Det tar att kämpa. Det tar på både själen och kroppen.
Jag har kämpat så länge nu. Kämpat för att skaffa mig utbildning, jobb, ekonomisk trygghet, ett hem, en familj, bli en helt vanlig Svensson.
Jag har kämpat för att få tillbaka min hälsa.
Jag är så trött på att kämpa.
Det finns bara en väg bort från kampen; kärleken.
Välja bort vapnen, försvarsmekanismerna inuti mig, rädslan och i stället börja ... älska.
Älska mig med allt jag är, ont som gott, älska min katt, älska naturen där ute som är rimfrostigt vit denna november morgon, älska solen som får frosten att gnistra och få den att smälta, älska musiken som ger mig känslor, älska orden som kommer från mitt hjärta.
Älska mina fiender, de som vill trycka ned mig till botten igen när jag försöker resa mig, älska dem för att de förstår inte vad de gör, älska den sura handläggaren som säkert har något problem i sig själv, älska den som ryter mot mig för att inte han kan stå emot den aggressivitet han känner inuti sig för något som jag inte känner till.
Älska ... älska ... älska ...
Jag väljer kärleken.
Igen.
Kraft.
