Tänk tanken att kärleken inte fanns. Att vi människor inte kunde känna kärlek till varandra eller till något som helst. Tänk tanken att aldrig någonsin ha fått uppleva känslan att vara älskad eller att älska.
Det är en ruskig tanke, i alla fall för mig.
Det har funnits perioder i mitt liv när jag levt i miljöer där jag inte fick känna mig älskad som den jag var både som barn och som vuxen. Det var fattiga och förvirrande perioder för mig. Jag tror att det som räddade mig och fick mig att ändå stå på mina egna ben, det var att jag själv älskade någon, något eller några. Att jag själv ändå kunde känna kärlek till andra levande varelser. Det kunde vara ett djur eller en annan människa.
Jag tror inte att det går att tala om vilken kärlek som är störst. Den att älska andra. Eller den att själv få vara älskad. Eller att älska sig själv. All kärlek har en mening, tror jag. För mig är meningen med kärleken att vi människor ska mjukna, bli mer ömsinta, mer toleranta, mer kärleksfulla mot varandra. Kärleken skapar en bättre värld för allt levande.
Jag tror att det finns en mening med all kärlek vi känner, oavsett om den är besvarad eller obesvarad.
Djupt inuti mig finns någon punkt, kanske som en kärna i ett plommon, som är det jag vill kalla kärleken. När jag gör yoga kan jag hamna i samma känsla som när jag är förälskad eller som när jag som nybliven mamma mötte mina barns ögon för allra första gången. Samma starka lyckorus av kärlek! Efter yogan går jag runt med smilbanden upp till öronen, jag ser människor jag möter med kärleksfulla ögon och tankar, jag känner djupt, djupt inifrån mig själv att jag vill alla de jag möter väl, jag kan inte tänka en ond tanke i det tillståndet. Jag har landat i kärnan kärleken. Den slår rot i mig och bär frukt.
Det sägs att för att kunna älska andra måste man först kunna älska sig själv. Visst kan det ligga en del i det, fast jag själv är inte fullkomligt övertygad om att det är så. Ibland har jag kunnat känna att det är genom att kunna älska andra som jag börjar älska mig själv. Den fungerar för mig åt båda hållen, kärleken.
Jag älskar mig och därmed en annan.
Jag älskar en annan och därmed mig själv.
Om inte kärlek fanns...
Skulle då jag finnas?
