Jag har sovit oroligt inatt. Vaknat flera gånger av mardrömmar och med panik i bröstet. Känt oro för utförsäkringen och ekonomin. Jag får repetera för mig själv vad jag lärt mig om att hantera oro. Det är ingen mening med att oro sig i förväg. Det man oroar sig för händer väldigt sällan i verkligheten. Fast i det här fallet hände det jag känt oro för ibland; jag blev utförsäkrad. Jag har också lärt mig att det är OK att oroa sig ibland, bara inte hela tiden. Oro är en energitjuv och kan ge ångest i sig. Jag kan välja att tillåta mig att känna oro en stund varje dag och sedan släppa taget om oron. Jag kan öva mig i mindfullness, vara i nuet så ofta som jag kan. I nuet finns ingen oro. I nuet vilar friden. Allt är som det ska vara. Tillit. Acceptans.
Så småningom blev det trösterikt morgon. Solen gick upp och jag gick upp med den. Såg himlen som redan påminde om en vinterhimmel i gryningen. Det var knappt fem plusgrader och klockan var halv sex.
När jag drack mitt té såg jag solen belysa lönnens gyllene löv och vinden börja fladdra i dem.
Min katt var vaken. Hon är ett fint sällskap på morgonen. Säger inte särskilt mycket när hon bara fått sitt blötfoder. Tittar på mig ibland med sina kloka, lugna ögon. Hon är lugn. Hon litar på att hon får mat, vatten och tak över huvudet fast att hon inte behöver jobba för det. Hon litar på mig, på oss, på sin familj.
Jag älskar min katt. Jag är så tacksam att hon finns i vår familj och för alla nio åren hon funnits med oss. Hon var ingen självklarhet, eftersom vi har allergi i familjen. Ett djur kan ge så mycket till oss människor. Närhet, kärlek, sällskap och glädje. De kan bevara hemligheter som man viskar i öronen på dem som ingen annan kan. Tack för djuren.
