Jag var på slutmöte i projektet genom AF och FK idag. Trodde jag och det trodde jag förra gången också. Och jo, det var slutmöte för projektet den här gången. Papper att skriva under. Information att lyssna på. Regler att följa. Folk att ringa. Brev som väntar. Brev om att jag är utförsäkrad får jag snart hem i min brevlåda, fick jag veta idag.
Sedan kommer jag att få andra brev om att jag får börja om från början igen. Med att vara sjukskriven. Fast det är svårare nu för tiden att få bli sjukskriven. Och så kommer jag att prövas om tre månader igen för att se om jag inte kan jobba mer än 25 % då. Hoppas att jag åtminstone har hunnit registrera mitt företag tills dess. Med julen och allt som väntar framöver.
Men ett definitivt sista slutmöte för mig när det gäller FK och AF, det slutmötet känns det just nu i denna stund som att jag väl aldrig får uppleva i hela mitt liv. Om nu inte jag tillfrisknar till 100 %. Och så klart när jag blir ålderspensionär, då kommer jag ut ur det här systemet. Fast in i ett annat, troligen. Det känns som en enda rundgång alltsammans, tycker jag.
Det är märkligt hur lätt det var att komma in i det här sjukförsäkringssystemet och hur otroligt svårt det är att ta sig ur det. Jag är ingen myndighetsperson, helt enkelt. Jag har svårt att ta in att det ska behöva vara så krångligt allting. Så många regler, så många blanketter, så många frågor.
Ibland undrar jag ju, så mycket som man utreder varje sjukskriven människa nu, med all den hantering som det innebär, vad kostar det? Vad använder man pengarna till? Till en massa dyra utredningar som får många människor att känna sig pressade, oroliga och misstänkliggjorda. I stället för att använda de här pengarna till stöd för att man ska må bättre på något sätt. Nu finns det säkert sådana pengar också, men jag undrar ändå; vad är priset för alla dessa utredningar? Är det verkligen värt det, vad det kostar? Svaret finns väl någonstans i framtiden, kanske.
Jag får i alla fall pengar än så länge, det gick att lösa på något sätt som tur var. På villkor att jag deltar i möten, aktiviteter o s v. Och så arbetar jag ju 25 % också. Så jag slipper ligga vaken på nätterna av oro för att jag inte får pengar. Det känner jag mig mycket tacksam för.
Jag blev mycket vänligt bemött idag igen och jag känner att jag är på samma nivå som handläggarna jag talar med. Jag känner att vi respekterar varandra. Det känns bra. Vi är allesammans människor med samma värde. Antingen vi sitter bakom skrivbordet eller framför skrivbordet. Det är viktigt att man vet om det, som människa.
