Jag tömmer garderoberna på min mammas kläder. Mina händer tar varsamt i plaggen. Det känns högtidligt.
Jag kramar den bruna varma täckjackan hon hade på sig när hon åkte till sjukhuset den sista gången, gömmer mitt ansikte i den och gråter länge.
På en tröja hittar jag ett silvrigt hårstrå från mamma och mina tårar faller igen.
Jag hittar den röda klänningen mamma hade på sig på mitt bröllop. I så många år har hon sparat den där i garderoben. För att hon var så lycklig i den.
I hallen hänger hennes vårjacka. Jag minns hur glad hon var över att hemtjänsten tvättat den och att den blivit som ny efter det. Hur mamma gladde sig åt att kunna ta på sig den till våren, förskottsglädjen. Där hänger den och väntar, jackan. Fast mamma behöver inga kläder längre. Hon fryser inte längre. Någon annan ska få dem i stället. Jag lägger jackan varsamt i papperssäcken.
Mimmi är med mig i mammas lägenhet. Direkt när jag öppnar dörren springer Mimmi fram till mammas säng och viftar på sin svans, tittar gång på gång, letar efter att mamma ska vara där eller någon annanstans i lägenheten. Jag blir förvånad att Mimmi minns så väl, att hon letar efter mamma.
Till slut ger hon upp. Lägger sig att vila på den lilla ryamattan.
Jag vattnar mammas blommor. Sedan letar jag bland alla diktböckerna hos min mamma. Där ligger små lappar som bokmärken i böckerna för texter och dikter som mamma tyckt särskilt mycket om.
Mitt i boken dyker det upp ett foto på mig. Någon annanstans ett foto på min lillebror.
I en bok några skrivna rader med min mammas hand; "Från min älskade Olle den sista julen på Haga".
Det är smärtsamt. Det är så många minnen från både nutid och dåtid som fladdrar förbi inuti mig.
Jag längtar tills det här är över.
