I morse var jag ute tidigt på en lång promenad. Många tankar dyker upp i mig när jag är ute och promenerar. Jag tänkte på träd. Äppelträden jag gick förbi var gamla. Krokiga. Och så vackra.
Jag tänkte att så som ett äppelträd vill jag växa och bli gammal.
Så där vackert krokig och vindpinad och med skrynkliga grenar.
Lite lagom mossig.
Långsamt formas av vinden och väderleken och det som händer inuti mig och utanför mig.
Något som bryts av och som formar mig.
Något som skjuter skott och formar mig på nytt.
Och aldrig är jag i så vacker blomning som den dagen jag blommar den allra sista gången.
Innan jag stilla tar tack och farväl av den blomstertid som var min.
