Ångest är egentligen något som vi lär oss - och också något som vi kan lära oss av med. Detta därför att hjärnan kan förändras. Om man t ex varit med om något skrämmande, kan det genom att man börjar undvika samma situation utvecklas till ångest. Är man en känslig människa, kan det räcka att man tänker på en obehaglig situation för att det ska framkalla en ångestattack. Man har hamnat i en "undvikandefälla".
Precis som att man kan lära sig ångest, kan man lära sig att bli lugnare. Det handlar om att träna och att hitta det man ska träna på. Undvikande är däremot bakvänd träning.
När ska man börja träna för att hitta till att bli lugnare? Här är det vanligt att man skjuter tillfället att börja träna framför sig. Men inget blir bättre för det. Att förändra sitt liv är ett arbete. Ett arbete som behöver göras hur än man känner det på vägen. Känslan kommer efteråt. Först kommer beteendet och sedan känslan.
Genom träning kan hjärnan lära sig att ångest, stresspåslag och andra starka obehag inte måste undvikas, och att det till och med kan kännas bra efteråt.
Den här processen kan liknas vid om man för första gången i sitt liv ska hoppa från en hög trampolin. Man står däruppe och väntar på rätta tillfället att hoppa, på att pirret i magen ska lugna sig. Hur länge ska man vänta? Vad händer om man hoppar innan den rätta känslan infinner sig? Och om man sedan går upp och hoppar gång på gång på gång ... Om man hoppar tio gånger, vad händer då?
Först när man gjort det som känns jobbigt ett antal gånger kommer det att kännas lättare att göra det. Först beteendet, sedan känslan.
I vår hjärna finns något som kallas för "reptilhjärnan", eller amygdala. Det är namnet på en kärna av celler som ligger ungefär mitt inne i huvudet och som har hand om hanteringen av emotioner (emotioner är känslor som ännu inte blivit medvetna).
Amygdala är vår autopilot när det handlar om hot och stressreaktioner. När amygdala får information om något som den uppfattar som hotfullt, börjar den sprattla som en ödla och sätter igång hela försvarsmaskineriet inuti oss. Amygdala är inte särskilt lätt att tala tillrätta. Den hör tyvärr inte vad vi säger. Däremot kan den reagera på våra beteenden.
Om man föreställer sig amygdala som en ödla, så kan man tänka sig att man placerar ödlan i ett rum med (ofarliga) ormar. Då börjar ödlan att sprattla av skräck. Det kvittar vad man säger till honom, han sprattlar lika mycket i alla fall. Men om ödlan stannar kvar i rummet med ormarna, upptäcker han så småningom att de inte är farliga. Ormarna gör honom inte något. Och han själv orkar inte sprattla hur länge som helst. Efter en tid kommer ödlan och ormarna inte att bry sig om varandra. Ödlan har lärt sig att de inte attackerar.
Detta är en liknelse för hur man får jobba med sig själv för att minska sin ångest för något och för att i stället öka sitt lugn. Detta kan man säga är ett sätt att dressera våra inre skräcködlor.
