Jag och mina kompisar lyckades till sist tjata oss till att få åka till Östra Stranden i Halmstad på midsommardans. Det var inte lätt, men vi var envisa. Det var ju på Östra Stranden man skulle vara när man var tonåring och det var midsommarafton.
Glada över vårt tjats seger över de vuxnas förstånd, klädde vi oss fina, sminkade oss och jag hade en vit blus med korta puffärmar och en blå kjol på mig och kilklacksskor. Här skulle det dansas!
"Ring bara om ni vill bli hämtade", sa de vuxna som skjutsade oss.
Som om att vi skulle vilja bli hämtade. Nä, nä... inte på väldigt länge i alla fall. Kanske framåt gryningen eller så.
Det var fler än vi som var på Östra Stranden den här midsommaraftonen. Där var minst sagt trängsel. Först gav vi oss iväg till campingen för att kolla läget och för att se om vi stötte på några vänner. Jo. Där fanns både vänner och släktingar. Men de låg redan däckade i solskenet utanför sina små tält. Så dem var det inte stor idé att gå fram och hälsa på. Själva var vi spik nyktra, vi brukade vara det, jag och mina kompisar. Vi gillade att dansa och då ville man vara nykter.
Det kändes lite märkligt att se alla de där fulla människorna på campingen. Jag var kanske femton år och hade aldrig sett så många sådana campinggäster som det var på Östra Stranden på midsommarafton. Inte i ett sådant tillstånd. Så med viss lättnad sökte vi oss bort från campingplatsen mot dansplatsen. Det blev allt mer trängsel ju närmre vi kom huset där det skulle vara dans med bra dansband. Väl där fick vi tränga oss fram. Och där stank av sprit... inte en nykter eller ens halvnykter karl att dansa med så långt ögat kunde se. Vilken besvikelse... Och jag som hade sån lust att dansa...
Vi gav oss ut i friska luften igen... ja, frisk och frisk. Det stank sprit i friska luften också... sprit och spyor... men vi fick i alla fall luft, det var lite mindre trängsel därute. Och midsommarnatten sänkte sig och havet kluckade som alla andra nätter och sanden var varm och människorna skrek som fiskmåsarna och det var ett fasligt liv.
Plötsligt hörde vi polissirener. Ambulanssirener. Och det var inte en eller två bilar utan många poliser och ambulanser och folk såg rädda ut och man pratade mycket och ropade på varandra och vi förstod inte vad som hände. Inte mer än att nu var det nog, snöpligt nog, så att vi faktiskt ville åka hem. Bort från Östra Stranden fast det var midsommarafton och allt.
Vi tog oss till en telefonkiosk (det här hände sig vid den tiden när mobiltelefonen ännu inte var uppfunnen) och ringde de snälla vuxna som hade lovat att hämta oss när vi ville det. Och SOM vi ville det just nu... vi bara LÄNGTADE efter att få bli hämtade... och de snälla vuxna hade hållit sig nyktra så efter en dryg halvtimma, så var de där och vi kunde kliva in i den trygga bilen och åka hem till tältet i deras trädgård och krypa ned och somna i våra sovsäckar.
Morgonen efter fick vi veta att det varit slagsmål mellan raggare och narkomaner på Östra Stranden och att en man blivit knivhuggen till döds den där otäcka stunden när vi var där, på Östra Stranden i Halmstad. Jag minns att jag mådde illa när jag fick höra det. Och det var inte på grund av baksmälla.
Små tonåringar ska vara på trygga ställen när det är midsommarafton, tycker jag. Även om de tjatar om att få göra annat. Och om de nu är väldigt envisa och tjatar så mycket att man som vuxen ger efter, så tycker jag att man som vuxen ska hålla sig nykter för att kunna hämta hem sina tonåringar på midsommarafton. Särskilt, särskilt en sådan här midsommarafton som det är idag. Med strålande midsommarväder.
Ta väl hand om er, alla unga och även ni inte fullt så unga! Så att ni kan känna och uppleva allt det vackra som är midsommar. Och inte är så bedövade att ni missar sommarens allra, allra bästa karamell; midsommarafton.
