Valborg - Berättelsen om Tant Våffla

Idag är det Valborg. Jag vill berätta om en Valborg som betydde mycket för mig när jag var barn. Hon var hushållerska i min familj och passade mig när jag var liten och min mamma inte orkade med mig eller att sköta hushållet. Kanske tyckte jag att Valborg var ett svårt namn att uttala. Eller så fick hon heta Tant Våffla av någon annan anledning som jag har glömt. Jag kallade henne i alla fall Tant Våffla.

När Tant Våffla kom hem till oss för att städa, laga mat, baka och se efter mig, då var det fest! Hon kom i sin kappa och städrocken under och sitt varma, glada ansikte med de bruna ögonen och det uppsatta mörka håret. Sin alltid så solbrända hud.

Tant Våffla var en mycket stilig, glad och humoristisk kvinna. Hon såg ut som en drottning, också i sin städrock. Hon skrattade högt, ofta och länge. Jag kan höra hennes skratt fortfarande när jag tänker på henne. Hon skrattade så mycket och så ofta att "folk" tyckte att hon var lite väl glad. Men hon städade bra och det var det folk betalade henne för.

Hon var inte så rik och inte hennes make heller. Därför jobbade hon som hushållerska.

Jag minns en gång när Tant Våffla skulle hjälpa mig med dragkedjan till min jacka när jag var ivrig och skulle gå ut och leka. Tant Våffla råkade klämma fast mitt skinn i dragkedjan och jag minns att jag grät. Tant Våffla var underbar på att kunna trösta en liten unge. Hon torkade mina tårar och fick mig att skratta igen.

Tant Våffla var hos oss och gjorde julmat. Jag fick stå och hålla i korvskinnet när Tant Våffla skrattande malde ned köttet i skinnet. Och jag tyckte att det var så spännande att stå där på pallen och se hur korvskinnet fylldes med köttsmeten.

Tant Våffla bakade underbara vetekransar och vetelängder. Och jag stod bredvid och åt av degen. Mamma var också med och gjorde det hon orkade. Det var glädje i det varma köket. Och doft av nybakat.

Ibland gav Tant Våffla mig en äggtoddy när vi bakade. Hon rörde ihop råa äggulor med strösocker, gav mig det i ett glas och med en gaffel vispade jag runt i det tills det var en god och knastrig gegga att slicka i sig. Undra på att jag blev glad! Av allt det sockret!

Sedan blev jag säkert trött. Och jag kan minnas än idag hur det kändes när Tant Våffla satt bredvid mig på en stol när jag skulle vila middag. Hur det kändes när hon strök mig längs med ryggen med sin mjuka hand så där härligt så att man blir jättesömnig. Och hur hon nynnade när hon strök mig längs med ryggen tills jag somnade.

Jag önskar att Tant Våffla skrattar i sin himmel. Hon fick leva länge här på jorden och jag uppvaktade henne med en blomma på hennes 90-årsdag för många, många år sedan. Hon skrattade fortfarande lika ofta, högt och glatt som när jag var liten. Och brydde sig inte det minsta om att andra tyckte att det var lite väl ofta, högt och länge.

1:a maj för mig är trädgårdsarbete

Jag har aldrig gått i något demonstrationståg vid 1:a maj. För mig har 1:a maj alltid förknippats med att dra igång trädgårdsarbetet. I mina hemtrakter för kanske 15-20 år sedan gjorde man absolut ingenting i trädgården eller kolonilotten före just 1:a maj. Visst, beskärning gjorde man och man kunde småstäda lite.

Men 1:a maj började det på allvar. Då ansåg man att jorden hade "rett sig". Den var klar att börja bearbeta för att sedan så i och att plantera. Både blommor och grönsaker.

Jag har varit en entusiastisk trädgårdsodlare tills ryggen bromsade upp min entusiasm. Nu har jag fått lära mig ett annat sätt att arbeta i trädgården. Att ta många pauser. Att variera mig i det jag gör. Att jobba där inte av tvång, utan av lust och längtan.

Den här våren har jag inte så stor plätt att ta hand om, eftersom vi dränerat om kring vårt hus. Men jag har hela mitt grönsaksland kvar. Där finns numera inte bara grönsaker utan också en del perenner att ta hand om. Det är rabarber på gång där och jag har sett att gräslöken kan jag redan plocka av.

Det är en gåva att ha en liten jordplätt att vårda, tycker jag. Jag älskar verkligen att vara i, arbeta med och försöka tillföra min trädgård något varje år.

Och precis vartenda år, så blir det inte ett dugg som jag har tänkt mig. Min trädgård överraskar mig. Och det är nog den allra, allra största anledningen till att jag älskar den som jag gör. Oförutsägbarheten. Min trädgård är nästan totalt utanför min kontroll. Den gör som den vill, inte som jag vill. Min älskade, älskade bit jord på detta stora jordklot.