Jag blev så glad att en värme spred sig inuti hela mitt bröst och det kändes som att det jublade i mig.
Minns den första gången hos rehab i höstas efter Mimmis operation. Hur sjukgymnasten och veterinären var bekymrade eftersom Mimmi ovanligt nog klarade att balansera och skutta på tre ben i vatten upp till magen på ett löpband. Aldrig förut hade de sett att en hund hade en sådan balans. De var oroliga att Mimmi inte skulle komma igång och använda sitt opererade ben.
Mimmi är en glad, liten kämpe.
Nu kan hon och jag se fram mot många, härliga promenader tillsammans.
Och troligen lydnadskurs igen så småningom.
"Mimmi är en liten hund", sa sjukgymnasten. "Men fast att hon är liten så tror hon att hon är en stor hund. Hon har mycket egen vilja, hon är kaxig och hon går inte med på att man gör vad som helst med henne."
En "Jag tar ingen skit"-hund, är det alltså som jag är matte till.
Så stolt jag är över henne.
Vi firade med semla att Mimmi äntligen är friskförklarad.
Och Mimmi fick ett tuggben att gnaga på.
