Sedan kände jag att jag behövde vila både kropp och själ. När barn flyttar ur boet innebär det inte bara känslomässigt kaos ibland, utan också att man behöver fixa en del i sitt hem. Inte några stora saker, men det är ändå det som kommer till förutom det vardagliga.
Sedan kom det tragiska beskedet om David Bowies död. Jag är inte ensam om att känna när det beskedet kom. Det känns som att en hel värld för en stund var i chock och sorg och saknad. Som jag läste att någon skrivit om att när det verkligen gäller så är det inte politiker eller religiösa ledare som når in till människors hjärtan. Utan det är musiker och artister, konstnärer och författare som lyckas beröra oss på ett sådant sätt som till exempel David Bowie har gjort.
Det vackra är att David Bowies musik kommer att leva länge, länge och att den kommer att fortsätta att inspirera människor till skapande. På så sätt är David Bowie och andra skapande människor odödliga. Oavsett vilken tro man har, tänker jag.
Jag hann knappt börja andas efter beskedet om Bowies död, förrän min katt fick åka till veterinären. Hon har haltat sedan jul fast då fanns det inga tider till henne på Djursjukhuset eftersom hennes allmäntillstånd var bra. Nu blev hon i alla fall ordentligt undersökt också av en ortoped. Man tog prover för att se så att hon inte fått diabetes eller problem med sköldkörteln. Det blev en nervös väntan innan jag fredag kväll fick det glädjande beskedet att alla prover från henne var bra. Vilken lättnad!
Hur som helst så har min katt inflammation i båda frambenen. Det är anledningen till att hon har rört sig annorlunda den senaste tiden. Min katt är på sitt 15:e år. Jag inser att hon nu är en äldre katt. Jag vill att hon ska ha ett bra kattliv så länge som hon lever. Jag och de andra i min familj älskar henne så mycket. Hon är så lugn och snäll inte minst mot min lilla dvärgpudel Mimmi.
Nu ger jag min katt inflammationshämmande en gång om dagen i 28 dagar. Sedan ska jag kontakta veterinären igen för att se om behandlingen har hjälpt. Om den ska avbrytas eller om jag ska fortsätta med den.
Sedan kom kylan. Det är härligt att det har blivit vinter, rimfrost och knarrande snö under fotsulorna tycker jag. Igår var det blå himmel och sol och jag njöt under min promenad fast att jag frös om hela kroppen. Jag har liksom inte vant mig vid kylan än, glömmer att ta på mig tillräckligt med kläder när jag går ut.
Ja, så mycket som redan hänt det här året. Och då skriver jag ändå inte allt här i bloggen. Det mest privata håller jag för mig själv.
Nu får jag komma ihåg att ta hand om mig själv också. Jag är förkyld, har nackspärr och ont i leder och muskler. Kanske att jag skulle behöva ett besök hos veterinären själv? Ibland känns det som att man får bättre och snabbare hjälp där än på vårdcentraler och sjukhus. Fast som vilket djur skulle jag be om hjälp i så fall? Är jag mest en katt eller en hund? Eller mera ett marsvin?
Januari och ett tag till framåt brukas kännas tunga för mig. Och säkert för många andra också. Jag får jobba med mina tankar för att inte deppa ihop och vara snäll mot mig själv. Gå på bio som jag gjort. Göra sånt som jag gillar att göra. Ibland räcker det att bläddra i en tidning för att jag ska må bättre. Eller ta en promenad. Vara med mina djur. Träffa någon som jag håller av. Framförallt vara noga med sömn, motion, mat och så något glädjefyllt varje dag. Det är mitt eget recept på välmående, egentligen året om.
Nästa bild här nedanför tog jag igår vid solnedgången. Har du sett hur rimfrostträd i solnedgången, med lite fantasi, kan vara förvillande lika rosa körsbärsträd i blom? Det var så vackert att ja, där tappade jag andan en stund igen, under trädet. Ser du månen där bland trädgrenarna?
