för mig själv, att när ungarna blivit så stora att de klarar sig själva, då skulle jag vilja jobba för fullt och lägga mer kraft på jobbet. Nu kom det sjukdom emellan för min del. Men jag kan ändå känna där jag är idag att på något sätt blev det som jag tänkte. Mitt i livet, är en bra tid att starta eget, om man drömmer om det, tycker jag.

Det senaste numret av Vi i VätterHem, där jag skrivit fyra artiklar, har nyligen ramlat ned i brevlådorna här i Jönköpings kommun och en del grannkommuner. Länken går till tidningen som också finns på VätterHems hemsida. VätterHem är det kommunala bostadsbolaget i Jönköping. Välkommen att läsa om du har lust! Tidningen delas ut i mer än 30.000 exemplar.

Jag är stolt och glad över det jag skrivit och inte minst över bilderna som jag tagit. Jag är ingen fotograf, men det finns bra kameror nu för tiden som gör det mesta av jobbet.

En av de saker jag ska göra innan jag börjar jobba är att köpa en kamera till Skrivklådan. Med en egen kamera blir jag mera självständig än jag är när jag behöver låna en kamera av min uppdragsgivare. Jag har också planer på att köpa en särskild mobiltelefon till Skrivklådan. Jag tror att det är bra att ha en mobiltelefon för privatlivet och en för jobbkontakterna. Dessutom får jag större möjligheter att kunna söka information och surfa i jobbet, också om jag är på resa.