Sådana där dagar

 

Hela våren väntar där, i en syrenknopp.

Sådana där dagar när det tar halva dagen att komma igång, en sådan där dag har jag idag. Jag har tränat en del de senaste dagarna, så det är ok att min kropp känns seg. Vila och stretch behöver jag då ju. Men i mitt huvud är det allt annat än vila. Tankarna snurrar kring allt som hänt i världen och min familj senaste året. Enda sättet att stoppa dem är att meditera eller hålla mig sysselsatt. Så det gör jag.

Nu är julen utslängd och utstädad ur huset. Det känns skönt, för när den är över så öppnar sig ett fönster på glänt mot våren. Även om det är mer vintrigt än någonsin därute just nu, med frost och snö och isiga gator. Men det där fönstret som talar till mig om vår, det är där. Om det bara kommer sol så kanske jag redan om fyra veckor tar den första fikan i det inglasade uterummet. Än har jag inte hört talgoxen drilla, men det kan ju hända när som helst nu när halva januari har passerat.

Tiden går trots allt framåt. Det är en himla tur, även om allt som passerat finns sparat därinne i min kropp och själ. Det som har passerat har passerat. Nya dörrar ska öppnas och öppna sig. Av mig, av andra och av livet självt.

This too shall pass ... precis så är det.

Och det känns så trösterikt när det, än en gång, känns som att jag faller ihop i en hög av allt som varit och hur det fortfarande är. Denna längtan efter att kunna leva som människa igen. Känna mig fri att göra det jag får energi och glädje av. Möten med dem jag älskar så mycket.

Jag tittar en del på TV. Bl a ser jag "Helt lyriskt", på SVTplay. Det är artister som tonsätter dikter av olika poeter. Intressant och lärorikt. Sen tittar jag på Modern Family på Netflix som får mig att skratta. Tolv säsonger finns det så räcker ända till sommaren tror jag. Jag tittar på Friday Night Dinner på SVTplay. Sen har jag ont i magen av allt skrattet. Ett sånt där skönt ont, jämfört med annat ont i livet.

"Jag kan ha fel", att leva i osäkerhet och annan visdom

Jag lyssnar på en så jättebra ljudbok just nu. Den heter "Jag kan ha fel" och är skriven av Björn Natthiko Lindeblad. Hans berättelse är självbiografisk och handlar om hur han lämnar en karriär som ekonom för att bli buddhistisk skogsmunk. Efter hela sjutton år i klosterlivet återvänder han till Sverige. Vilket människoöde och så mycket han har att berätta som är intressant, förvånande, vist och också humoristiskt skildrat. Hans berättarröst är lugn och vilsam att lyssna till. Hela tiden dyker det upp guldkorn och här är några exempel på det som jag tycker mycket om av hans tankar.

Björn menar med sin erfarenhet att hela munklivet egentligen gick ut på en enda sak; att lära sig leva i osäkerhet och att känna sig bekväm med det. Att känna tillit till livet. Åh, hur behöver inte vi alla den förmågan så som livet är nu under pandemin? SOM jag behöver öva mig i den stora konsten, som människa, utan att vara munk eller nunna. För hela livet är ju osäkerhet i sig. Vi försöker planera och kontrollera och inget fel i det, men egentligen, som Björn uttrycker det, det vi skriver in i våra kalendrar kanske vi ska se som att vi skriver in det med blyerts istället för med kulspetspenna. Ja, sannerligen, för ett år sedan planerade jag in hela året 2020 i min kalender med kulspetspennan, men hur gick det? Inget vidare. Jag har fått stryka över i stort sett allt som jag planerade under 2020. Kanske lär jag mig mycket av det ändå, även om det har känts allt annat än roligt att stryka över.

En meditation som Björn berättar om är frasen "Jag kan ha fel. Jag kan ha fel. Jag kan ha fel.". En meditation, eller en mening, som han menar kan förändra en människas liv när hon börjar använda sig av den. Det kan vara i situationer där man kanske känner sig obekväm med en annan människa eller något. Att inse att man kan ha fel, öppnar för ödmjukheten. För nyfikenheten. Som i sin tur får oss att växa som människor istället för att stagnera i vår egen starka tro på att just jag är den som har rätt.

En annan meditation som Björn tycker är den viktigaste och enda man behöver lära sig om man vill lära sig en enda meditation är denna: Att knyta sin näve. Att sedan öppna upp den. Det handlar om att öva sig i att släppa taget. Jag undrar vad som skulle hända om jag själv och alla andra övade mycket på det? Jag undrar vad som skulle öppna sig. I mig. I de andra. Och i livet och världen.

Jag knyter min näve. Och öppnar upp min handflata. Igen och igen och igen och igen ...

Släpper in det nya. Det som ska komma.

Utan kontroll.

I tillit till livet.

Hur än det är just nu.