Idag var jag ett par timmar på sjukhuset. Bland annat var jag med i ett vårdplaneringsmöte för min mamma.
Mamma hade ramlat igen och inte kunnat ta sig upp. Tanken är att hon ska få komma till ett korttidsboende så snart man får fram en plats för henne. Det blir ett korttidsboende för dementa, trots att min mamma inte är dement, utan deprimerad enligt alla som undersökt henne.
Jag kände en undran inifrån mig själv när jag fick veta det. Är det verkligen humörhöjande för min mamma att hamna på ett boende för dementa? Jag har varit på sådana äldreboenden IRL. Jag ställde frågan till kvinnan från hemtjänsten och de två sköterskorna som var med på mötet. De menade att personalen på demensboenden är utbildade för att ta hand om patienter som är aggressiva. Eftersom min mamma är aggressiv ibland, tror de att personalen där kommer att vara den bästa för henne.
Jag önskar och litar till att de vill min mamma väl. Och blir det sedan inte bra för mamma, ja, då får jag försöka förändra det för min mamma därifrån hon är då.
Jag lämnade sjukhuset med en känsla av tomhet inuti mig. Jag gick genom de långa korridorerna på sjukhuset utan att riktigt kunna känna närvaro där. Jag kände mig gammal själv, just då. Gammal, ensam och trött.
Jag tänkte också tankar kring hur man fortfarande delar upp människor efter somatiska besvär eller psykiska besvär i olika boenden också på äldre dar. Trots att vi verkligen vet idag hur kropp och själ hör ihop.
Det finns mycket kvar att förändra fortfarande när det gäller synen på psykisk ohälsa.
