Jag böjde mig fram över mamma i sängen.
"Vet du, fåglarna sjunger som om de har konsert därute nu på morgonen. Det är vår därute, mamma".
Du sken upp i hela ansiktet. Som du väntat på våren, att få vara med om en vår till i ditt liv.
Sedan kom oron. Jag försökte sjunga för dig. Fast inte ens musiken från fåglarna i CD-spelaren eller den friska luften kunde få dig avslappnad. Du kunde inte svälja idag heller. Sköterskan gav dig en liten dos morfin. Under tiden satte jag mig och vilade i fåtöljen i den stora inglasade balkongen.
Morfinet verkade direkt i din tömda, tunna kropp. Du blev dåsig, du andades långsamt. Jag satt intill dig. Det var skönt med tysnaden, skönt att höra dig andas. Skönt att se dig slippa all oro, all ångest.
Yngsta dottern dök upp vid lunchtid. Hon gick fram till sängen och sa "Hej mormor!".
Du öppnade ögonen som var lika blå och klara som alltid. Du vred på ditt trötta huvud och log lyckligt mot ditt barnbarn. Ni skrattade och där, just där började den glada dagen vi fick med dig.
"Ögon", sa du. "Ögon, ögonen ... så vackra, som de glittrar". Du strök min dotters kind med din tunna hand.
Ni talade med varandra en stund. Jag åt lunch och satte en blombukett som kommit med blomsterbud i en vas. Du luktade på de rosa rosorna, drog in lukten. "Åh, så vackert! Åh, så vackert!", upprepade du gång på gång med dina glada ögon.
"Glada munnar, glada munnar, inga tårar, ögon glittrar, vackra ögon, åh, så vackert!", sa du. Om och om igen denna glada dag med dig i rummet på äldreboendet.
Det var ögon du talade mest om. Ögon ... och om värme och sommar. Du rörde ofta på dina armar när du talade. Knäppte dina händer. "Tack gode Gud, för allt", sa du och vilade en stund.
Sköterskan förberedde mig. Hon berättade att hon kunde se att din hud var marmorerad över hela magen och en bit över bröstet. "Det är cirkulationen", förklarade hon. "Det kan gå tillbaka, men så är det nu. Jag ordnar så att här finns medicin för resten av tiden. Vårdplaneringsmötet på onsdag är inställt".
När du sov ett par timmar, satt jag bredvid dig och läste Expressen och Ica-kuriren som jag brukar göra när jag är hemma hos dig. Jag drack té och åt en chokladbiskvi som personalen bjöd mig på. Jag kände mig lugn. Ditt lugn var mitt lugn. Som mitt lugn var ditt.
"Jag är inte rädd längre", sa du till mig när du vaknade. "Åh, vilka ögon, som de glittrar!".
Du sträckte dina armar upp i luften. Du smekte mitt ansikte, du höll om mig, vi kramade varandra.
Jag öppnade balkongdörren. Solen hade redan värmt jorden mellan de höga husen så att luften doftade vår. Du kunde känna den sköna luften. Vi hörde barns rop och röster från skolan alldeles intill.
"Hör du barnen, mamma?", frågade jag.
"Ja, ja, det gör jag, åh, så vackert!", svarade du mig. "Jag är så lycklig, så lycklig. Tacksamhet ... lycklig, åh, så vackert!".
Jag böjde mig över dig igen, såg in i dina ögon och log mot dig. Hela ditt leende ansikte sprack upp mot mig och vi skrattade.
Ja, vi skrattade tillsammans, du och jag. Vi skrattade ... trots så nära döden. Eller kanske ... just för så nära döden.
Änglarna hjälpte dig att byta ställning. Du tackade dem.
Du var törstig. Vi turades om att fukta dig i munnen, på dina läppar. "Åh, så skönt!". Du blundade och njöt av att känna vattnet. "Vatten, regn, vatten, åh, så skönt!".
"Vi kan ordna vak åt dig inatt", berättade sköterskan för mig. Det kan ta tid, det är svårt att veta.
När du slumrade nästa gång åkte jag hem till din lägenhet och vattnade dina blommor. Pelargonsticklingen du planterat i höstas hade slagit ut en rosa blomma.
Där i lägenheten kom tårarna. Minnena från när du var så svag och mådde så dåligt och jag fick kämpa för att ambulansmännen skulle ta hand om dig kom över mig. Det gör ont i mig fortfarande.
Det gör ont att förstå att vi inte kommer att vara där fler gånger tillsammans, hemma hos dig. Ont att veta att du inte kommer att vattna dina blommor mer, inte pyssla om dem som du brukar, inte sätta pelargonsticklingar för att ge bort. Ont att veta att något som funnits så länge snart inte längre kommer att finnas där.
Jag tog emot hjälpen om vak som sköterskan erbjöd mig. Vi sa godnatt till varandra, jag och mamma. "Vi ses imorgon".
På den nattsvarta himlen lyste Venus och Jupiter så klara en bit ifrån varandra. Kanske hade de nyss passerat varandra. Kanske inte. Hur som helst var de vackra. Lika klara som stora lyktor på himlen.
Det var en förunderligt vacker stjärnklar ljummen vårkväll.
Efter en förunderlig glad dag så nära det vi kallar döden.
