Ett av syftena med mitt bloggande har sedan start varit att lyfta fram den psykiska ohälsan. Att berätta om hur det t ex känns att leva med ångest och panik. Att vara deprimerad. Om fobier. Om att ha stressrelaterad psykisk ohälsa och utmattningssyndrom. Hur det kan kännas att kanske ha det mest skamfyllda av allt; självmordstankar. Hur det är att vara anhörig när någon tar sitt eget liv.
Sist men inte minst; mitt bloggande ska också handla om hur man kan skapa sig ett så bra liv som möjligt trots den psykiska ohälsan som tröttar och "stör" i mer eller mindre grad.
När jag var liten retade andra barn mig ibland och ropade till mig att min mamma var knäpp. Min mamma var inte alls knäpp. Hon var en mycket intelligent känslomänniska som tyvärr fått ångestattacker i tonåren. På den tiden förstod man inte särskilt mycket om psykisk ohälsa. Därför fick de stackars människor som drabbades av det ofta leva med känslor av skam. Det i sin tur ledde till att de försökte dölja sina besvär, vilket ofta leder till att man mår ännu sämre om man har psykisk ohälsa.
Tyvärr händer det också att barnet till en människa med psykisk ohälsa får "ärva" skammen från föräldern. Så var det för mig. Jag försökte på alla sätt att dölja det som jag förstod att andra människor, vuxna som barn, uppfattade inte "var som det skulle" med min mamma. Hennes ångest och hennes panikattacker. Ända upp i vuxen ålder försökte jag att "skydda" min mamma mot andra människors rädslor för hennes ångest och panikattacker. Jag blev så skicklig på att avleda och att förvilla och att styra över fokus till annat än min mamma i känsliga situationer. Inte vare sig särskilt klokt eller stärkande för mig själv. Fast jag förstod inte bättre än så då.
Dessutom bestämde jag mig tidigt i mitt liv att jag skulle minsann inte bli som min mamma. Jag skulle inte ha ångest till exempel.
Ha, ha.. kan jag skratta lite för mig själv så här många år efteråt. Skratta, för att det var ju så tokigt alltsammans. Vem som var mest "tokig" vet jag inte. Min mamma som utan att rå för det fick ångest i tonåren. Eller alla de andra vuxna som såg ned på henne och fick henne att känna skam i stället för att försöka respektera hennes besvär. Eller barnen som ropade efter mig att min mamma var knäpp. Eller jag själv som trodde att man kunde bestämma sig för att inte ha ångest. Ja, vem var mest "tokig" egentligen? Det kan man fundera över. Kanske var ingen alls "tokig". Kanske var vi alla bara mänskliga. Människor av kött och blod och känslor.
Så småningom hamnade jag själv där efter en lång tid med stark stress i mitt liv att jag fick ångest, panikattacker, utmattningssyndrom och depression. Då var jag vuxen och hade fått ett annat perspektiv på psykisk ohälsa än när jag var barn. Jag insåg hur mycket fördomar det fanns kring det och okunskap som skapade rädsla hos människor.
Min sorg över min förlorade hälsa och arbetsförmåga blev inte mindre trots den kunskap jag samlat på mig genom åren. Jag sörjde. Det händer att jag sörjer fortfarande. För det tar energi att leva med psykisk ohälsa. Det är tröttande och blir man trött är det lätt att man också känner sig ledsen.
Numera har var och varannan människa i Sverige psykisk ohälsa. Det pratas mer öppet om det nu än någonsin tidigare. Kändisar som Morgan Alling och Robert Gustafsson berättar om sin panikångest. I tidningarna läser vi berättelser om människor som fått utmattningssyndrom och stressat sönder sig själva.
Det är bra med all öppenhet och information kring psykisk ohälsa som finns idag. Det gör att fler människor vågar tala om hur de mår. Det gör också att anhöriga, vänner och vi alla kanske blir lite modigare och vågar fråga varandra hur vi mår där inuti i stället för att bara se till det yttre som smärtar. Den synliga smärtan. Osynlig smärta kan vara minst lika plågsam som den synliga. Ibland ännu mer plågsam just för att den inte syns.
Häromdagen hittade jag på nätet till en podd om psykisk ohälsa. Det är författaren Christian Dahlström som själv tidigt i livet efter en lång period med stark stress drabbades av panik och depression, som har podden.
Bland annat finns där två avsnitt om utmattningssyndrom som är mycket hörvärda och upplysande om vad utmattningssyndrom egentligen är.
"Med utmattningssyndrom kommer man inte till jobbet."
"Många med utmattningssyndrom är det vi kallar maskrosbarn."
Citaten är från avsnitten om utmattningssyndrom. Christian intervjuar vad han kallar världens mest kunniga forskare på utmattningssyndrom. Hon heter Maria Åsberg och har forskat om psykisk ohälsa i hela 50 år. En mycket klok och kunnig kvinna.
Jag önskar att kunskapen om utmattningssyndrom sprids så att fördomarna spricker kring vad det egentligen är.
Det svåraste av allt sedan jag själv fick utmattningssyndrom för cirka 15 år sedan har varit andra människors, läkares och myndigheters tvivel på det jag upplevt och känt.
Idag vet man mer om vad utmattningssyndrom handlar om. Det är en skada i hjärnan som har blivit till under mycket lång tids negativ stress utan återhämtning. Det är en skada som till viss del självläker. Men ofta får man leva med en ökad stresskänslighet. Vilket i sin tur kan vara en bra sak. För om man från början haft med sig den stresskänsligheten, förmågan att läsa sin kropps signaler om att nu är det dags att vila och ta det lugnt, hade man kanske aldrig kört slut på sig själv.
Mina varmaste rekommendationer att lyssna på de här två avsnitten och gärna mer i den här podden. Sprid gärna kunskapen och tala med andra människor om det.
Fortfarande finns det alldeles för mycket fördomar kring psykisk ohälsa i Sverige. Samtidigt som just den ohälsan ökar.
Mycket är vunnet om de människor som drabbas slipper att känna skam och möter förståelse i stället för misstro.
