Där finns södra Sveriges högsta vattenfall med en fallhöjd på 20 meter. Mäktigt att se och höra vattnet kasta sig utför det branta stupet.
Det killade i min mage när jag stod alltför nära branterna. Höjdrädd som jag alltid varit. Fast om jag förut brukade känna som en kittling i min mage, så känner jag numera som att marken försvinner under fötterna på mig. Konstigt vilka reaktioner man kan få i kroppen ibland när man är en känslomänniska. Och alltihop sitter i huvudet.
Hur som helst. Vid Stalpet fanns ett mysigt litet café som tydligen funnits där ända sedan början av 1900-talet. Där var flera små hus som hade olika namn. Grottan, paviljonen, altanen, lusthuset. Och så var där en hantverksbutik med keramik, stickade barnkläder och mössor, luffarslöjd, glaskonst med mera. Själv så köpte jag en brunpapperspåse fylld med hemkokt chokladkola. Den gick åt som smör i solsken. Kolorna var slut innan kvällen. De smalt i munnen.
Caféet hade stora räksmörgåsar, kakor, glass och våfflor med tre olika tillbehör. Valet var lätt för mig; en våffla med sylt och grädde. (En våffla gör ingen sommar. Minst tre ska det vara, tycker jag.) Och våfflan hos Stalpet var precis så där knastrigt frasig som jag tycker att en våffla ska vara.
Härligt att hitta nya små smultronställen så nära där jag bor. Till Stalpet kommer jag säkert att återvända flera gånger.
