Idag gör jag troligen den näst sista intervjun innan semestern. Hur kommer det sig att det känns så segt att jobba precis nu när jag vet att jag snart får vara ledig?
Det känns som att jag sprungit långt och väldigt länge. Jag ser mållinjen där framme nu. Jag är så nära.
Men ändå, de sista metrarna är tunga. Svetten lackar. Jag är törstig. Benen darrar. Mjölksyran gör de darriga benen tunga. Jag får peppa mig själv med att snart, snart är jag där. Snart spränger jag målgränsen.
Snart skriker jag "SEMESTER" så det hörs vida omkring i cyberrymden. Snart, snart... är jag fri som en kalv på grönbete. Fri att springa ut bland sommarens alla blommor. Slappa på Vätterstranden. Slänga almanackan i en mörk garderob. Snart...
Heja gärna på mig nu när jag är på väg i mål.
Jag behöver det.
