Frankrike dag 7: Vitré och Paris

Den här bilen stod parkerad utanför hotellet i Quimper sista dagen där.

Dags att börja resan hemåt. Fast än var vi inte hemma. Mycket fanns där kvar som vi skulle få uppleva innan dess. På morgonen lämnade vi Quimper och Bretagne. Det här var den dagen med flest timmar i bussen. Fast vi pausade flera gånger så det gick hur bra som helst.

Den längre rasten mitt på dagen var i den fantastiskt vackra lilla gamla medeltidsstaden Vitré. Där fick jag nackspärr jag vet inte hur många gånger av att titta upp på alla de fina gamla husen med så många olika detaljer. Det var underbart att vandra där. Svalorna flög mellan husen. Här kunde jag stannat en hel vecka, minst, kände jag. Jag tror absolut att man påverkas som människa av den miljö man lever i, hur där ser ut. Undrar hur jag skulle känna mig om jag bodde i den här gamla lilla staden i Frankrike?

Reseledaren berättade att det finns många liknande små charmiga städer runt omkring Paris. Otroligt hur man kunnat bevara de här husen, tycker jag. Just i den här staden var många av husen av sten. De var som uppstöttade av grova, gamla och ofta målade träbalkar. Ett sätt att bygga på som i alla fall jag aldrig har sett förut.

Här låter jag bilderna få tala helt fritt. Jag önskar att du ska njuta av dem lika mycket som jag gör fortfarande när jag tittar på dem.

Ett besök i den här lilla staden kan jag verkligen varmt rekommendera.

"Öppettider söndagar: beroende på humör och väder."

En stor borg fanns där också i den lilla staden Vitré.

Här står jag och får nackspärr av att titta på gamla, vackra hus.

Aldrig förut har jag sett hus byggda på det här sättet med stora träbjälkar nedtill.

Vi nådde Paris lite senare än det var tänkt. Sen eftermiddag vilket innebar rusningstrafik. Det tyckte jag om, att få uppleva rusningstrafiken i Paris genom bussfönstret. Det flöt ändå på ganska bra, tyckte jag, kanske hade vi tur. Jag såg vid ett tillfälle tre eller fyra bilar som hade kört in i varandra. Där var en av förarna som klev ur bilen och gestikulerade och var upprörd.

Här är vi på väg in i Paris och trafiken börjar tätna allt mer.

Om London är taxibilarnas och dubbeldäckarnas stad, så kändes Paris som smartbilarnas och motorcyklarnas stad. Det kändes lite märkligt att se alla dessa bilar där det oftast bara satt en enda person i bilen. Kändes osmart på något sätt i en så stor stad att man inte åkte flera i samma bil. Eller något helt annat än bil, som tunnelbana eller buss.

Motorcyklarna har blivit mycket vanliga i Paris, ett snabbt sätt att ta sig fram i trafiken där. Fast också ett farligt sätt. Enligt vår reseledare är där knappast någon av turistbussarna som tar sig igenom trafiken i Paris utan att ha fått svarta märken på sig från gummihandtagen på motorcyklarna, så nära kör de till exempel bussarna. Det händer också många olyckor med motorcyklister i Paris. Trots det fortsätter man att köra motorcykel och det är människor i alla åldrar som gör det. Jag såg många kontorsmänniskor på väg hem från jobbet på motorcykel i kostym, vit skjorta, slips och hjälm på huvudet.

Smartbilarna har blivit mycket populära i Paris. Bland annat för att man kan parkera dem både på längden och på tvären.

Som sagt, mycket bilar var det. Fast jag var ända imponerad över hur trafiken flöt på. Så uppmärksamma de som körde bilarna måste ha varit, tänker jag. Och människan vänjer sig verkligen vid mycket, vid att leva och ta sig fram i olika miljöer.

Vi passerade Moulin Rouge. Dit in var det långa köer av människor.

Hotellet där vi bodde i Paris.

Vårt hotell låg cirka 3 km från Mont-Martre, martyrernas berg. Efter att ha checkat in och kunnat tvätta av oss lite, tog bussen oss till Mont-Martre.

Reseledaren sa något om en berg-bana som vi skulle åka. Och jag kände paniken börja växa inuti mig igen, bergbanor har aldrig varit mitt favoritsätt att färdas på. Fast på något sätt, när jag väl stod där och såg den jämförelsevis lilla bergbanan, kände jag att jag släppte taget om rädslan och det kändes underbart att kunna göra det. Jag bara klev på vagnen med alla de andra, fast tittade uppåt Sacré-Coeur i stället för att se nedåt Paris, eftersom jag så lätt får svindel.

Så klev jag ur bergbanevagnen där uppe på Mont-Martre. Min make sa till mig: "Vänd dig om, Anna-Karin." Och då gjorde jag det, trots att jag tappat andan redan när jag fått se Sacré-Coeur.

Den känslan när jag vände mig om och fick se den vitskimrande Parisstaden nedanför mina och Mont-Martres fötter, den känslan var så stark, så mäktig att jag är helt säker på att den måste ha förändrat något djupt inuti min hjärna och min själ. Jag var inte alls förberedd på utsikten. Dessa hus som aldrig såg ut att ta slut antingen jag tittade åt vänster, höger eller rakt fram. Som följde med långt, långt bort hela vägen jag kunde se och mötte horisonten och flöt samman med den ljusblå himlen. Ja, kort sagt, jag är helt säker på att jag just i denna stund blev blint förälskad i Paris.

Vi gick in i Sacré-Coeur. Där var massor av tända vita och röda ljus överallt i kyrkan. Jag tände ett själv där också. Näst intill tyst var där. Kyrkor får mig alltid att känna frid när jag kliver in i dem.

Sedan en liten promenad på Mont-Martre bland människor som målade andra människor och jag vet inte hur många souvenir- eller mera skräpbutiker där.

Till sist kom vi fram till restaurangen där vi skulle äta kvällens och resans sista 3-rätters-meny. Servitören visades sig kunna svenska perfekt till min stora förvåning. Där var så mycket folk, många skolklasser, så det gick knappt att tala med varandra för det var sånt sorl där. Tröttande, tyckte jag.

Hur som helst, den här kvällen åt jag grönsakspaté till förrätt och den var god. Till huvudrätt åt jag Boeuf Bourgignonne, eller fransk kalops. Köttet var lite segt så det får inte godkänt av mig. Till efterrätt var det som grädde med någon bärsås, jag vet inte riktigt vad det var jag åt egentligen till efterrätt. Fast åt gjorde jag. Den här kvällens meny var den sämsta på hela resan. Kanske hade jag blivit bortskämd nu med all den goda maten som vi hade ätit den senaste veckan.

När det var dags att åka bergbanan ned från Mont-Martre igen, började skymningen. Jag såg Eiffeltornet, gyllene, upplyst, i skymningen. Helst av allt ville jag stannat uppe på Mont-Martre för att se min nya förälskelse Paris med alla ljus tända på natten. Det får bli en annan gång, tänker jag. Därför att utan tvekan vill jag åka tillbaka till Paris igen i mitt liv. Upptäcka mer av allt det som finns att se och uppleva där.

Den här kvällen kändes lite vemodig eftersom det snart var dags att resa till Sverige igen. Nu närmade sig flygresan hem. Jag kände fortfarande som att jag hellre ville åka buss eller tåg hem, fast jag motade bort de där känslorna med tankar som att "Nu ska jag hem till min hund och min katt och  mina ungar. Flyga är snabbaste och tryggaste sättet att komma hem och nu bara gör jag det, punkt slut." Ibland får man vara lite tuff mot sig själv, särskilt när man känner sig rädd och liten i världen inuti. Så som jag kan känna mig när jag ska flyga.

Fast allra först, innan flygresan, skulle vi på en fyra timmar lång sight-seeing med bussen i Paris. Nästa förmiddag som var den sista dagen på vår resa till Frankrike.


#bloggswe