 |
| Mina blommiga trädgårdstofflor som jag köpte för några år sedan. |
Första maj har i hela mitt vuxna liv betytt vårstädning i trädgården. Det var några år som jag inte orkade ens vara i trädgården, då när jag fick min stresskollaps. Fast steg för steg så hjälpte trädgården mig att läka samman igen.
Jag var inte längre densamma som innan kollapsen. Min kreativitet hade hjälpt till att få mig att gå in i väggen. Det var min kreativitet som många gånger hjälpte mig att komma tillbaka igen. Jag fick hitta nya sätt att göra saker på. För så som jag jobbat förut fungerade inte längre.
Det var till exempel helt omöjligt för mig att rensa i ett trädgårdsland. Allt jag såg på marken flöt samman till en enda röra. Mina händer löd mig inte om jag skulle plocka bort ogräs. Det gjorde mig sorgsen och nedstämd. Jag älskade min trädgård och sörjde att jag inte kunde jobba där som jag gjort förut.
Så småningom, efter flera år, fick jag tillbaka så mycket av min koncentrationsförmåga att jag medvetet kunde bestämma mig för att fokusera på en enda planta i trädgårdslandet. Och så rensade jag i och kring bara den plantan.
Efter att jag gjort det fick jag sätta mig och vila. Kraften försvann för resten av dagen ur min kropp och ur mitt huvud. Det var bara att acceptera och invänta kraften igen.
Idag var jag ute i trädgården i två timmar. Det går framåt för mig kan jag konstatera. Jag räfsade bort gamla bruna löv. Klippte ned vissna växter. Jag gör alltid det på våren. Dels för att jag tycker att det är vackert med rimfrost på nedvissna grenar. Dels för att växterna lättare klarar en sträng vinter om man väntar med att klippa ned dem tills det blir vår.
Min lilla dvärgpudel Mimmi var med mig i trädgården och hon är ett härligt sällskap. Det blir kasta pinnar med henne ibland i stället för att kröka rygg över trädgårdslandet hela tiden.
 |
| Så här såg min sandlåda som jag har i trädgården till växter ut i morse när jag gick ut i trädgården. |
Under alla de vissna bruna löven fanns det som jag önskade mig idag. Knoppande grönska. Liv i växter som funnits i min trädgård i många år.
Innan dess har en del av växterna vuxit i trädgårdar hos människor som jag hållit mycket av, människor som inte längre lever fast att de växter som en gång var deras, lever kvar hos mig.
 |
| När jag krattat och klippt bort vissna växter såg jag det gröna. Taklöken som en gång växte i min svärmors trädgård har överlevt den här vintern också. |
 |
| Den älskade daggkåpan som jag fick som en liten, liten planta av min nu döda mamma en gång, lever och grönskar. |
Något av det svåraste av allt för mig efter min utmattning, är att känna gränserna för vad min kropp och själ orkar med. Ofta känner jag det inte förrän dagen efteråt. Och alltför ofta kör jag fortfarande över mig själv.
Ett sätt att försöka hitta balansen mellan vila och aktivitet är att se till att ta en paus en gång i timmen har jag fått lära mig. Då handlar det inte bara om att lägga ned händerna. Utan att se till att också vila från intrycken man upplevt. Att blunda och meditera en stund är ett bra sätt för mig att hämta kraft i vardagen.
Sedan känner jag mig så hungrig när jag jobbat i trädgården. Maten smakar godare än annars. Och jag sover extra gott om nätterna.
Det känns underbart att våren äntligen är här igen, tycker jag.
Tack, livet, för denna underbara dag i mitt liv!
 |
| Solglasögon kändes skönt att ha på sig idag i det starka vårljuset. |
 |
| Pelargonerna har fått komma ut i det inglasade uterummet nu. |
