Barn får ont i magen när föräldrarna har dålig ekonomi, visar Region Skånes nya folkhälsorapport. Det är en stark
och viktig anledning att minska klyftor i ett samhälle i stället för att
öka dem.
Alla barn är allas våra barn. Mitt hjärta blöder för de här
barnen som jag läser om i nyheterna. De har ingen egen makt att förändra. De behöver bli sedda. Synliggjorda. De
behöver få leva i ett samhälle där ingen människa har så låg inkomst
att den är fattig.
Tyvärr har antalet fattiga i Sverige ökat med
alliansens tid vid makten. Inte minst bland långtidssjukskrivna och utförsäkrade
ensamstående kvinnor. Och därmed också deras eventuella barn.
Se de här barnen.
Prata
eller skriv om dem. I bloggar och i debattartiklar.
Försök påverka politikerna.
Hur kan vi stötta dem?
Nolltolerans för barnfattigdom anser jag.
Lästips:
"Nya regeringen måste bryta fattigdomstrenden" (Alexandra Pascalidou, Metro)
"100 dagar att visa handlingskraft" (Unicef)
#bloggswe#svpol
Visar inlägg med etikett Barnfattigdomen. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Barnfattigdomen. Visa alla inlägg
fredag 17 oktober 2014
måndag 25 augusti 2014
Barnen till de utförsäkrade, arbetslösa, sjuka och vräkta i alliansens Sverige
Det är så lätt att glömma de som inte har en röst. De som inte syns eller hörs. Till exempel barnen till många av de 86.000 utförsäkrade och sjuka så här långt under alliansens styre i Sverige.
Eller de 3.700 barn som vräkts i Sverige sedan 2007 trots "nollvisionen" på papper som barn- och äldreministern Maria Larsson, KD, skapade då.
Det är så lätt att glömma de osynliga.
Det är så lätt att glömma barnen.
Så länge det finns barn i Sverige som vräks, så länge finns här också barnfattigdom. Jag ryser när jag föreställer mig de tusentals barn som fått uppleva en vräkning sedan 2007. Vilka minnen bär de på resten av sina liv? Vilka bilder dyker upp i deras drömmar om nätterna? Hur mår de inuti sig just nu? En vräkning kan sätta spår i ett barn för resten av dess liv. Det är ett trauma, något som är omöjligt att förstå för ett barn.
Inget barn ska någonsin behöva uppleva en vräkning från sitt hem. Ändå har 3.700 barn i Sverige upplevt det sedan 2007. Det finns inga ursäkter för ett enda av de barnen som vräkts. Det måste gå att lösa på ett annat och humanare sätt när en familj hamnat i en så knepig situation att man beslutar om en vräkning.
Sedan tänker jag på barnen till de 86.000 utförsäkrade och till de långtidssjukskrivna. Hur många kan de vara? Hur har de det när mamma eller pappa först blir sjuk och sedan pressas ytterligare med att utförsäkras? Hur påverkas barnen av den negativa stress som den utförsäkrade föräldern lever med?
Det är så lätt att glömma de osynliga barnen. Vem räknar dem? Vem frågar dem?
Hur påverkas man som barn av att se sin förälder kämpa, trots sjukdom, för att få ekonomin att gå ihop? Hur mår man som barn inuti när kylskåpet är tomt? Hur stor växer sig klumpen i magen innan man brister? Hur länge orkar man bära sin aggressivitet, sin förtvivlan inuti sig innan den tar sig andra uttryck? Hur stort vuxenansvar tar man på sina barnaaxlar?
Alla barn är allas våra barn.
Jag vill leva i ett Sverige där varje förälder känner trygghet i att, oavsett hälsa eller ohälsa, oavsett arbete eller arbetslöshet, så finns där tillräckligt med pengar till det basalt viktiga i livet. En skälig och människovärdig inkomst också om man blir sjuk eller arbetslös.
Jag vill leva i ett Sverige där ensamstående utförsäkrade mammor slipper gå till kyrkan eller välgörenhetsorganisationer för att be om pengar till mat till sig själva och barnen. Vilket bland annat många diakoner i kyrkan vittnat om de senaste åren är vanligt i Sverige idag.
Trygga barn blir trygga vuxna som skapar trygga samhällen.
Alla barn har rätten att få leva i trygghet.
Det är politikernas mest viktiga uppgift att skapa förutsättningar för ett samhälle tryggt för alla.
Också för de osynliga barnen.
Nu är det knappt tre veckor kvar till valet.
Jag räknar dagarna.
Jag vill en förändring till en politik och ett samhälle där man tänker mer med hjärtat än med plånboken.
Det finns det som är mera värt än vilken budget som helst.
Det handlar om fördelningen av de pengar som finns i samhället.
Rättvisa.
Jämlikhet.
Solidaritet.
Medmänsklighet.
Minskade klyftor mellan människor. Och därmed också mellan barn.
Låt oss tillsammans bygga samhälle i stället för att rasera.
Lästips: "Nu räcker det med ökade klyftor" (Martin Mobergs betraktelser)
#svpol#val2014#socialpolitik
Eller de 3.700 barn som vräkts i Sverige sedan 2007 trots "nollvisionen" på papper som barn- och äldreministern Maria Larsson, KD, skapade då.
Det är så lätt att glömma de osynliga.
Det är så lätt att glömma barnen.
Så länge det finns barn i Sverige som vräks, så länge finns här också barnfattigdom. Jag ryser när jag föreställer mig de tusentals barn som fått uppleva en vräkning sedan 2007. Vilka minnen bär de på resten av sina liv? Vilka bilder dyker upp i deras drömmar om nätterna? Hur mår de inuti sig just nu? En vräkning kan sätta spår i ett barn för resten av dess liv. Det är ett trauma, något som är omöjligt att förstå för ett barn.
Inget barn ska någonsin behöva uppleva en vräkning från sitt hem. Ändå har 3.700 barn i Sverige upplevt det sedan 2007. Det finns inga ursäkter för ett enda av de barnen som vräkts. Det måste gå att lösa på ett annat och humanare sätt när en familj hamnat i en så knepig situation att man beslutar om en vräkning.
Sedan tänker jag på barnen till de 86.000 utförsäkrade och till de långtidssjukskrivna. Hur många kan de vara? Hur har de det när mamma eller pappa först blir sjuk och sedan pressas ytterligare med att utförsäkras? Hur påverkas barnen av den negativa stress som den utförsäkrade föräldern lever med?
Det är så lätt att glömma de osynliga barnen. Vem räknar dem? Vem frågar dem?
Hur påverkas man som barn av att se sin förälder kämpa, trots sjukdom, för att få ekonomin att gå ihop? Hur mår man som barn inuti när kylskåpet är tomt? Hur stor växer sig klumpen i magen innan man brister? Hur länge orkar man bära sin aggressivitet, sin förtvivlan inuti sig innan den tar sig andra uttryck? Hur stort vuxenansvar tar man på sina barnaaxlar?
Alla barn är allas våra barn.
Jag vill leva i ett Sverige där varje förälder känner trygghet i att, oavsett hälsa eller ohälsa, oavsett arbete eller arbetslöshet, så finns där tillräckligt med pengar till det basalt viktiga i livet. En skälig och människovärdig inkomst också om man blir sjuk eller arbetslös.
Jag vill leva i ett Sverige där ensamstående utförsäkrade mammor slipper gå till kyrkan eller välgörenhetsorganisationer för att be om pengar till mat till sig själva och barnen. Vilket bland annat många diakoner i kyrkan vittnat om de senaste åren är vanligt i Sverige idag.
Trygga barn blir trygga vuxna som skapar trygga samhällen.
Alla barn har rätten att få leva i trygghet.
Det är politikernas mest viktiga uppgift att skapa förutsättningar för ett samhälle tryggt för alla.
Också för de osynliga barnen.
Nu är det knappt tre veckor kvar till valet.
Jag räknar dagarna.
Jag vill en förändring till en politik och ett samhälle där man tänker mer med hjärtat än med plånboken.
Det finns det som är mera värt än vilken budget som helst.
Det handlar om fördelningen av de pengar som finns i samhället.
Rättvisa.
Jämlikhet.
Solidaritet.
Medmänsklighet.
Minskade klyftor mellan människor. Och därmed också mellan barn.
Låt oss tillsammans bygga samhälle i stället för att rasera.
Lästips: "Nu räcker det med ökade klyftor" (Martin Mobergs betraktelser)
#svpol#val2014#socialpolitik
fredag 2 maj 2014
"Pengar, vänner och psykiska problem" - ett projekt i Karlskrona
HÄR kan du läsa en mycket intressant artikel, "Experimentet". Den handlar om ett pågående projekt i Karlskrona där man ger 500 kronor varje månad till en sjukskriven människa med svår psykiatrisk diagnos. Pengarna ska användas till att roa sig med något.
Det forskarna vill se är om de extra pengarna betyder något för själens läkning och för människans mående i allmänhet.
Om det rent av är så att lite mer pengar ger större läkning och bättre livskvalitet än alla de mediciner som skrivs ut till de här patienterna. Pengar har ju också färre biverkningar än läkemedel.
Det man kan se idag är att de här extra 500 kronorna gör att de sjuka blir mer sociala eftersom de fått råd att bjuda hem en vän eller ta en fika med någon på stan. De börjar kanske med en hobby. Eller som en av deltagarna som för sina första 500 kronor köpte sig ett par löparskor och började motionera vilket snabbt gav flera positiva effekter för hennes mående och en känsla av att vara som en av de andra.
Det är rörande att läsa om hur en för de flesta av oss liten summa pengar kan betyda så mycket för en människa i Sverige. Det säger oss något om hur fattigt många människor i Sverige har det idag.
Är pyskisk ohälsa egentligen ekonomisk fattigdom? Ja, ibland undrar jag. Både med tanke på det jag läser om här och det mina egna erfarenheter genom livet säger mig.
Mycket intressant, spännande och tänkvärt, tycker jag. Också hoppfullt. Det finns något vi kan göra för att få människor att må bättre. Det är enkelt och det handlar om fördelning av pengar. Ta från de rika för att ge till de som har det sämst ekonomiskt. Solidaritet. Målet är hälsa för så många människor som möjligt.
Projektet är pågående vill jag poängtera. Alltså finns där bara början till svar så här långt.
Här ett citat ur artikeln:
"Den stora frågan är om vi i framtiden kommer att försöka medicinera bort konsekvenserna av fattigdom. Kommer det att betraktas som en sjukdom att inte ha något jobb? Ska man äta tabletter för det?”
Tanken låter som hämtad ur en sci-fi-dystopi. Men den är kanske bara den logiska slutpunkten för en av vår tids stora politiska berättelser.
Den som brukar kallas för arbetslinjen och handlar om samhällets olika människotyper."
#Blogg100
Det forskarna vill se är om de extra pengarna betyder något för själens läkning och för människans mående i allmänhet.
Om det rent av är så att lite mer pengar ger större läkning och bättre livskvalitet än alla de mediciner som skrivs ut till de här patienterna. Pengar har ju också färre biverkningar än läkemedel.
Det man kan se idag är att de här extra 500 kronorna gör att de sjuka blir mer sociala eftersom de fått råd att bjuda hem en vän eller ta en fika med någon på stan. De börjar kanske med en hobby. Eller som en av deltagarna som för sina första 500 kronor köpte sig ett par löparskor och började motionera vilket snabbt gav flera positiva effekter för hennes mående och en känsla av att vara som en av de andra.
Det är rörande att läsa om hur en för de flesta av oss liten summa pengar kan betyda så mycket för en människa i Sverige. Det säger oss något om hur fattigt många människor i Sverige har det idag.
Är pyskisk ohälsa egentligen ekonomisk fattigdom? Ja, ibland undrar jag. Både med tanke på det jag läser om här och det mina egna erfarenheter genom livet säger mig.
Mycket intressant, spännande och tänkvärt, tycker jag. Också hoppfullt. Det finns något vi kan göra för att få människor att må bättre. Det är enkelt och det handlar om fördelning av pengar. Ta från de rika för att ge till de som har det sämst ekonomiskt. Solidaritet. Målet är hälsa för så många människor som möjligt.
Projektet är pågående vill jag poängtera. Alltså finns där bara början till svar så här långt.
Här ett citat ur artikeln:
"Den stora frågan är om vi i framtiden kommer att försöka medicinera bort konsekvenserna av fattigdom. Kommer det att betraktas som en sjukdom att inte ha något jobb? Ska man äta tabletter för det?”
Tanken låter som hämtad ur en sci-fi-dystopi. Men den är kanske bara den logiska slutpunkten för en av vår tids stora politiska berättelser.
Den som brukar kallas för arbetslinjen och handlar om samhällets olika människotyper."
#Blogg100
Låg inkomst och psykisk ohälsa har samband
Ibland dyker jag på så intressanta saker i cyberrymden.
Här är ett klipp som jag starkt rekommenderar att lyssna på:
UR Samtiden - Vuxna och psykisk hälsa 2014
Det handlar om sambandet mellan låg inkomst och psykisk ohälsa.
Helst av allt önskar jag att Arbetslinjens företrädare tänkte till kring de här sambanden. De politiker som så hårt försämrat ekonomin för inte minst sjuka människor de senaste åren.Sedan frågar de sig och gör utredningar om varför den psykiska ohälsan ökar i vår tid.
Jag har mina egna erfarenheter genom ett ganska långt liv nu där jag sett vad låg och otrygg inkomst gör med människor. Det handlar inte bara om mig själv.
Alla människor mår bra av att ha en trygg basal inkomst. Det skapar ett samhälle där människor mår bra både fysiskt och psykiskt. Ett samhälle där människor blir kreativa, mer sociala och också gladare.
#Blogg100
Här är ett klipp som jag starkt rekommenderar att lyssna på:
UR Samtiden - Vuxna och psykisk hälsa 2014
Det handlar om sambandet mellan låg inkomst och psykisk ohälsa.
Helst av allt önskar jag att Arbetslinjens företrädare tänkte till kring de här sambanden. De politiker som så hårt försämrat ekonomin för inte minst sjuka människor de senaste åren.Sedan frågar de sig och gör utredningar om varför den psykiska ohälsan ökar i vår tid.
Jag har mina egna erfarenheter genom ett ganska långt liv nu där jag sett vad låg och otrygg inkomst gör med människor. Det handlar inte bara om mig själv.
Alla människor mår bra av att ha en trygg basal inkomst. Det skapar ett samhälle där människor mår bra både fysiskt och psykiskt. Ett samhälle där människor blir kreativa, mer sociala och också gladare.
#Blogg100
onsdag 26 mars 2014
Ur Newsmill: "Moderat riksdagsledamot påstår att det inte finns fattiga i Sverige"
Newsmill
finns tyvärr inte längre på Internet. Det tycker jag är synd särskilt
ett valår som i år. Innan Newsmill försvann fick jag sex artiklar
publicerade där. Det är jag mycket stolt över. Jag är stolt över det jag
skrivit.
Jag vill gärna att texterna ska kunna läsas av människor. Särskilt ett år som i år. Därför har jag bestämt mig för att lägga in mina texter här i min blogg så att de finns synliga för dem som vill läsa det jag skrivit.
Här är den andra artikeln som jag fick publicerad hos Newsmill. Den handlar om fattigdomen i Sverige som tyvärr ökat under tiden med Alliansen. Framförallt har klyftorna mellan människor ökat i Sverige de senaste åtta åren. De fattigaste har blivit fler och fattigare på bekostnad av att de mest rika fått ännu mer.
Långtidssjukskriven: Moderat riksdagsledamot påstår att det inte finns fattiga i Sverige
"Det finns inga fattiga människor i Sverige, tycker jag", säger Isabella Jernbeck, riksdagsledamot (M). Hon är på ett studiebesök hos RFHL, riksförbundet för hjälp åt narkotika- och läkemedelsberoende när hon uttalar orden: "Fattigdom förknippar jag med Afrika".
Jag vill gärna att texterna ska kunna läsas av människor. Särskilt ett år som i år. Därför har jag bestämt mig för att lägga in mina texter här i min blogg så att de finns synliga för dem som vill läsa det jag skrivit.
Här är den andra artikeln som jag fick publicerad hos Newsmill. Den handlar om fattigdomen i Sverige som tyvärr ökat under tiden med Alliansen. Framförallt har klyftorna mellan människor ökat i Sverige de senaste åtta åren. De fattigaste har blivit fler och fattigare på bekostnad av att de mest rika fått ännu mer.
Långtidssjukskriven: Moderat riksdagsledamot påstår att det inte finns fattiga i Sverige
"Det finns inga fattiga människor i Sverige, tycker jag", säger Isabella Jernbeck, riksdagsledamot (M). Hon är på ett studiebesök hos RFHL, riksförbundet för hjälp åt narkotika- och läkemedelsberoende när hon uttalar orden: "Fattigdom förknippar jag med Afrika".
Så bra då, eftersom hon förknippar fattigdom med Afrika, att hon är på
studiebesök i fattigdomen i Sverige, tänker jag när jag läser. Frågan är om
hon, trots studiebesöket, någonsin vill öppna sina ögon och se fattigdomen i
Sverige. De allt mer ökade klyftorna i vårt samhälle. Människorna i
utanförskap. Vill hon se de fattiga barnen?
Vill Isabella Jernbeck (M), och de andra Nymoderaterna, se de ensamstående, utförsäkrade småbarnsmammorna som söker sig till diakoner i kyrkan för att hämta en matkasse? Vill hon se barnen till missbrukarna? Vill hon se barnen till de ensamstående småbarnsmammorna som hämtar matkasse i kyrkan? Barnen som retas av kamraterna för att familjen de lever i inte har råd att åka på semester som de andra barnen. Barnen som retas av kamraterna för att familjen inte har råd att köpa platt-tv utan fortfarande har en tjock-TV om ens en TV överhuvudtaget. Barnen som skolan får hjälpa att ha råd att följa med på klassens gemensamma skidresa. Vill hon, och de andra Nymoderaterna, se barnen som går med en klump i magen hela dagarna för att de känner hur oroliga mamma och pappa är för sin ekonomi, för hur de ska få mat på bordet? Vill hon se barnen som vräker i sig av skollunchen för att det är den enda mat de kan äta sig mätta på varje dag?
Vill hon, och de andra Nymoderaterna, se de hemlösa människorna som blir allt fler här i staden där jag bor? Där de vanliga bostadsbolagen sällan längre öppnar sina dörrar för hemlösa människor, utan låter ideella verksamheter ta det ansvaret. Vill Isabella Jernbeck och de andra Nymoderaterna se missbrukarna som man bygger baracker till i utkanterna av staden, för att de ska få tak över huvudet? Vill hon se det ökande antalet människor i utanförskap i Sverige idag på grund av sjukdom, arbetslöshet, missbruk och nu också utförsäkring?
Vill Isabella Jernbeck (M), och de andra Nymoderaterna, se de ensamstående, utförsäkrade småbarnsmammorna som söker sig till diakoner i kyrkan för att hämta en matkasse? Vill hon se barnen till missbrukarna? Vill hon se barnen till de ensamstående småbarnsmammorna som hämtar matkasse i kyrkan? Barnen som retas av kamraterna för att familjen de lever i inte har råd att åka på semester som de andra barnen. Barnen som retas av kamraterna för att familjen inte har råd att köpa platt-tv utan fortfarande har en tjock-TV om ens en TV överhuvudtaget. Barnen som skolan får hjälpa att ha råd att följa med på klassens gemensamma skidresa. Vill hon, och de andra Nymoderaterna, se barnen som går med en klump i magen hela dagarna för att de känner hur oroliga mamma och pappa är för sin ekonomi, för hur de ska få mat på bordet? Vill hon se barnen som vräker i sig av skollunchen för att det är den enda mat de kan äta sig mätta på varje dag?
Vill hon, och de andra Nymoderaterna, se de hemlösa människorna som blir allt fler här i staden där jag bor? Där de vanliga bostadsbolagen sällan längre öppnar sina dörrar för hemlösa människor, utan låter ideella verksamheter ta det ansvaret. Vill Isabella Jernbeck och de andra Nymoderaterna se missbrukarna som man bygger baracker till i utkanterna av staden, för att de ska få tak över huvudet? Vill hon se det ökande antalet människor i utanförskap i Sverige idag på grund av sjukdom, arbetslöshet, missbruk och nu också utförsäkring?
Jag citerar Aftonbladet 2011-11-02:
"Nya siffror från SCB visar att andelen hushåll med låg ekonomisk standard
nu är uppe i 14,8 procent, från 8,4 procent 1999. En av de grupper som har det
värst är ensamstående mammor."
Vad är då fattigdom? "I den politiska debatten i rikare länder är
definitionen av fattigdom oftast bredare och omfattar de hushåll vars inkomst
inte tillåter större sparande, och inte har särskilt mycket pengar till
TV-innehav, tandvård och liknande, utan måste ansöka om försörjningsstöd för
sådant. I till exempel Sverige, talar man, i de fall ordet används, ofta om de
som får socialbidrag som "fattiga". (Wikipedia).
Kanske är Nya moderaterna på väg att försöka förändra fattigdomsbegreppet,
tänker jag. Kanske vill de att fattigdom i Sverige ska vara densamma som fattigdom
i Afrika? Att vissa människor i samhället helt enkelt får svälta ihjäl.
"Skyll-dig-själv"-mentaliteten. Att vissa människor får lämna sina
utsvultna barn i dikena för de har inte råd att begrava dem. Att vissa
människor i samhället får bygga sina egna hem av pappkartonger. För att andra
grupper i samhället ska få det allt bättre. De som har haft turen att ha sin
hälsa i behåll, att sedan generationer vara vana vid överfulla kylskåp och
julbord, semesterresor till exotiska resmål som till exempel Afrika och stora
förmögenheter och sparkapital.
Jag citerar igen från Aftonbladet och mötet på RFHL:
"Har du prövat på hur det är att leva på socialbidrag under lång tid?
Har du prövat på att gå runt på 5-6000 kronor i månaden, frågar jag (Per
Sternbeck, RFHL, författarens anmärkning).
"Ja, men herregud, säger Isabella Jernbeck, på de inkomstnivåerna är
det ju ingen som ligger under någon längre tid".
Isabella Jernbeck verkar behöva fler studiebesök i verkligheten, tänker jag
när jag läser. Jag själv som långtidssjukskriven har haft 6.000 kronor netto
att leva på under drygt tio års tid nu. Som utförsäkrad har jag just nu noll
kronor i inkomst.
Jo, Isabella Jernbeck. Jag anser att fattigdomen finns också i Sverige.
Barnfattigdomen finns den också, tyvärr. Det är bra att du gör studiebesök i
fattigdomen. Den verklighet som allt fler människor i Sverige lever i idag. Men
det räcker inte. Det handlar framförallt om att våga se att den finns för att
kunna göra något åt den. Och framförallt om viljan att göra något åt den.
Vill du det?
Anna-Karin Mattsson
(Artikel ur Newsmill, publicerad: 2011-11-03 13:11, uppdaterad: 2011-11-03 13:11)
Se även: "A-kassan är nu på samma nivå som försörjningsstödet" (DN, Debatt, 2014-04-07)
Se även: "A-kassan är nu på samma nivå som försörjningsstödet" (DN, Debatt, 2014-04-07)
#Blogg100 - Dag 27
torsdag 7 november 2013
Om vikten av att kunna välja själv
Jag, mamma och lillebror klev på bussen för att åka på en två dagars semester till Danmark.
Det var den första semestern på flera år för oss själva som en liten ny familj sedan vi lämnat vårt hus, släktingar och vänner. Den första semestern sedan pappa varit i fängelse och till sist skilsmässan. Den första semestern för vår nya familj, den där vi var tre i stället för fyra människor. Äntligen hade mamma blivit så stark igen att hon kunde jobba och spara ihop pengar till något roligt för oss tre. Jag hade också jobbat på skollov och på sommaren för att tjäna pengar till semesterresan.
Jag kände mig glad och förväntansfull. Det var spännande att åka turistbuss. Att åka båt var ännu mera spännande.
Vi skulle bo på hotell en natt. Det kändes nästan för bra för att vara sant.
Det bästa av allt var att mamma var glad på riktigt igen. Hon skrattade och skojade och pratade med oss och med reskamraterna. Hon vågade både åka buss och båt och bo på hotell fast att hon hade ångest fortfarande. Men mamma var nu så stark att ångesten, även om den var där, inte längre styrde hennes liv.
Resans slutmål var Åhus. Där vandrade vi först runt på en guidad tur. Sedan fick vi tid för shopping.
Jag minns att jag och lillebror följde med mamma till en klädaffär. Hon hittade en blus i syntettyg med korta ärmar. Den hade glada färger i ganska stora rutor. Blått, rött, grönt och lite gult. En blus för den som är glad. En blus som mamma hade råd att köpa. Den första blusen på flera år som mamma hade råd att köpa till sig själv.
Mamma var så fin i blusen, tyckte jag. Det var som att hennes rygg blev rakare när hon fick på sig den. Hon började le och hennes ögon glittrade mot oss.
- Den tar jag, sa mamma. Jag och lillebror såg glada på när hon gick till kassan och betalade blusen.
Det är något speciellt med att ha så mycket pengar att man själv kan välja sina egna kläder. Inte så att man är mera värd som människa för att man har valt sina egna kläder. Det handlar om vad det ger mig som människa att själv få göra valet. Att få känna efter vad jag själv tycker om. Vad som känns skönast att bära på kroppen för just mig. Vilken färg som jag trivs bäst i. Det handlar om en väg till att lära känna mig själv, den jag är. Alldeles särskilt efter en stor livskris när det är som att lära känna en människa som man en gång kände, fast som nu är så förändrad att det är som att lära känna en helt ny människa. Sig själv fast ändå inte sig själv. Sitt nya jag.
Jag tog kort med min kamera under resan. Där finns foton på mamma i sin nya blus med lillebror intill sig.
Där är kort på de vackra gamla husen i Åhus i Danmark. Hotellrummet.
Jag sparade precis allt jag kunde komma på kring resan. Biljetter. Kvitton. Servetter.
När jag kom hem igen tog jag en röd pärm, satte vita papper i den och klistrade in alla minnen från vår lilla återvunna familjs allra första semesterresa i den.
Och jag var såååå lycklig!
torsdag 8 augusti 2013
Det är aldrig för sent att få en lycklig barndom - Stämmer det?
Jag köpte boken "Det är aldrig för sent att få en lycklig barndom" (Ben Furman, Adlibris) och har kanske läst hälften av den nu. Det är en tunn pocketbok med stora bokstäver. Man kan läsa ett kapitel lite då och då, när man har kraft och lust att göra det.
Genom olika människors personliga livsberättelser om en trasig barndom och genom att de sedan fick fundera kring tre olika frågor, försöker Ben Furman själv att söka svaret på om det verkligen är så att det aldrig är för sent att få en lycklig barndom. Frågorna är:
1. Vad är det som har fått dig att klara dig, trots din svåra barndom?
2. Vad har du lärt dig av din svåra barndom?
3. Hur har du burit dig åt för att senare i livet få uppleva sådant som du blev utan som barn?
En av de saker som Ben Furman konstaterar i boken är att cirka en tredjedel av de människor som haft en trasig barndom, ändå skaffar sig bra liv som vuxna. Vissa använder sin trasiga barndom som en språngbräda. De bestämmer sig för att ta revansch på det de fått vara med om. Att visa de som tryckte ned dem att de visst kan och är lika värdefulla som alla andra.
En gemensam nämnare för det vi brukar kalla maskrosbarn är enligt författaren envishet, målmedvetenhet och viljestyrka. Kanske personliga drag eller kanske något som lockas fram i en människa under svåra omständigheter.
Bland de personliga berättelserna hittar man flera gemensamma sätt att ta sig igenom en tuff barndom; söka tröst i naturen, hitta trygghet och kärlek hos någon annan människa, skriva dagbok eller annat skrivande, fantisera sig bort, läsa böcker, husdjur, en hobby eller att man upptäcker att det finns något som man är bra på att göra.
Att tidigt flytta hemifrån hjälper många att komma ur ett destruktivt familjesammanhang. Där har en påtvingad tidig självständighet varit till nytta för den unga människan. Humorn, att kunna skratta åt ett elände, är också en av överlevnadsmekanismerna för människor som haft en svår barndom. Terapi hjälper också många människor att skapa sig ett bra liv som vuxna.
Det boken vill peka på är att man ofta blir en mycket stark människa som klarar tuffa omständigheter också som vuxen om man har upplevt det redan som barn. Man har i bagaget inte bara fått med sig något jobbigt utan ofta också skaffat sig bra redskap för att hantera andra svåra situationer i livet.
Jag känner igen mig mycket väl i de olika överlevnadsstrategierna för ett barn som har det tufft. Ibland gör det ont att minnas hur det var. Fast som vuxen kan jag se att jag många gånger betedde mig på ett sätt som jag är stolt över idag. Och som inte minst utvecklade mig som människa, ökade min empati och förståelse för andra människor och deras livssituation.
Där är ett sätt att hitta styrka i sig själv som vuxen; att mer titta på vad man gjorde i den svåra situationen i stället för att fastna i tankar på själva händelsen. Se på sig själv med ett utifrån-perspektiv och kanske upptäcka hur klokt och modigt man handlade, trots att livet kanske var kaos och man bara var ett barn. Att se styrkan och kraften i sig själv då, gör att man rätar på ryggen som vuxen och känner en stark stolthet över det barn man en gång var.
Det man inte fick uppleva som liten, kan man uppleva senare i livet. Ofta genom att göra saker tillsammans med egna eller andras barn. På så sätt kan man alltid få de där barndomsupplevelserna som varje barn behöver för att må bra, även om det är en lång fördröjning innan man får dem om man haft en jobbig barndom.
Boken är intressant. Den väcker nya tankar i mig. Ger mig ibland faktiskt svar på sådant som jag funderat kring själv ibland. Den stärker mig som människa. Den tydliggör att jag precis som så många andra människor, kanske de allra flesta av oss, växer genom att prövas.
Jag fortsätter att läsa i boken och kanske kommer det att bli fler blogginlägg om de tankar som den väcker hos mig.
De tre frågorna som jag nämner i början av den här texten, hjälper mig mycket när det handlar om att kunna se hur det jag upplevt som barn fått mig att växa som människa.
onsdag 22 maj 2013
Upploppen i Stockholms förorter
Det som händer i Stockholms förorter nu, anade jag redan för flera år sedan att det skulle hända.
Ökade klyftor i ett samhälle leder till konflikter mellan människor. Vill vi verkligen ha ett konfliktfyllt Sverige?
Det enda vägen till ett samhälle värt namnet, är att minska klyftorna mellan människor. Att brygga broar mellan människor i stället för djupa vallgravar.
Det är min övertygelse.
Det går att förändra. Fast tar tid så som Sverige ser ut idag.
När tilliten i ett samhälle kollapsar blir det så som vi nu ser hur det är i Stockholms förorter.
Det är en tragisk utveckling som vi alla behöver hjälpas åt för att vända.
Jag har inte bott i Husby. Fast jag har befunnit mig som barn bland fattiga människor. Levt tillsammans med andra fattiga i ett område som byggdes till stor del för de som hade det sämst ställt. Bidragsberoende. Arbetslösa. Sjuka. Jag har varit i en mycket utsatt situation som barn där allt kunde gått snett för mig.
Vad var det som gjorde att inte jag kastade sten eller satte bilar i brand i protest mot hur jag och min familj hade det, frågar jag mig själv?
Kanske för att min mamma höll mig hemma. Förbjöd mig att gå till ungdomsgården. Kanske för att jag flydde in i böckerna och musikens värld i stället. Kanske för att jag skrev ur mig min ilska som jag kände när jag höll på att drunkna i förtvivlan och vanmakt över vår familjs situation.
Kanske för att jag drömde om en bättre framtid för mig och min familj en dag. Kanske för att jag planerade för det och pluggade för att kunna studera och skaffa mig ett yrke. Kanske för att jag hade ett språk att få ur mig det jag kände? Jag vet inte.
Vi är alla olika som människor. Samtidigt är vi alla också väldigt lika som människor. De "goda" och de "onda" krafterna finns i oss alla.
Aggressiviteten och besvikelsen som de unga i Stockholms förorter visar utåtåtriktat vände jag inåt mig själv i stället, periodvis, tror jag. Så småningom blev den aggressiviteten inuti mig själv till ångest. Vilket på längre sikt ledde till min utmattning och min långa sjukskrivning. Vilket har varit en dyr historia både för mig själv, min familj och inte minst samhället.
Allting har en början ... Allting har ett pris ...
Jag vet inte vilket som är bäst. Aggressivitet som man vänder utåt eller in mot sig själv. Aggressivitet är aldrig något bra, även om vi alla har den känslan som människor.
Jag tror i alla fall att det allra bästa är att vi vuxna människor skapar ett samhälle som är tillräckligt gott för ALLA människor, stora som små. Att vi stöttar de människor som har det tufft. Att vi skapar ett samhälle där vi kan känna oss trygga och känna tillit också om vi faller.
Så ser inte Sverige ut idag. Bevisen blir bara allt tydligare och allt svårare att dölja.
Jag försvarar inte på något sätt att man gör en brottslig handling.
Fast var finns egentligen sanningen om det som sker i Stockholms förorter, undrar jag? Och lösningen?
Kanske någonstans inuti oss själva.
Ända sedan bränderna började i Husby har jag funderat över varför inte Fredrik Reinfeldt dykt upp och satt ner foten mot våldet där så som han, förvånande nog, gjorde när det gällde hoten inom Djurgården.
Har våldet i Husby mindre värde än hoten inom Djurgården för Sveriges statsminister? Eller kan det vara så att Fredrik Reinfeldt använder sig av härskartekniken osynliggörande när det gäller Husby och de andra förorterna kring Stockholm? För att på så sätt hoppas på att i lugn och ro få fortsätta att medvetet nedmontera det före detta välfärdssverige?
En statsminister som gör skillnad på människor skapar inget förtroende för mig.
Demokrati innebär att alla människor har samma värde.
Lästips:
"Känns som ett krig" (Aftonbladet)
"Så säger de andra partiledarna" (Aftonbladet)
"Så löser man inte integrationen" (Aftonbladet)
"Ett gigantiskt misslyckande" (Lena Mellin, Aftonbladet)
"Söderbor ser inte problemen i Husby" (Peter Kadhammar, Aftonbladet)
"Det har blivit värre i Husby de senaste åren" (Dagens Nyheter)
"Brist på mening i tillvaron är en riskfaktor" (Dagens Nyheter)
"Reinfeldt: Husbyborna måste visa att de accepterar inte detta" (Dagens Nyheter)
Ökade klyftor i ett samhälle leder till konflikter mellan människor. Vill vi verkligen ha ett konfliktfyllt Sverige?
Det enda vägen till ett samhälle värt namnet, är att minska klyftorna mellan människor. Att brygga broar mellan människor i stället för djupa vallgravar.
Det är min övertygelse.
Det går att förändra. Fast tar tid så som Sverige ser ut idag.
När tilliten i ett samhälle kollapsar blir det så som vi nu ser hur det är i Stockholms förorter.
Det är en tragisk utveckling som vi alla behöver hjälpas åt för att vända.
Jag har inte bott i Husby. Fast jag har befunnit mig som barn bland fattiga människor. Levt tillsammans med andra fattiga i ett område som byggdes till stor del för de som hade det sämst ställt. Bidragsberoende. Arbetslösa. Sjuka. Jag har varit i en mycket utsatt situation som barn där allt kunde gått snett för mig.
Vad var det som gjorde att inte jag kastade sten eller satte bilar i brand i protest mot hur jag och min familj hade det, frågar jag mig själv?
Kanske för att min mamma höll mig hemma. Förbjöd mig att gå till ungdomsgården. Kanske för att jag flydde in i böckerna och musikens värld i stället. Kanske för att jag skrev ur mig min ilska som jag kände när jag höll på att drunkna i förtvivlan och vanmakt över vår familjs situation.
Kanske för att jag drömde om en bättre framtid för mig och min familj en dag. Kanske för att jag planerade för det och pluggade för att kunna studera och skaffa mig ett yrke. Kanske för att jag hade ett språk att få ur mig det jag kände? Jag vet inte.
Vi är alla olika som människor. Samtidigt är vi alla också väldigt lika som människor. De "goda" och de "onda" krafterna finns i oss alla.
Aggressiviteten och besvikelsen som de unga i Stockholms förorter visar utåtåtriktat vände jag inåt mig själv i stället, periodvis, tror jag. Så småningom blev den aggressiviteten inuti mig själv till ångest. Vilket på längre sikt ledde till min utmattning och min långa sjukskrivning. Vilket har varit en dyr historia både för mig själv, min familj och inte minst samhället.
Allting har en början ... Allting har ett pris ...
Jag vet inte vilket som är bäst. Aggressivitet som man vänder utåt eller in mot sig själv. Aggressivitet är aldrig något bra, även om vi alla har den känslan som människor.
Jag tror i alla fall att det allra bästa är att vi vuxna människor skapar ett samhälle som är tillräckligt gott för ALLA människor, stora som små. Att vi stöttar de människor som har det tufft. Att vi skapar ett samhälle där vi kan känna oss trygga och känna tillit också om vi faller.
Så ser inte Sverige ut idag. Bevisen blir bara allt tydligare och allt svårare att dölja.
Jag försvarar inte på något sätt att man gör en brottslig handling.
Fast var finns egentligen sanningen om det som sker i Stockholms förorter, undrar jag? Och lösningen?
Kanske någonstans inuti oss själva.
Ända sedan bränderna började i Husby har jag funderat över varför inte Fredrik Reinfeldt dykt upp och satt ner foten mot våldet där så som han, förvånande nog, gjorde när det gällde hoten inom Djurgården.
Har våldet i Husby mindre värde än hoten inom Djurgården för Sveriges statsminister? Eller kan det vara så att Fredrik Reinfeldt använder sig av härskartekniken osynliggörande när det gäller Husby och de andra förorterna kring Stockholm? För att på så sätt hoppas på att i lugn och ro få fortsätta att medvetet nedmontera det före detta välfärdssverige?
En statsminister som gör skillnad på människor skapar inget förtroende för mig.
Demokrati innebär att alla människor har samma värde.
Lästips:
"Känns som ett krig" (Aftonbladet)
"Så säger de andra partiledarna" (Aftonbladet)
"Så löser man inte integrationen" (Aftonbladet)
"Ett gigantiskt misslyckande" (Lena Mellin, Aftonbladet)
"Söderbor ser inte problemen i Husby" (Peter Kadhammar, Aftonbladet)
"Det har blivit värre i Husby de senaste åren" (Dagens Nyheter)
"Brist på mening i tillvaron är en riskfaktor" (Dagens Nyheter)
"Reinfeldt: Husbyborna måste visa att de accepterar inte detta" (Dagens Nyheter)
lördag 23 februari 2013
Rädda barnen - Fattigskolan
Genom en vän i Facebook hittade jag till en kampanj som Rädda Barnen gör just nu. Den heter Fattigskolan. Det är barn som med sina berättelser beskriver vad barnfattigdom i Sverige innebär. Fattigskolan innehåller flera olika klipp på YouTube.
Jag blev djupt berörd när jag lyssnade på barnens berättelser. De sätter igång så mycket minnen inuti mig själv om hur jag hade det som barn en period i mitt liv.
Lyssna och bli berörd.
Synliggör de barn som har det så här i Sverige idag istället för att förneka eller blunda inför deras verklighet.
Därför att det är de värda.
Jag blev djupt berörd när jag lyssnade på barnens berättelser. De sätter igång så mycket minnen inuti mig själv om hur jag hade det som barn en period i mitt liv.
Lyssna och bli berörd.
Synliggör de barn som har det så här i Sverige idag istället för att förneka eller blunda inför deras verklighet.
Därför att det är de värda.
söndag 17 februari 2013
"Om att vara fattig som barn" i S:ta Clara kyrka
 |
| Foto: Annette Ericsdotter Bettaieb |
Hela helgen har texten som jag skrivit, "Om att vara fattig som barn", varit uppsatt på väggen i S:ta Clara kyrka.
Det känns mycket märkligt för mig. Och magiskt på samma gång.
fredag 15 februari 2013
Idag: Gatans Mat i S:ta Clara kyrka, Stockholm
Idag är det eventet mot hemlöshet Gatans mat i S:ta Clara kyrka i Stockholm. Programmet finns i inlägget före detta i min blogg.
Här är historien bakom "Gatans mat". Allt började med en bild som spreds i FB.
"Mannen bakom Gatans Mat, Magnus Hansson, berättar:
- Jag vill tacka alla underbara människor som backar upp i denna resa och är delaktiga i kampen för att hjälpa socialt utsatta människor i Sverige!
Om några timmar presenterar vi kokboken Gatans Mat till förmån för hemlösa i huvudstaden Stockholm och på den plats där allt tog sin form genom en bild på en soppkö vid Clara kyrka som cirkulerade på Facebook.
Som ledde till ett julbord för hemlösa som ledde till en kokbok som i sin tur haft en resa bland hemlöshetsindustri, invandring, bakgator, öppen knarkhandel, lycka, anställning, lägenhetsinnehav, svenskt näringsliv, möten på konstiga platser, kontakter, en verklighetsuppfattning om livet på gatan, sofftyckare, latmaskar, utnyttjande människor, prostituerade, bokförsening, missnöjda kunder, positiva kunder, jobb 00-24, 7 days a week.
Massor knyts samman om några timmar när cirkeln sluts och nästa fas i kampen mot hemlösheten börjar!
Tack till alla er som är med i resan!
Och välkomna till nya som vill vara med i resan!
Tillsammans gör vi skillnad!"
(Citat ur evententet Gatans Mat sida i FB, 2013-02-15, https://www.facebook.com/events/343674009081534/348449481937320/?notif_t=plan_mall_activity)
Idag kl 17.15 kommer Anna Rosengren, präst och etikkonsult, att läsa min text "Om att vara fattig som barn" i S:ta Clara kyrka under det här eventet.
Se även pressmeddelande i My News Desk.
#Blogg 100
torsdag 14 februari 2013
Manifestation Gatans mat
Detta är programmet imorgon för Gatans mat i S:ta Clara kyrka i Stockholm.
Jag känner mig mycket stolt över att de ord som jag har skrivit, en del av mitt eget liv i ord, kommer att läsas upp den här dagen i S:ta Clara kyrka. Att det är Anna Rosengren som läser dem, känns helt rätt för mig.
Anna Rosengren är präst i Svenska kyrkan och jobbar också som etikkonsult.
KOM & MANIFESTERA MED OSS IMORGON kl 17 i S:ta Clara kyrka i Stockholm!
Välkomna till lanseringen av GatansMat. 700 kokböcker delas ut.
MANIFESTATION, 13:00 – 19.00
Under dagen kommer volontärer gå ut på Stockholms gator och ge bort 700 kokböcker. Till varje kokbok medföljer en önskan om donation.
SOPPKÖK, 16:45 – 17:15
Hungriga bjuds på mat i tält utanför kyrkan. Meny: Gulasch soppa, vegetarisk ärtsoppa, smörgås och kaffe.
I KYRKAN, 17.15 – 18.30
Ett program som innehåller både allvar, glädje och underhållning. Installation #luffare2013 - av klass 1B Igelbäcksskolan.
Välkommen: Annette Ericsdotter Bettaieb
Dikt: ”Att-vara-fattig-som-barn” – av Maskroskvinnan Anna-Karin Mattsson, läses av Anna Rosengren
Musik: Lili Öst – ”Tänk Om”
Poetisk rättvisa: John Arthur Ekebert & Dunderdan – ”Ljudvallsprängarna”
Inspiration: Lili Öst – ”Tankenötter”
Tack: Magnus Hansson, initiativtagare till Gatans Mat
Avslutning: Alla får en kokbok. (Rekommenderad donation 250 kr)
Musik: Lili Öst – ”Det här ska bli en bra dag”
Jag känner mig mycket stolt över att de ord som jag har skrivit, en del av mitt eget liv i ord, kommer att läsas upp den här dagen i S:ta Clara kyrka. Att det är Anna Rosengren som läser dem, känns helt rätt för mig.
Anna Rosengren är präst i Svenska kyrkan och jobbar också som etikkonsult.
KOM & MANIFESTERA MED OSS IMORGON kl 17 i S:ta Clara kyrka i Stockholm!
Välkomna till lanseringen av GatansMat. 700 kokböcker delas ut.
MANIFESTATION, 13:00 – 19.00
Under dagen kommer volontärer gå ut på Stockholms gator och ge bort 700 kokböcker. Till varje kokbok medföljer en önskan om donation.
SOPPKÖK, 16:45 – 17:15
Hungriga bjuds på mat i tält utanför kyrkan. Meny: Gulasch soppa, vegetarisk ärtsoppa, smörgås och kaffe.
I KYRKAN, 17.15 – 18.30
Ett program som innehåller både allvar, glädje och underhållning. Installation #luffare2013 - av klass 1B Igelbäcksskolan.
Välkommen: Annette Ericsdotter Bettaieb
Dikt: ”Att-vara-fattig-som-barn” – av Maskroskvinnan Anna-Karin Mattsson, läses av Anna Rosengren
Musik: Lili Öst – ”Tänk Om”
Poetisk rättvisa: John Arthur Ekebert & Dunderdan – ”Ljudvallsprängarna”
Inspiration: Lili Öst – ”Tankenötter”
Tack: Magnus Hansson, initiativtagare till Gatans Mat
Avslutning: Alla får en kokbok. (Rekommenderad donation 250 kr)
Musik: Lili Öst – ”Det här ska bli en bra dag”
tisdag 12 februari 2013
Tillit - när jag inte själv orkar eller kan
Jag har idag fattat beslutet att låta någon annan läsa min text "Om att vara fattig som barn" i S:ta Clara kyrka i Stockholm på fredag den här veckan.
Jag har känt så stark lust att åka dit och läsa min text själv. Men mitt hjärta är under utredning. Idag har jag varit i kontakt med sjukhuset. Det blir nya prover, EKG och kontroll av mina värden.
Att åka till Stockholm samtidigt med utredningen av mitt hjärta och dessutom jobba mot en dead-line i en tidning som jag gör just nu, känner jag blir för mycket stress för mig just nu på för kort tid.
Jag har övat mig så länge nu i att säga nej när det blir för mycket. Idag fick jag öva mig i det igen, fast det var inte lätt. Inte lätt när man känner att man verkligen vill något och behöver tänka på att ta hand om sig.
Jag litar helt till att där finns en annan människa som kommer att läsa mina ord så att de når fram till de människor som är i S:ta Clara kyrka på fredag. Det är ju därför vi är så många människor här på jorden. För att vi ska kunna stötta varandra när någon av oss inte riktigt orkar eller kan. Så jag är tacksam och glad för den människan som finns som kommer att läsa min text i stället för mig. Jag måste inte göra allt själv och det är skönt att veta det som människa.
Ibland måste man göra riktigt svåra saker fast att man inte vill. För annars är man ingen riktig människa. Utan bara en liten lort. Som Astrid Lindgren en gång sa.
Det tog emot att säga nej idag för mig.
Fast ibland behöver jag vara egoistisk.
För att bli så stark igen som det är möjligt.
#Blogg 100
Jag har känt så stark lust att åka dit och läsa min text själv. Men mitt hjärta är under utredning. Idag har jag varit i kontakt med sjukhuset. Det blir nya prover, EKG och kontroll av mina värden.
Att åka till Stockholm samtidigt med utredningen av mitt hjärta och dessutom jobba mot en dead-line i en tidning som jag gör just nu, känner jag blir för mycket stress för mig just nu på för kort tid.
Jag har övat mig så länge nu i att säga nej när det blir för mycket. Idag fick jag öva mig i det igen, fast det var inte lätt. Inte lätt när man känner att man verkligen vill något och behöver tänka på att ta hand om sig.
Jag litar helt till att där finns en annan människa som kommer att läsa mina ord så att de når fram till de människor som är i S:ta Clara kyrka på fredag. Det är ju därför vi är så många människor här på jorden. För att vi ska kunna stötta varandra när någon av oss inte riktigt orkar eller kan. Så jag är tacksam och glad för den människan som finns som kommer att läsa min text i stället för mig. Jag måste inte göra allt själv och det är skönt att veta det som människa.
Ibland måste man göra riktigt svåra saker fast att man inte vill. För annars är man ingen riktig människa. Utan bara en liten lort. Som Astrid Lindgren en gång sa.
Det tog emot att säga nej idag för mig.
Fast ibland behöver jag vara egoistisk.
För att bli så stark igen som det är möjligt.
#Blogg 100
lördag 9 februari 2013
Mina ord i S:ta Clara kyrka, Stockholm - "Gatans mat"
 |
| (http://www.orgelanders.se/Claraorgeln/Claraorgeln.htm) |
Nästa fredag den 15 februari 2013 kommer den text som jag skrivit om att vara fattig som barn och som nyligen publicerades i Newsmill, att läsas upp i S:ta Clara kyrka i Stockholm. Texten kommer också att finnas uppsatt på väggen i kyrkan den här kvällen.
Just den här dagen är det ett event för hemlösa och andra utsatta grupper i samhället i St:a Clara kyrka i Stockholm.
Jag känner mig mycket hedrad, rörd, glad och stolt över att den text om att vara fattig som barn som jag skrivit, kommer att läsas i kyrkan och också finnas uppsatt på väggen i kyrkan den här kvällen.
Tanken från min FB-vän Annette Ericsdotter Bettaieb, som kontaktade mig, var att jag själv skulle läsa min text i kyrkan. Visserligen drömde jag som barn om att bli präst och det här är kanske så nära präst jag vill bli idag i mitt liv. Fast jag vet inte än om det är möjligt för mig att göra det. Om inte jag själv läser texten kommer någon annan att läsa min text i S:ta Clara kyrka den här kvällen.
Jag är tacksam att jag på det här sättet får vara delaktig i ett sammanhang som är till för de allra mest utsatta människorna i vårt samhälle idag, t ex hemlösa, fattiga och missbrukare. En utsatt grupp människor som tyvärr ökar i stället för att minska.
Kan mina ord på något sätt hjälpa en enda människa så är det mer än stort för mig.
Bland annat kommer man att servera mat till behövande i tält utanför kyrkan. Man kommer också att sälja kokboken "Gatans mat" till förmån för bland annat hemlösa i Sverige. Tanken är att det ska vara glädje blandat med allvar inne i kyrkan.
Jag citerar från eventets sida i Facebook:
(https://www.facebook.com/events/343674009081534/?ref=ts&fref=ts)
"S:ta Clara Kyrka bjuder in några av de 34.000 människor som lever i utsatthet, hemlöshet och fattigdom. Vi bjuder på mat i tält utanför kyrkan och sedan följer gemenskap i kyrkan med ett program som innehåller både allvar, glädje och underhållning. Eventet pågår mellan 16.30 - 18.30. Vi behöver hjälp från klockan 13 med enklare göromål - både inomhus och utomhus.
"Gatans Mat är en vackert fotad inbunden ”coffe table book” med recept från Sveriges främsta kockar genom tiderna, matrebeller och eldsjälar varvat med levnadsberättelser av John Arthur Ekebert - överlevnadskonstnär och registrerad hemlös. Förord: Socialstyrelsen. Överskottet från försäljningen fördelas mellan Bostad Först Stockholms Stadsmission och Ungdomsbussen i Västerås."
"S:ta Clara Kyrka bjuder in några av de 34.000 människor som lever i utsatthet, hemlöshet och fattigdom. Vi bjuder på mat i tält utanför kyrkan och sedan följer gemenskap i kyrkan med ett program som innehåller både allvar, glädje och underhållning. Eventet pågår mellan 16.30 - 18.30. Vi behöver hjälp från klockan 13 med enklare göromål - både inomhus och utomhus.
"Gatans Mat är en vackert fotad inbunden ”coffe table book” med recept från Sveriges främsta kockar genom tiderna, matrebeller och eldsjälar varvat med levnadsberättelser av John Arthur Ekebert - överlevnadskonstnär och registrerad hemlös. Förord: Socialstyrelsen. Överskottet från försäljningen fördelas mellan Bostad Först Stockholms Stadsmission och Ungdomsbussen i Västerås."
Vill du hjälpa till som volontär vid eventet den 15/3? Man behöver all hjälp som man kan få i kyrkan mellan kl 13-19.
Läs mer och anmäl dig till gatansmat@tgim.se - med vilka tider du kan.
Jag önskar av hela mitt hjärta att det här eventet kommer att få uppmärksamhet och att de människor som söker sig dit kommer att mötas av kärlek, värme, empati och medmänsklighet.
Jag har själv ett personligt minne från S:ta Clara kyrka. Det var för några år sedan som jag var i Stockholm. Mitt i trängseln fick jag en stark panikattack. Det kändes som att de vackra gamla husen i Gamla Stan skulle falla över mig. Vart skulle jag ta vägen? Plötsligt var där en kyrka, S:ta Clara kyrka, och jag gick in där, satte mig på en bänk och vilade.
Efter en stund orkade jag gå längre fram i kyrkan. Där fanns ett café och jag köpte mig en mugg med té. Det var ett lugn i lokalen som jag behövde. Människorna som var där talade med mjuka och lugna röster.
Plötsligt kom där in en man i caféet som mådde dåligt. Han slog sig ner vid ett bord. Jag såg en av kvinnorna som jobbade i caféet, gå fram och tala med mannen. Hon tog sig tid att sätta sig ned mitt emot mannen vid bordet och la sin hand ovanpå mannens hand. Hon frågade om han hade tagit sin medicin, pratade mjukt till honom. Mannen såg ut att ha ångest. Kvinnan masserade hans nacke, talade lugnande med honom. Gav honom varmt att dricka.
Efter en stund orkade mannen att resa sig och lämna kyrkan igen.
Det blev en mycket stark stund för mig, att möta och se en sådan empati, värme och medmänsklighet efter att ha vandrat i trängseln på Stockholms gator.
Stärkt av det jag upplevt gav jag mig ut i det "normala" livet igen.
#Blogg 100
måndag 28 januari 2013
Vräkningar av barn fortsätter i Sverige trots nolltolerans
2012 fick 569 barn i Sverige uppleva en vräkning. Siffrorna redovisas av Kronofogden varje år.
Det är några färre vräkningar av barn än 2011 men alldeles för många barn i ett så rikt land som Sverige.
Mitt hjärta gråter för de här barnen.
Hur kan det få ske?
Var finns de människor som ser de här barnen innan det är för sent?
Så länge det finns barn som vräks i Sverige, så länge finns det också fattiga barn här.
Miljöpartiet och Vänsterpartiet är de två partier som tycker att vräkningar av barn ska förbjudas i Sverige.
Se även:
"Hem & Hyra"
"Barn i Sverige blir vräkta från sina hem"
Metro, "Trots nollvision blir barn vräkta"
DN, "Socialborgarrådet: Svårt att undvika att barn vräks
G-P, "2 631 barn vräkta"
Det är några färre vräkningar av barn än 2011 men alldeles för många barn i ett så rikt land som Sverige.
Mitt hjärta gråter för de här barnen.
Hur kan det få ske?
Var finns de människor som ser de här barnen innan det är för sent?
Så länge det finns barn som vräks i Sverige, så länge finns det också fattiga barn här.
Miljöpartiet och Vänsterpartiet är de två partier som tycker att vräkningar av barn ska förbjudas i Sverige.
Se även:
"Hem & Hyra"
"Barn i Sverige blir vräkta från sina hem"
Metro, "Trots nollvision blir barn vräkta"
DN, "Socialborgarrådet: Svårt att undvika att barn vräks
G-P, "2 631 barn vräkta"
torsdag 24 januari 2013
Newsmill publicerar min text om barnfattigdom
"Utmärkt text", skrev chefen på Newsmill TV4 till mig i ett mail sent igår kväll.
Mitt hjärta tog glädjeskutt.
Välkommen att läsa min text!
"Om att vara fattig som barn"
Mitt hjärta tog glädjeskutt.
Välkommen att läsa min text!
"Om att vara fattig som barn"
fredag 18 januari 2013
Barnfattigdom: Som barn var jag fattig
Hela dagen igår gick jag runt med en stor klump i min mage.
I morse efter en orolig natt med många drömmar, vaknade jag med den stora klumpen i magen igen.
Debatten om barnfattigdomen väcker minnen till liv i mig.
Minnen från när jag som barn var fattig.
Idag vågar jag säga det och skriva om det. Jag skäms inte längre för det. Fast det har tagit mig kanske halva mitt liv att våga berätta öppet om hur jag hade det som barn. En så stark skamkänsla kan det utvecklas i ett barn som lever i fattigdom. En skamkänsla över det barnet själv inte har vare sig någon skam eller skuld i. Ändå, så är det just den känslan man får i sig själv som ett fattigt barn.
Denna dag fladdrar minnesbilder förbi framför mina ögon. Antingen jag blundar eller har ögonlocken öppna.
Jag går med min mamma och min lillebror länge genom Halmstad innan vi kommer fram till det stora huset där Socialbyrån finns. Där sitter jag och min lillebror och väntar med andra vuxna hjälpsökande människor, medan mamma går in i ett rum och talar med någon på kontoret.
När mamma kommer ut är hon ibland glad för att hon har fått pengar. Då köper mamma en glass till oss på vägen hem. I det danska glasscaféet vid Norre Katts park. Jag minns fortfarande smaken av den danska gräddglassen och kan höra hur det lät när jag bet i den nyss stelnade ljusa chokladen som tanten i affären doppat glassen i.
Fast för det allra mesta är min mamma mycket ledsen eller arg eller sorgsen för att hon har blivit nekad pengar till något som hon har bett om. Till exempel pengar till ett par nya hela promenadskor i stället för de skorna med hål i som hon har på sig. Eller för att hon har blivit misstrodd av personen hon har träffat på kontoret. De gångerna är mamma allra mest ledsen, när hon känner sig kränkt för att man inte har trott på det hon har sagt. Fast att min mamma är en människa som aldrig ljuger och som ofta talar med mig och min lillebror om att man inte ska ljuga eller luras.
För det allra mesta är jag och min lillebror hemma hos mamma efter skolan. Jag går i Örjansskolan i Halmstad. Varje dag äter jag så mycket skolmat som jag kan få ned för att slippa känna mig hungrig. För ibland orkar min mamma inte laga mat åt oss. Och ibland finns där ingen mat i vårt kylskåp när jag kommer hem.
Det är ofta konflikter mellan min mamma och släktingar. Min mamma ringer till dem och ber dem skicka pengar till oss. Hon tigger dem om pengar till mat och annat. Eftersom vi inte har någon telefon går vi till Televerket vid Lilla Torget i Halmstad när mamma ska ringa släktingarna. Det är halva dörrar till telefonkioskerna därinne, så allt min mamma säger, eller ibland skriker i förtvivlan, hörs ut i lokalen.
Jag och min lillebror har med oss ett spel, ett svartvitt Domino, i fickan. Vi sitter på golvet och spelar spelet, lägger ut de olika bitarna och låtsas som att vi inte känner vår mamma när hon talar i telefonen. För de vuxna runt omkring tittar på henne, märker vi. De hör vad hon säger. De hör att hon tigger om pengar. De hör att hon är arg. Så vi skäms. Gör oss så osynliga som vi kan. Fast vi älskar vår mamma mer än allt annat i världen.
Min lillebror skolvägrar. Han blir inlagd och utredd på psykiatrisk klinik. Man hittar inget fel på honom. "Han sörjer", konstaterar man och skickar hem honom till mamma och mig igen. Hela dagarna är han ensam med min mamma, han vaktar henne som ett litet barn gör när mamma är så trött att hon inte orkar mer ibland än att ligga och titta upp i taket. Med en mamma som får depression på depression och lever med ständig ångest över hur hon ska få pengar till mat och hyra.
En gång har läkaren skrivit ut för stark lugnande medicin till mamma. Hon sover mycket djupt och hur än jag och min lillebror försöker att skaka på henne så vaknar hon inte. Jag och lillebror tror att mamma är död. Vi sitter intill henne och vet inte vad vi ska göra. Vi känner inga vuxna människor där vi bor. Vi håller varandras barnahänder och hoppas och ber. Mamma vaknar så småningom och är visserligen trött, fast vid liv.
Jag läser och skriver mycket. En gång skickar jag in en text till en tidning. Vi jublar när jag får ett brev om att jag har vunnit första pris i en novelltävling. Hela 300 kronor. Det första jag gör med pengarna är att köpa ett par nya varma vinterkängor till min lillebror. Sedan är det inte mycket kvar av min vinst. Fast lillebror slipper att frysa om sina fötter.
En gång upptäcker min lillebror att de säljer bränt bröd väldigt billigt i mataffären. Jag, min lillebror och mamma går dit och köper med oss så mycket bränt bröd hem som vi kan bära med våra armar. Vi fyller frysen med det brända brödet.
Det är billiga apelsiner i affären och vi handlar så många apelsiner som vi bara har råd med den gången. En period lever vi på apelsiner. Och så äter jag min skolmat också.
Glädjen finns i fattigdomen också. Som den gången när min lillebror hittar en hel hundralapp i bokhyllan. Hur den hamnat där förstår vi inte, kanske att mamma lagt den där och glömt den. Vi hoppar och skuttar, vi skrattar och dansar, vi är så glada för den där hundralappen min lillebror har hittat. Sedan handlar vi mat för den. Äter oss riktigt mätta och sover gott den natten.
Eller den där dagen innan julafton när det ringer på dörren och där står en man och ger ett stort paket till oss. Det är ett paket från en välgörenhetsorganisation. Vi sitter på golvet i hallen och öppnar paketet tillsammans. Glada plockar vi upp nötter, clementiner, choklad, dadlar och fikon, grötris och annat gott ur kartongen.
Sedan blir det värre.
Mamma har inget jobb och ingen utbildning. Min pappa sitter i fängelse för eko-brott efter att han har gjort konkurs. Mina föräldrar kan inte betala hyran för lägenheten vi bor i längre.
Vi blir vräkta.
Jag minns att jag kommer hem från skolan en dag. Det är flera okända män i vår lägenhet. Jag står och lutar mig mot dörrposten och ser på när de river ned våra bokhyllor från väggarna. Jag ser på när de bär ut våra möbler, våra saker, mina saker ... i stora flyttkartonger till en stor flyttbil. Det går snabbt, allt går så snabbt och jag hänger inte med i vad som händer framför mina ögon.
Jag vet inte vart vi ska flytta. På kvällen är vi i en helt annan del av staden. I en helt annan mindre lägenhet som Socialbyrån har ordnat åt oss. På Valllås, en bit utanför Halmstad. Det är senvinter och det är kallt. Mamma lägger en madrass på golvet i det smala köket alldeles intill ugnen och sätter på värmen i ugnen för att vi ska slippa frysa under natten. Där, på golvet på madrassen, under en grön yllefilt kryper vi ihop nära varandras kroppar, för att sova.
Nästa morgon när jag ska till skolan får jag åka buss i stället för att gå. Jag bor långt bort från mina vänner och kan därför inte längre träffa dem lika ofta som förut.
Jag hittar inte bland mina saker. Mamma orkar inte ta fram mer än det mest nödvändiga ur flyttkartongerna. Jag letar själv.
Långsamt börjar vi bygga ett hem igen. Fast det går väldigt långsamt.
Den mesta kraften vi har går åt till att fundera ut sätt att få mat på bordet, till att kunna betala hyran.
En gång går jag till Tempo för att handla åt mamma. När jag ska betala upptäcker jag att plånboken mamma skickat med mig är tom. Jag känner hur hjärtat bultar när kassörskan tittar strängt på mig. Jag frågar om jag får gå hem och hämta pengar så jag kan betala. Kassörskan lägger undan mina varor. Jag springer så snabbt mina ben bär mig hem till mamma för att hämta pengarna, med andan i halsen. Det är så pinsamt att jag inte hade pengar att betala med. Jag känner mig rädd, ensam och liten. Tårarna trängs i halsen på mig fast kommer inte ut. Sedan springer jag lika fort tillbaka till affären och betalar det jag köpt. Den ekonomiska stressen bor som en tjock, tung klump inuti mig dag som natt.
Min mamma röker inte. Hon dricker ingen alkohol. Hon köper sig aldrig några nya kläder, inget till sig själv. Allt hon kan ge, ger hon till mig och min lillebror. Ändå så räcker det inte för att vi ska kunna köpa nya kläder. Vi får för det allra mesta ärva kläder av andra. Eller gå omkring i sedan länge urvuxna kläder.
När vi har sportlov reser alla mina kompisar bort med sina föräldrar. Jag tar med min lillebror till gratis sportlovsaktiviteter som kommunen har ordnat. Vi går till brandstationen och fascineras av brandmän som åker upp och ned i brandbilarna. Vi går på sportlovsmatiné och tittar på Tarzan-filmer. Jag gråter i mörkret till filmen Love Story. Jag går ensam till muséet och tittar på en utställningarna där. Det finns en tipspromenad med frågor inne på länsmuséet. Jag vinner en bok och blir glad.
Jag är tolv år och bestämmer mig för att jag ska skaffa mig ett bra liv. Jag ska återupprätta mina föräldrar. Utbilda mig, skaffa mig ett jobb. Min mamma och min lillebror ska aldrig mer behöva sakna pengar eller mat, det ska jag se till. De ska aldrig mer behöva gå till någon socialbyrå för att be om pengar. Aldrig mer ska min mamma behöva känna sig så misstrodd. Aldrig mer vill jag se henne så knäckt och så ledsen som de gånger hon gått ut därifrån och känt sig kränkt.
Vi har ingen telefon fast vi har en svartvit TV. När mamma fått socialbidraget köper vi ibland ett färdiggrillat revbensspjäll var och tittar på TV tillsammans när vi äter dem. Det finns inte något som helst synligt kött kvar på revbensspjällen när vi gnagt färdigt på dem. De är renskrapade. Så som vi själva är ekonomiskt för det allra mesta.
Vi lever hela tiden på randen till ett tomt kylskåp.
Och vissa dagar är kylskåpet helt tomt.
En sådan dag, mitt i högsommarvärme, letar min mamma efter mat i frysen. Hon blir glad när hon hittar en burk med sparat dopp-i-grytan från i julas. Hon värmer det och vi skrattar när vi sitter kring vårt runda bord och doppar bröd mitt i sommaren.
I skolan talar jag aldrig med någon om hur jag har det hemma. Om andra barn berättar om vad deras föräldrar jobbar med, så sitter jag helt tyst och kryper ihop, vill bli osynlig, gömma mig, känner mig rädd att någon ska fråga mig vad mina föräldrar jobbar med.
Ingen vuxen frågar mig hur jag har det, hur jag mår. Kanske är de för rädda för att fråga mig? Eller är det så att de helt enkelt inte ser hur jag har det? Har jag blivit så skicklig på att gömma det jag bär på inom mig? Har jag blivit så skicklig på att dölja mina känslor bakom ett skratt, ett leende?
Jag läser mina läxor och är skötsam. Jag ska ju skaffa mig en utbildning, ett yrke, är målinriktad och fokuserad. Skolan och läxorna är en oas, en vila i mitt och min familjs annars så kaotiska liv.
Fast jag sätter mig alltid allra längst bak i klassrummet numera. Jag gömmer mig, blir osynlig, vill inte synas. Stilla förvandlas jag från den som var så glad, livlig, som gillade att spela teater och räcka upp handen, till någon som gömmer sig, som tiger i stället för att prata. Till någon som slutar att räcka upp handen och i stället sitter med nedböjt huvud över mina böcker.
Fattigdomen förvandlar mig till ett barn som bär på ett tungt ansvar som hon själv har tagit på sig.
Stilla sjunker min kropp samman. Jag blir tunn som en anorektiker fast att jag äter det jag får tag i.
"Det är hemskt så smal du är", säger de vuxna till mig. "Du äter väl?".
Ja. Jag äter. Jag äter det som finns att få. Glupskt stoppar jag i mig nästan vad som helst för att känna mig mätt. Fast det hjälper inte. Jag är lika smal ändå. Det går att räkna revbenen på mitt bröst. Mina armbågar och knän är som stora klumpar på mina tunna växande armar och ben.
Mina glada sorgfria barnaögon har förvandlats till sorgsna, glänsande, vuxenögon i ett barns ansikte.
Fattigdom sätter spår.
Blir till ärr, ångest, klumpar i magen.
Som kan väckas till liv långt, långt senare, när man minst väntar sig det.
Eller mitt i natten, i en mardröm, så står jag där igen och ser flyttgubbarna bära ut vårt hem när vi blivit vräkta.
Fast att det är 40 år sedan det hände.
Min familj kunde så småningom sluta ansöka om socialbidrag. Min mamma skaffade sig utbildning och arbete. Efter att jag skaffat mig utbildning och jobb, stöttade jag min mamma och min lillebror ekonomiskt när det behövdes under många år. Också som vuxen.
Jag fick det ekonomiskt trygga liv som jag så målmedvetet jobbat för. Ett vanligt Svensson-liv, som var min högsta dröm i livet.
Jag känner mig rik idag. Trots att jag idag är långtidssjukskriven sedan länge på grund av stressrelaterad ohälsa.
Därför att jag vet vad fattigdom innebär.
Även om det särskilt vissa dagar är en tung kunskap att bära på.
Alldeles särskilt de dagar jag påminns om hur många de människor är som blundar för de barn som lever i utanförskap och fattigdom. I Sverige. Eller någon annanstans i världen. Idag år 2013.
Därför är det en sådan tröst att läsa om andra där jag kan känna igen mig själv och mina upplevelser från när jag var liten. Jag var inte ensam, fast att jag kände det så. Jag är inte ensam som vuxen om att ha varit fattig som barn, fast att det ibland känns så ensamt.
Det är bara så få av oss som vågar berätta om att de är eller har varit fattiga under sina liv.
En som vågar berätta om hur det är, och som får mig att känna mig mindre ensam, är författaren Susanna Allakoski som idag har något att säga till oss alla i sin berättelse "Alla fattiga barn går inte i trasiga skor" i Dagens Nyheter.
Har du upplevt fattigdom som barn?
Vågar du berätta öppet om det idag som vuxen?
Vad har dina upplevelser av fattigdom som barn inneburit för dig som vuxen?
Se även:
"Bråket fortsatte efter sändning"
Janne Josefsson debatterar barnfattigdom
Fattigdomen är min men det är mina barn som bär skammen
I morse efter en orolig natt med många drömmar, vaknade jag med den stora klumpen i magen igen.
Debatten om barnfattigdomen väcker minnen till liv i mig.
Minnen från när jag som barn var fattig.
Idag vågar jag säga det och skriva om det. Jag skäms inte längre för det. Fast det har tagit mig kanske halva mitt liv att våga berätta öppet om hur jag hade det som barn. En så stark skamkänsla kan det utvecklas i ett barn som lever i fattigdom. En skamkänsla över det barnet själv inte har vare sig någon skam eller skuld i. Ändå, så är det just den känslan man får i sig själv som ett fattigt barn.
Denna dag fladdrar minnesbilder förbi framför mina ögon. Antingen jag blundar eller har ögonlocken öppna.
Jag går med min mamma och min lillebror länge genom Halmstad innan vi kommer fram till det stora huset där Socialbyrån finns. Där sitter jag och min lillebror och väntar med andra vuxna hjälpsökande människor, medan mamma går in i ett rum och talar med någon på kontoret.
När mamma kommer ut är hon ibland glad för att hon har fått pengar. Då köper mamma en glass till oss på vägen hem. I det danska glasscaféet vid Norre Katts park. Jag minns fortfarande smaken av den danska gräddglassen och kan höra hur det lät när jag bet i den nyss stelnade ljusa chokladen som tanten i affären doppat glassen i.
Fast för det allra mesta är min mamma mycket ledsen eller arg eller sorgsen för att hon har blivit nekad pengar till något som hon har bett om. Till exempel pengar till ett par nya hela promenadskor i stället för de skorna med hål i som hon har på sig. Eller för att hon har blivit misstrodd av personen hon har träffat på kontoret. De gångerna är mamma allra mest ledsen, när hon känner sig kränkt för att man inte har trott på det hon har sagt. Fast att min mamma är en människa som aldrig ljuger och som ofta talar med mig och min lillebror om att man inte ska ljuga eller luras.
För det allra mesta är jag och min lillebror hemma hos mamma efter skolan. Jag går i Örjansskolan i Halmstad. Varje dag äter jag så mycket skolmat som jag kan få ned för att slippa känna mig hungrig. För ibland orkar min mamma inte laga mat åt oss. Och ibland finns där ingen mat i vårt kylskåp när jag kommer hem.
Det är ofta konflikter mellan min mamma och släktingar. Min mamma ringer till dem och ber dem skicka pengar till oss. Hon tigger dem om pengar till mat och annat. Eftersom vi inte har någon telefon går vi till Televerket vid Lilla Torget i Halmstad när mamma ska ringa släktingarna. Det är halva dörrar till telefonkioskerna därinne, så allt min mamma säger, eller ibland skriker i förtvivlan, hörs ut i lokalen.
Jag och min lillebror har med oss ett spel, ett svartvitt Domino, i fickan. Vi sitter på golvet och spelar spelet, lägger ut de olika bitarna och låtsas som att vi inte känner vår mamma när hon talar i telefonen. För de vuxna runt omkring tittar på henne, märker vi. De hör vad hon säger. De hör att hon tigger om pengar. De hör att hon är arg. Så vi skäms. Gör oss så osynliga som vi kan. Fast vi älskar vår mamma mer än allt annat i världen.
Min lillebror skolvägrar. Han blir inlagd och utredd på psykiatrisk klinik. Man hittar inget fel på honom. "Han sörjer", konstaterar man och skickar hem honom till mamma och mig igen. Hela dagarna är han ensam med min mamma, han vaktar henne som ett litet barn gör när mamma är så trött att hon inte orkar mer ibland än att ligga och titta upp i taket. Med en mamma som får depression på depression och lever med ständig ångest över hur hon ska få pengar till mat och hyra.
En gång har läkaren skrivit ut för stark lugnande medicin till mamma. Hon sover mycket djupt och hur än jag och min lillebror försöker att skaka på henne så vaknar hon inte. Jag och lillebror tror att mamma är död. Vi sitter intill henne och vet inte vad vi ska göra. Vi känner inga vuxna människor där vi bor. Vi håller varandras barnahänder och hoppas och ber. Mamma vaknar så småningom och är visserligen trött, fast vid liv.
Jag läser och skriver mycket. En gång skickar jag in en text till en tidning. Vi jublar när jag får ett brev om att jag har vunnit första pris i en novelltävling. Hela 300 kronor. Det första jag gör med pengarna är att köpa ett par nya varma vinterkängor till min lillebror. Sedan är det inte mycket kvar av min vinst. Fast lillebror slipper att frysa om sina fötter.
En gång upptäcker min lillebror att de säljer bränt bröd väldigt billigt i mataffären. Jag, min lillebror och mamma går dit och köper med oss så mycket bränt bröd hem som vi kan bära med våra armar. Vi fyller frysen med det brända brödet.
Det är billiga apelsiner i affären och vi handlar så många apelsiner som vi bara har råd med den gången. En period lever vi på apelsiner. Och så äter jag min skolmat också.
Glädjen finns i fattigdomen också. Som den gången när min lillebror hittar en hel hundralapp i bokhyllan. Hur den hamnat där förstår vi inte, kanske att mamma lagt den där och glömt den. Vi hoppar och skuttar, vi skrattar och dansar, vi är så glada för den där hundralappen min lillebror har hittat. Sedan handlar vi mat för den. Äter oss riktigt mätta och sover gott den natten.
Eller den där dagen innan julafton när det ringer på dörren och där står en man och ger ett stort paket till oss. Det är ett paket från en välgörenhetsorganisation. Vi sitter på golvet i hallen och öppnar paketet tillsammans. Glada plockar vi upp nötter, clementiner, choklad, dadlar och fikon, grötris och annat gott ur kartongen.
Sedan blir det värre.
Mamma har inget jobb och ingen utbildning. Min pappa sitter i fängelse för eko-brott efter att han har gjort konkurs. Mina föräldrar kan inte betala hyran för lägenheten vi bor i längre.
Vi blir vräkta.
Jag minns att jag kommer hem från skolan en dag. Det är flera okända män i vår lägenhet. Jag står och lutar mig mot dörrposten och ser på när de river ned våra bokhyllor från väggarna. Jag ser på när de bär ut våra möbler, våra saker, mina saker ... i stora flyttkartonger till en stor flyttbil. Det går snabbt, allt går så snabbt och jag hänger inte med i vad som händer framför mina ögon.
Jag vet inte vart vi ska flytta. På kvällen är vi i en helt annan del av staden. I en helt annan mindre lägenhet som Socialbyrån har ordnat åt oss. På Valllås, en bit utanför Halmstad. Det är senvinter och det är kallt. Mamma lägger en madrass på golvet i det smala köket alldeles intill ugnen och sätter på värmen i ugnen för att vi ska slippa frysa under natten. Där, på golvet på madrassen, under en grön yllefilt kryper vi ihop nära varandras kroppar, för att sova.
Nästa morgon när jag ska till skolan får jag åka buss i stället för att gå. Jag bor långt bort från mina vänner och kan därför inte längre träffa dem lika ofta som förut.
Jag hittar inte bland mina saker. Mamma orkar inte ta fram mer än det mest nödvändiga ur flyttkartongerna. Jag letar själv.
Långsamt börjar vi bygga ett hem igen. Fast det går väldigt långsamt.
Den mesta kraften vi har går åt till att fundera ut sätt att få mat på bordet, till att kunna betala hyran.
En gång går jag till Tempo för att handla åt mamma. När jag ska betala upptäcker jag att plånboken mamma skickat med mig är tom. Jag känner hur hjärtat bultar när kassörskan tittar strängt på mig. Jag frågar om jag får gå hem och hämta pengar så jag kan betala. Kassörskan lägger undan mina varor. Jag springer så snabbt mina ben bär mig hem till mamma för att hämta pengarna, med andan i halsen. Det är så pinsamt att jag inte hade pengar att betala med. Jag känner mig rädd, ensam och liten. Tårarna trängs i halsen på mig fast kommer inte ut. Sedan springer jag lika fort tillbaka till affären och betalar det jag köpt. Den ekonomiska stressen bor som en tjock, tung klump inuti mig dag som natt.
Min mamma röker inte. Hon dricker ingen alkohol. Hon köper sig aldrig några nya kläder, inget till sig själv. Allt hon kan ge, ger hon till mig och min lillebror. Ändå så räcker det inte för att vi ska kunna köpa nya kläder. Vi får för det allra mesta ärva kläder av andra. Eller gå omkring i sedan länge urvuxna kläder.
När vi har sportlov reser alla mina kompisar bort med sina föräldrar. Jag tar med min lillebror till gratis sportlovsaktiviteter som kommunen har ordnat. Vi går till brandstationen och fascineras av brandmän som åker upp och ned i brandbilarna. Vi går på sportlovsmatiné och tittar på Tarzan-filmer. Jag gråter i mörkret till filmen Love Story. Jag går ensam till muséet och tittar på en utställningarna där. Det finns en tipspromenad med frågor inne på länsmuséet. Jag vinner en bok och blir glad.
Jag är tolv år och bestämmer mig för att jag ska skaffa mig ett bra liv. Jag ska återupprätta mina föräldrar. Utbilda mig, skaffa mig ett jobb. Min mamma och min lillebror ska aldrig mer behöva sakna pengar eller mat, det ska jag se till. De ska aldrig mer behöva gå till någon socialbyrå för att be om pengar. Aldrig mer ska min mamma behöva känna sig så misstrodd. Aldrig mer vill jag se henne så knäckt och så ledsen som de gånger hon gått ut därifrån och känt sig kränkt.
Vi har ingen telefon fast vi har en svartvit TV. När mamma fått socialbidraget köper vi ibland ett färdiggrillat revbensspjäll var och tittar på TV tillsammans när vi äter dem. Det finns inte något som helst synligt kött kvar på revbensspjällen när vi gnagt färdigt på dem. De är renskrapade. Så som vi själva är ekonomiskt för det allra mesta.
Vi lever hela tiden på randen till ett tomt kylskåp.
Och vissa dagar är kylskåpet helt tomt.
En sådan dag, mitt i högsommarvärme, letar min mamma efter mat i frysen. Hon blir glad när hon hittar en burk med sparat dopp-i-grytan från i julas. Hon värmer det och vi skrattar när vi sitter kring vårt runda bord och doppar bröd mitt i sommaren.
I skolan talar jag aldrig med någon om hur jag har det hemma. Om andra barn berättar om vad deras föräldrar jobbar med, så sitter jag helt tyst och kryper ihop, vill bli osynlig, gömma mig, känner mig rädd att någon ska fråga mig vad mina föräldrar jobbar med.
Ingen vuxen frågar mig hur jag har det, hur jag mår. Kanske är de för rädda för att fråga mig? Eller är det så att de helt enkelt inte ser hur jag har det? Har jag blivit så skicklig på att gömma det jag bär på inom mig? Har jag blivit så skicklig på att dölja mina känslor bakom ett skratt, ett leende?
Jag läser mina läxor och är skötsam. Jag ska ju skaffa mig en utbildning, ett yrke, är målinriktad och fokuserad. Skolan och läxorna är en oas, en vila i mitt och min familjs annars så kaotiska liv.
Fast jag sätter mig alltid allra längst bak i klassrummet numera. Jag gömmer mig, blir osynlig, vill inte synas. Stilla förvandlas jag från den som var så glad, livlig, som gillade att spela teater och räcka upp handen, till någon som gömmer sig, som tiger i stället för att prata. Till någon som slutar att räcka upp handen och i stället sitter med nedböjt huvud över mina böcker.
Fattigdomen förvandlar mig till ett barn som bär på ett tungt ansvar som hon själv har tagit på sig.
Stilla sjunker min kropp samman. Jag blir tunn som en anorektiker fast att jag äter det jag får tag i.
"Det är hemskt så smal du är", säger de vuxna till mig. "Du äter väl?".
Ja. Jag äter. Jag äter det som finns att få. Glupskt stoppar jag i mig nästan vad som helst för att känna mig mätt. Fast det hjälper inte. Jag är lika smal ändå. Det går att räkna revbenen på mitt bröst. Mina armbågar och knän är som stora klumpar på mina tunna växande armar och ben.
Mina glada sorgfria barnaögon har förvandlats till sorgsna, glänsande, vuxenögon i ett barns ansikte.
Fattigdom sätter spår.
Blir till ärr, ångest, klumpar i magen.
Som kan väckas till liv långt, långt senare, när man minst väntar sig det.
Eller mitt i natten, i en mardröm, så står jag där igen och ser flyttgubbarna bära ut vårt hem när vi blivit vräkta.
Fast att det är 40 år sedan det hände.
Min familj kunde så småningom sluta ansöka om socialbidrag. Min mamma skaffade sig utbildning och arbete. Efter att jag skaffat mig utbildning och jobb, stöttade jag min mamma och min lillebror ekonomiskt när det behövdes under många år. Också som vuxen.
Jag fick det ekonomiskt trygga liv som jag så målmedvetet jobbat för. Ett vanligt Svensson-liv, som var min högsta dröm i livet.
Jag känner mig rik idag. Trots att jag idag är långtidssjukskriven sedan länge på grund av stressrelaterad ohälsa.
Därför att jag vet vad fattigdom innebär.
Även om det särskilt vissa dagar är en tung kunskap att bära på.
Alldeles särskilt de dagar jag påminns om hur många de människor är som blundar för de barn som lever i utanförskap och fattigdom. I Sverige. Eller någon annanstans i världen. Idag år 2013.
Därför är det en sådan tröst att läsa om andra där jag kan känna igen mig själv och mina upplevelser från när jag var liten. Jag var inte ensam, fast att jag kände det så. Jag är inte ensam som vuxen om att ha varit fattig som barn, fast att det ibland känns så ensamt.
Det är bara så få av oss som vågar berätta om att de är eller har varit fattiga under sina liv.
En som vågar berätta om hur det är, och som får mig att känna mig mindre ensam, är författaren Susanna Allakoski som idag har något att säga till oss alla i sin berättelse "Alla fattiga barn går inte i trasiga skor" i Dagens Nyheter.
Har du upplevt fattigdom som barn?
Vågar du berätta öppet om det idag som vuxen?
Vad har dina upplevelser av fattigdom som barn inneburit för dig som vuxen?
Se även:
"Bråket fortsatte efter sändning"
Janne Josefsson debatterar barnfattigdom
Fattigdomen är min men det är mina barn som bär skammen
torsdag 17 januari 2013
Annarkia om Janne Josefsson och utsatta barn
Efter Uppdrag Granskning igår pågår en livlig debatt inte minst i cyberrymden om barnfattigdomen i Sverige. Jag blev starkt berörd av debatten och hade tänkt blogga om den idag.
Sedan gick jag in och läste ett mycket bra blogginlägg hos bloggaren Annarkia. Det stämmer överens med vad jag själv känner i det här sammanhanget.
Det värker i mitt hjärta när jag hör och ser människor blunda för de enligt Rädda Barnen 242.000 barn i Sverige som lever i fattigdom eller ekonomisk utsatthet. Att till exempel inte ha råd med en mobiltelefon eller en dator gör att ett barn i ett rikt land som Sverige inte får samma möjligheter till socialt liv, kunskap och information som andra barn.
Jag tänker också särskilt på de barn som har en förälder som är sjuk och utförsäkrad. Bland annat har många diakoner vittnat om den här nya gruppen människor som kommer till kyrkan för att be om matkassar. Vem som helst av oss som blir sjuk kan hamna i den situationen i Sverige idag.
Antalet barn som vräks fortsätter att öka i Sverige. År 2011 vräktes 663 (!!!) barn i Sverige från sina hem. Det är en ökning med 5 procent jämfört med 2010 redovisar tidningen Hem och Hyra. (Källa: Sydsvenskan).
Det pågår en tragisk utveckling i Sverige med de ökade klyftorna mellan människor, barn som vuxna, tycker jag.
Alla barn är allas barn. Sverige har råd att ta hand om varenda liten unge.
Om det så finns ett enda fattigt, hungrigt barn i Sverige som känner sig i utanförskap, så är det ett barn för mycket.
Det är inte antalen barn som räknas. Det är hur just de här ekonomiskt utsatta barnen har det oavsett hur många de är.
Det handlar om vad vi kan göra för att de ska få det de behöver i sina liv för att må bra. Till exempel basal ekonomisk trygghet.
Det handlar om fördelning. Om att minska klyftorna mellan människor i stället för att öka dem.
Det handlar om att ha en annan politik i Sverige än den vi idag ser resultatet av.
"Det som pågår är en form av avhumanisering där fattiga, hemlösa, sjuka och arbetslösa allt mer framställs som en sämre form av människor. Som moraliskt defekta.
När Laila Bagge får ett raseriutbrott för att en hemlös man har en mobiltelefon eller Uppdrag granskning och näthögern raljerar över att en fattig kvinna röker handlar det i grunden om brist på inlevelse och empati. Klyftorna börjar bli så stora att vi får svårt att se oss själva i andra.
Det är vad Uppdrag granskning och den påföljande debatten egentligen visade. Oavsiktligt."
(Citat Anders Lindberg, Aftonbladet, 2013-01-17)
Läs även:
Ett hjärta rött: Att slå nedåt den nya trenden
Rädda barnen kommenterar Uppdrag Granskning
Bris: "Ynkligt av Josefsson att vända barnen ryggen"
Fattiga barn och högerpopulism
Fattiga barn är Reinfeldts val
Fattigdomen är en julklapp som går i arv
Josefsson gör som Reinfeldt
Professorn om Uppdrag Granskning
Uppdrag Granskning borde ha läst på
SvD: "Josefsson valde bort en nyanserad bild"
Sedan gick jag in och läste ett mycket bra blogginlägg hos bloggaren Annarkia. Det stämmer överens med vad jag själv känner i det här sammanhanget.
Det värker i mitt hjärta när jag hör och ser människor blunda för de enligt Rädda Barnen 242.000 barn i Sverige som lever i fattigdom eller ekonomisk utsatthet. Att till exempel inte ha råd med en mobiltelefon eller en dator gör att ett barn i ett rikt land som Sverige inte får samma möjligheter till socialt liv, kunskap och information som andra barn.
Jag tänker också särskilt på de barn som har en förälder som är sjuk och utförsäkrad. Bland annat har många diakoner vittnat om den här nya gruppen människor som kommer till kyrkan för att be om matkassar. Vem som helst av oss som blir sjuk kan hamna i den situationen i Sverige idag.
Antalet barn som vräks fortsätter att öka i Sverige. År 2011 vräktes 663 (!!!) barn i Sverige från sina hem. Det är en ökning med 5 procent jämfört med 2010 redovisar tidningen Hem och Hyra. (Källa: Sydsvenskan).
Det pågår en tragisk utveckling i Sverige med de ökade klyftorna mellan människor, barn som vuxna, tycker jag.
Alla barn är allas barn. Sverige har råd att ta hand om varenda liten unge.
Om det så finns ett enda fattigt, hungrigt barn i Sverige som känner sig i utanförskap, så är det ett barn för mycket.
Det är inte antalen barn som räknas. Det är hur just de här ekonomiskt utsatta barnen har det oavsett hur många de är.
Det handlar om vad vi kan göra för att de ska få det de behöver i sina liv för att må bra. Till exempel basal ekonomisk trygghet.
Det handlar om fördelning. Om att minska klyftorna mellan människor i stället för att öka dem.
Det handlar om att ha en annan politik i Sverige än den vi idag ser resultatet av.
"Det som pågår är en form av avhumanisering där fattiga, hemlösa, sjuka och arbetslösa allt mer framställs som en sämre form av människor. Som moraliskt defekta.
När Laila Bagge får ett raseriutbrott för att en hemlös man har en mobiltelefon eller Uppdrag granskning och näthögern raljerar över att en fattig kvinna röker handlar det i grunden om brist på inlevelse och empati. Klyftorna börjar bli så stora att vi får svårt att se oss själva i andra.
Det är vad Uppdrag granskning och den påföljande debatten egentligen visade. Oavsiktligt."
(Citat Anders Lindberg, Aftonbladet, 2013-01-17)
Läs även:
Ett hjärta rött: Att slå nedåt den nya trenden
Rädda barnen kommenterar Uppdrag Granskning
Bris: "Ynkligt av Josefsson att vända barnen ryggen"
Fattiga barn och högerpopulism
Fattiga barn är Reinfeldts val
Fattigdomen är en julklapp som går i arv
Josefsson gör som Reinfeldt
Professorn om Uppdrag Granskning
Uppdrag Granskning borde ha läst på
SvD: "Josefsson valde bort en nyanserad bild"
onsdag 26 december 2012
Bloggen "En annan jul"
Bloggen "En annan jul" i Aftonbladet handlar om utsatta barn i Sverige 2012. Den här gången om de
ensamkommande flyktingbarnen, "Vi kommer inte hit för att ha roligt".
Vill man göra något konkret för de utsatta barnen i Sverige, som beräknas till cirka 245.000 barn idag, kan man till exempel skänka en slant till Rädda Barnen som samarbetar med Aftonbladet.
Jag är mycket glad att de här barnen lyfts fram i media.
De behöver synliggöras och bli lyssnade till.
Blogginlägget "Vi vill visa att barnen inte är ensamma", handlar om de utsatta barnen i missbrukarfamiljer.
Det finns ett nytt tema kring utsatta barn i olika sammanhang varje dag i bloggen "En annan jul".
Vill man göra något konkret för de utsatta barnen i Sverige, som beräknas till cirka 245.000 barn idag, kan man till exempel skänka en slant till Rädda Barnen som samarbetar med Aftonbladet.
Jag är mycket glad att de här barnen lyfts fram i media.
De behöver synliggöras och bli lyssnade till.
Blogginlägget "Vi vill visa att barnen inte är ensamma", handlar om de utsatta barnen i missbrukarfamiljer.
Det finns ett nytt tema kring utsatta barn i olika sammanhang varje dag i bloggen "En annan jul".
tisdag 25 december 2012
Blogg i Aftonbladet om de utsatta barnen
"Det känns konstigt i hjärtat".
I Aftonbladet kan man nu följa en blogg, "En annan jul", om de utsatta barnen i Sverige. Om hur det till exempel är att ha en pappa i fängelse. En blogg om de utsatta, fattiga, nästan en kvarts miljon många barnen i Sverige idag år 2012. En mycket viktig blogg.
Vågar du läsa den? Vågar du försöka leva dig in i hur de här barnen har det? Vågar du öppna ditt hjärta för dem? Vågar du se in i deras ögon?
Vågar du låta dig beröras?
Jag var själv en gång ett barn med en förälder i fängelse.
De här barnen får aldrig glömmas. Aldrig någonsin gömmas undan.
Jag önskar dem allt det bästa och kärlek i överflöd någonstans ifrån.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)