Igår kunde jag sitta länge, länge i det nybyggda uterummet och njuta av ljuset. Min fina katt låg på ett fårskinn på en bänk intill husväggen i den gassande solen, utsträckt i sin hela längd som var ungefär densamma som bänkens längd. När jag skulle fotografera henne lyfte hon lite lätt på ena ögonlocket och tittade på mig. Sedan gäspade hon, fällde ihop det lätt öppna ögat igen och somnade om.
Själv tog jag mig också en rejäl siesta igår. Somnade i soffan efter middagen och sov i nästan två timmar. Det behövde jag, efter den senaste tidens spänning.
Idag skiner solen igen från en alldeles blå himmel. Det är vindstilla, jag hör vattenkokaren puttra ute i köket. Jag har sovit länge och är kvar i morgonrocken fortfarande. Min katt spanar på fåglarna genom fönstret. Idag ska jag ta det lugnt, har jag tänkt. Det är just det min kropp och själ behöver just nu, för att hämta kraft. Lugn och ro. Och skratt, förstås.
