Hur GÖR man egentligen med provboken? - "Omfamna livet"

Ja, så där som det står i rubriken här, "Hur GÖR man egentligen med provboken?", funderade jag över igår kväll. Jag bläddrade i några fina böcker om egenutgivning som jag har här hemma. Många idéer och tankar kom igång i mig.

Idag på förmiddagen började jag på allvar med att bearbeta min provbok "Omfamna livet". Allt startade med att jag letade efter en blyertspenna och en pennvässare. När i hela friden använde jag senast en blyertspenna? Inte på så länge som jag kan minnas. Fast till sist hittade jag i alla fall en penna. Och ett suddgummi. Och ett block Post-It-lappar tog jag fram också. Tänkte att det kunde vara bra att ha.

Sedan fick jag fullt upp ett tag med att läsa och korrigera och stryka och komplettera i mina texter. Jag läste texterna långsamt högt för mig själv. Märkte att jag blev berörd av mina egna texter. Det tror jag är ett gott tecken. Då är där i alla fall en människa (jag själv) som gillar det jag har skrivit.

Det är många olika små detaljer att tänka på innan jag gör en riktig bok av provboken. Många fler än man kan tänka sig om man aldrig haft en provbok i sin hand.

Fast så här långt känner jag mig nöjd och hoppfull. Jag kommer att ro i land den här boken.

Det känner jag mig mycket stolt över.

Särskilt eftersom jag för fjorton år sedan inte kunde stava mitt eget namn på grund av sjukdom.

Därför är min bok "Omfamna livet" en seger för mig själv.

Oavsett vad som än händer med den när den är klar.




#bloggswe

Min första egna bok "Omfamna livet" som provbok

Framsidan av min bok "Omfamna livet".

Idag landade provboken av min första egna bok, "Omfamna livet", i brevlådan! Jag hade egentligen tänkt äta när brevbäraren la paketet i brevlådan. Maten stod i mikron. Fast jag kunde omöjligt vänta med att hämta och öppna paketet för att få hålla provboken i min hand.

Så nyfiken kände jag mig på hur den skulle se ut och kännas!

Jag blev positivt överraskad. Boken ger en skön känsla i mig när jag ser på den och när jag håller den i min hand och bläddrar i den.

Nu ger jag mig in i ett nytt äventyr. Något okänt som jag inte alls vet vart det bär. Jag har roligt på vägen, det är huvudsaken för mig.

Nästa moment när det gäller boken jag skrivit är att lusläsa den. Jag ska be någon hjälpa mig att lusläsa den också. Be om synpunkter på den från människor som har erfarenhet och som jag litar på.

Även om jag korrekturläst så mycket i mitt liv i mitt yrke, så blir man blind för sina egna små misstag ibland. Det är mänskligt.

Jag känner som att jag hittat hem.

Den där boken har jag ju velat skapa ända sedan jag var liten.

Och äntligen håller jag den nu i mina händer!

Så småningom (förhoppningsvis i höst) kommer man att kunna köpa den här boken som jag skrivit genom min blogg och bokhandlar på nätet.

"Omfamna livet" är en bok med korta fristående texter kring livet. Om kärleken, döden, sorgen, födelsen och hoppet. Om naturen. Med mera.

En bok tänkt att inspirera till samtal. Med sig själv. Eller med andra.

Boken kan passa för bok- och studiecirklar eller kanske som julklapp/present till dig själv eller någon annan.

En lätt bok att hålla i handen med ett ganska djupt innehåll kring vad det är att vara människa.

En bok tänkt att läsas långsamt. Med tid för eftertanke.

Ett kapitel i taget.

Baksidan av min bok "Omfamna livet".

#bloggswe

Flow

När det är rätt, går det lätt. Säger man. I så fall är det jag gör nu rätt för mig. Jag skriver och så här nära en färdig egen bok har jag aldrig varit förut i mitt liv. Flow, en så härlig känsla!

När jag jobbar med min bok känner jag mig som den lilla unge jag en gång var och som fortfarande bor där inuti mig. Den lilla flickan som klippte ut bilder, ritade och skrev texter och gjorde tidningar med sina små händer av hjärtans lust. Tidningar som hon sedan sålde till gäster på kalas.

Det är inte min roman. En annan sorts bok.

Det bästa av allt är att jag har idéer till flera böcker. En del av dem redan påbörjade.

Jag känner att jag börjar hitta en ny väg att vandra i mitt liv.

Kaoset lägger sig.

Glädjen sprider sig inuti hela mig.

Livslust!



#Blogg100 - Dag 75

Att skriva om sitt liv

Det är en märklig känsla att skriva om sitt eget liv. Det känns som att jag ser på det genom en annan människas ögon. På sätt och vis är det ju också så. För när jag upplevde det som hände då, var jag inte den jag är idag.

Livet förändras hela tiden. Liksom vi människor.

Liv är inget statiskt. Liv är rörelse.

Jag är i rörelse.

I morse framkallade det jag skrev gråt djupt inifrån mig själv.

Nu efteråt känns det skönt.

Det är läkande att skriva om det som jag aldrig förut satt ord på.

Det är läkande att sätta ord på sina känslor.

Lönnarna och evigheten

Det var sommar och sol och mamma och jag hjälptes åt att duka långbord under den stora lönnen i trädgården. Den fina duken la vi på. Alla stolar som fanns i lägenheten plockades ut i trädgården. En lika personlig samling stolar som människorna som skulle sitta på dem. Gamla och nya. Svarta och vita. Och röda och bruna. Varenda stol mamma ägde gick åt.

Mamma tyckte om att bjuda på kaffekalas under lönnen. Det var grannar och ibland släktingar. Ibland ett litet kaffekalas med mig, lillebror och min kille. Kaffekalas var billigt. Den sortens kalas som mamma hade råd med. Kakorna och bullarna goda. Ibland fanns där tårta, ibland inte.

Under lönnens trygga gröna skuggiga tak som täckte alla som satt under det, var det prat och skratt blandat med fågelkvitter.

Varma sommarkvällar när det blivit tyst och stilla och solen sänkte sig och sände rosaskimrande strålar genom lönnens lövverk, dök den lille igelkotten upp intill stenen under lönnen. Den var törstig och nosade sig fram till platsen där vi ställde ut mat och vatten till den. Vem vet, kanske nosade den också upp kaksmulorna som låg i gräset efter kalaset på sin väg fram till stenen.

Lönnen och området under och omkring den var ett hem och gav mat åt så många. Inte bara människor. Utan också åt fåglarna. Mamma matade fåglarna året om. De var hennes och också mina älskade vänner. Som tack för maten fick vi njuta av deras skönhet och deras sång, sommar som vinter.

Jag minns nötväckan som blev så tam att den brukade möta min mamma när hon gick uppför backen mot huset där vi bodde efter att hon arbetat på fabriken. Så fort mamma kom in, hämtade hon fågelmat och gick ut och fyllde fågelbordet.

Jag minns domherren som flög in i köksfönstret. Mamma som skyndade sig ut. Tog upp den lille domherren i sina varma händer och höll den där tills den blivit så vaken igen att den flög iväg genom luften. Min lillebror tog kort på domherren omsluten av mammas händer.

Mamma antecknade alla fåglarna som besökte fågelbordet utanför vårt köksfönster. Blåmes, talgoxe, nötväcka, hackspett, pilfink, koltrast. Och många fler. Jag gav henne en bok om fåglar i present. Vi läste och lärde oss om de olika fåglarna tillsammans. De var kanske våra allra närmsta grannar och vänner då. Och så igelkotten förstås.

Lönnen var gammal och stor. Många löv hade den. Som föll ned på hösten och blåste runt. Inte bara i trädgården som hörde till huset där vi bodde i en lägenhet. Utan också till grannträdgårdarna. Det var inte alla grannar som uppskattade de inblåsta lönnlöven. Mamma orkade inte alltid räfsa ihop alla löven. Lillebror och jag hjälptes åt ibland. Ibland fick vi hjälp från någon annan.

En gång var grannen så arg för alla lönnlöven som hamnat i hans trädgård att han gick in och räfsade upp alla löven. Också de som var i trädgården som vi hyrde. Jag och mamma stod i köksfönstret och skrattade när vi fick se det. För oss var det svårt att förstå hur man kunde bli så arg för nedfallna lönnlöv. Vi hade ett annat perspektiv på livet. Det fanns det som var så mycket värre, tyckte vi.

Den kärlek vi kände för lönnen var utan gräns. Gränslös. Villkorslös. Heta sommardagar la jag mig på en filt under lönnen och åt vattenmelon i stora klyftor. Där satt jag med mina kompisar och pratade. Där låg jag på rygg och fantiserade om den ljuva framtid som väntade mig. Och njöt av att ha ett hem igen där jag, mamma och lillebror var tillsammans.

När inte lägenheten räckte till för ett kalas så fanns lönnen där. Utrymmet under lönnen var också näst intill gränslöst. Där fanns alltid plats för en gäst till. Det var högt i tak. Samtalen under den handlade om allt från vädret till samtal kring liv och död. Om människan.

På min bröllopsdag fick jag och min man en tavla av min mamma. Hon hade bett en släkting måla den åt henne. Fast det var mamma som haft tankar om motivet på tavlan. På tavlan fanns lönnen i vår trädgård full med fåglar. Jag, min man och lillebror sitter kring bordet. Mamma häller upp kaffe åt oss. Under lönnen vid stenen, är den lilla igelkotten. 

En dag blev min mamma uppsagd. Släktingarna skulle sälja huset med lägenheten som mamma hyrde. Hon blev erbjuden en annan lägenhet. En mindre. Med en trädgård full av vackra gamla äppelträd. Men ingen lönn. Inte heller något stort gammalt körsbärsträd som när det blommade stod som en vit brud i vår trädgård och nästan trängde in genom vårt köksfönster med den söta doften från alla sina blommor.

Mamma var fullkomligt förtvivlad efter uppsägningen. Hon ringde till mig och grät många gånger. Hon var arg. Hon ville inte flytta från hemmet hon skapat för sig och oss. Inte behöva flytta ofrivilligt en gång till i sitt liv. Jag och min lillebror hade redan flyttat från lägenheten. Fast mamma kände att hon hade skapat ett hem igen. Något för oss att komma hem till och hälsa på henne ibland. Och när inte vi var där hade hon alla sina fåglar. Och igelkotten. Grannarna som var hennes vänner.

Jag kände sorg. Jag förstod mammas skäl till att inte vilja tvingas flytta en gång till. Hon hade skött sin hyra som hon skulle. Det var svårt att förstå anledningen till att hon var uppsagd. Mer än att det måste handla om lönsamhet på något sätt. Inte för oss. Men för någon annan.

Mamma vägrade att flytta till den erbjudna mindre lägenheten. Ungefär samtidigt som det här hände, fick jag jobb i Jönköping. Jag och min man letade efter hus. Vi tittade på flera olika hus i olika områden, fast där var inget som riktigt passade oss.

En dag fick vi tips om ett hus söder om Jönköping. Vi åkte dit på visning. När jag klev in i huset kunde jag se rakt genom hallen och det stora vardagsrummet ut i trädgården. Mitt hjärta bultade hårt när jag fick se att där stod en stor lönn i trädgården. Mitt i fönstret såg jag lönnen. Jag föll platt till marken för huset. Som förälskad och knockad fullständigt.

Vi köpte det. Flyttade in. Jag drömde drömmar om att samla de människor jag älskade under skogslönnen. Duka till kalas där. Kanske skulle det nya huset och trädgården till och med kunna bli en så neutral plats att min pappa och mamma skulle kunna mötas där som vänner? Försonas? Under lönnen. Jag drömde drömmar.

Jag frågade mamma om hon kunde tänka sig att flytta till Jönköping. För att slippa tvångsflytten hon var på väg att hamna i. Det kunde mamma. Hon ville hellre flytta av fri vilja än av tvång. Det är skillnad. Fast kanske förstår inte den det som aldrig upplevt hur det är att tvingas flytta utan att vilja det själv. Inte bara en gång. Utan gång på gång. Kanske behöver man själv ha upplevt det för att verkligen kunna förstå hur det känns?

Efter många telefonsamtal till olika hyresvärdar, fick mamma en vacker lägenhet med gammaldags höga fönster i ett av Jönköpings mysigaste kvarter. Visserligen endast ett rum och kök. Men en så vacker lägenhet! Från köksfönstret kunde mamma se ett stort gammalt päronträd mitt på gården.

Jag, lillebror och min man hjälpte mamma att flytta till Jönköping. Det var den 1 april för snart 25 år sedan. När vi nästan var klara, hörde vi i radion att alla människor i Forsheda uppmanades att hålla sig inomhus. Det var en brand i gummifabriken i det lilla samhället. Först skojade vi om att det var ett aprilskämt. Men det var det inte.

Vi pratade snabbt om hur vi skulle göra. Vi ville inte bli sittande i den tomma lägenheten och vänta på att branden skulle gå över. I stället skyndade vi oss med det allra sista. Slängde in kartongerna i bilen. Packade in oss själva där och for iväg.

Vi skrattade högt tillsammans i bilen när vi lämnade samhället som just då sveptes in av en tjock, illaluktande, gråaktig rök. Mamma tyckte att det kändes mycket bra att lämna sitt hem just så den sista gången. Skrattande. Lämna något illaluktande, giftigt och smutsigt, för något nytt och friskt. Det var lättare att lämna så. Lättare ... så länge tankarna höll sig borta från lönnen och alla fåglarna och den lille igelkotten som var kvar. Fast kanske flög fåglarna också sin väg den dagen min mamma flyttade och slutade mata dem? Jag tror det.

Under skogslönnen hemma hos mig dukade jag till kalas många gånger. Små kalas. Stora kalas. Dockkalas med mina ungar och deras kompisar. Jag kände stor lycka när jag genom fönstret kunde se min lillebror, mamma, min man och våra barn sitta där ute under lönnen. Fast min pappa kom aldrig. Vissa drömmar är tillräckliga som de drömmar de är. Viss längtan förblir evig längtan.

Jag minns den där försommardagen den första försommaren efter att min mamma dött. När jag var vid hennes gravplats innan gravstenen kommit på plats. Den där gången som jag fick se något som stack upp precis bakom det svarta korset med mammas namn på. Framför häcken som var en grön vägg bakom mammas gravplats. Den där bruna, smala, lilla pinnen med lönnknoppar på ... Det var inte möjligt. En liten, liten lönn precis bakom min mammas kors. Jag kände på den med mina händer. Tog kort på den. Tittade noga efter. Jo, det såg ut som lönnknoppar.

Nästa soliga dag som jag besökte mammas grav hade den lilla lönnen slagit ut sina knoppar. Bakom det svarta korset med mammas namn på stod en liten baby-lönn i all sin prakt. De vackra lönnlöven skuggade lätt korset som mamma vilade under. Från den stora almen och den lilla sjön strax intill, sjöng fåglarna öronbedövande för min själ i tung sorg och saknad. Tårar föll stilla på mina kinder ner i den mörka jorden till mamma.

Utanför mitt fönster står en gammal lönn. Den blir äldre för varje år precis som jag själv. Den berättar för mig om att vad som än händer, vad som än sker. Vad än jag får lämna, vart jag än hamnar i mitt liv. Också den dagen jag lämnar detta liv, så kommer någon gång. Någonstans. En liten lönn-näsa att landa. Så ett litet frö. Som ska slå rot och växa sig större för varje dag på denna jord. Bli ett stort träd där människor kan vila i skuggan från löven. Bjuda på kaffekalas med tårta. Ligga på en filt och titta på molnen och den blå himlen genom lövverket.

Vad som än sker ...

Går det alltid att hitta en lönn.

Till tröst.

Utanför mitt fönster står en gammal lönn.

Den påminner mig om evigheten.

När det blir vår ska jag packa en korg. Lägga en blommig filt i den. Fylla en termos med kaffe. Ta med en liten plåtburk med bullar och kakor. Gå till kyrkogården och sätta mig där vid mammas grav. Ha kaffekalas vid den lilla lönnen under almen. Till fågelsång och lövens sus. Se ut över den glittrande sjön. Lyfta blicken mot den blå himlen och titta på molnen. Prata med mamma om vädret en stund. Om gamla minnen. Berätta hur jag har det nu. Och drömma nya drömmar.

Om vikten av att kunna välja själv

Jag, mamma och lillebror klev på bussen för att åka på en två dagars semester till Danmark.

Det var den första semestern på flera år för oss själva som en liten ny familj sedan vi lämnat vårt hus, släktingar och vänner. Den första semestern sedan pappa varit i fängelse och till sist skilsmässan. Den första semestern för vår nya familj, den där vi var tre i stället för fyra människor. Äntligen hade mamma blivit så stark igen att hon kunde jobba och spara ihop pengar till något roligt för oss tre. Jag hade också jobbat på skollov och på sommaren för att tjäna pengar till semesterresan.

Jag kände mig glad och förväntansfull. Det var spännande att åka turistbuss. Att åka båt var ännu mera spännande.

Vi skulle bo på hotell en natt. Det kändes nästan för bra för att vara sant.

Det bästa av allt var att mamma var glad på riktigt igen. Hon skrattade och skojade och pratade med oss och med reskamraterna. Hon vågade både åka buss och båt och bo på hotell fast att hon hade ångest fortfarande. Men mamma var nu så stark att ångesten, även om den var där, inte längre styrde hennes liv.

Resans slutmål var Åhus. Där vandrade vi först runt på en guidad tur. Sedan fick vi tid för shopping.

Jag minns att jag och lillebror följde med mamma till en klädaffär. Hon hittade en blus i syntettyg med korta ärmar. Den hade glada färger i ganska stora rutor. Blått, rött, grönt och lite gult. En blus för den som är glad. En blus som mamma hade råd att köpa. Den första blusen på flera år som mamma hade råd att köpa till sig själv.

Mamma var så fin i blusen, tyckte jag. Det var som att hennes rygg blev rakare när hon fick på sig den. Hon började le och hennes ögon glittrade mot oss.

- Den tar jag, sa mamma.  Jag och lillebror såg glada på när hon gick till kassan och betalade blusen.

Det är något speciellt med att ha så mycket pengar att man själv kan välja sina egna kläder. Inte så att man är mera värd som människa för att man har valt sina egna kläder. Det handlar om vad det ger mig som människa att själv få göra valet. Att få känna efter vad jag själv tycker om. Vad som känns skönast att bära på kroppen för just mig. Vilken färg som jag trivs bäst i. Det handlar om en väg till att lära känna mig själv, den jag är. Alldeles särskilt efter en stor livskris när det är som att lära känna en människa som man en gång kände, fast som nu är så förändrad att det är som att lära känna en helt ny människa. Sig själv fast ändå inte sig själv. Sitt nya jag.

Jag tog kort med min kamera under resan. Där finns foton på mamma i sin nya blus med lillebror intill sig.

Där är kort på de vackra gamla husen i Åhus i Danmark. Hotellrummet.

Jag sparade precis allt jag kunde komma på kring resan. Biljetter. Kvitton. Servetter.

När jag kom hem igen tog jag en röd pärm, satte vita papper i den och klistrade in alla minnen från vår lilla återvunna familjs allra första semesterresa i den.

Och jag var såååå lycklig!

Skriver på min bok

Skrivit 30 minuter på min bok nu på morgonen. Som orden och bilderna flödar ur mig!

Just nu skriver jag om roliga minnen från mitt liv. Det känns när jag skriver som att jag får uppleva dem en gång till.

Totalt har jag skrivit cirka 30.000 ord nu.

Hur många ord behövs för att skriva en bok?

Jag önskar att min berättelse en dag är en riktig bok.

Att jag kan ge den till mina barn.

Varje liv är värt att berättas tycker jag.

Antingen det blir en bok eller inte.

Min bok

 

Häromdagen skrev jag ut på papper det jag skrivit så här långt på "min" bok. En berättelse om delar av mitt liv.

Jag känner lust att skriva på den nu igen.

En julklapp till dig som läser min blogg

Här är en julklapp från mig till alla mina vänner. Kanske alldeles särskilt till dem som gillar att skriva och läsa, som jag själv gör.

Det är ett smakprov på utkastet till den självbiografiska bok som jag skriver på. Boken som handlar om en del av mitt liv. Den berättelse som jag en dag vill lämna över till mina egna barn.

I det här kapitlet är jag tolv år gammal.

Välkommen att läsa!

Ge mig gärna synpunkter på det du har läst, det sätter jag stort värde på.
 
Nu börjar det:


"Det är efter skolan en dag när det doftar av höst den första hösten i den nya staden som min faster och farbror kommer hem till oss och berättar att polisen har tagit pappa och satt honom i häktet.

Jag är förtvivlad, jag vill inte tro att det är sant, hur kan man göra så med min snälla pappa.

Jag slänger igen dörren till mitt rum, jag slänger mig på min säng, jag kryper ihop, jag blir så liten, jag gråter och skriker högt i förtvivlan "pappa, pappa, pappa, pappa" tills jag inte får fram några tårar eller ord längre och tills allt jag får fram är ett hulkande ljud långt inifrån mig någonstans.

Hopkrupen ligger jag och vill inte vakna igen förrän allt är som det var förut, förrän pappa är hos mig igen, här på min sängkant, stryker mitt hår och torkar bort mina tårar på kinderna.

Min kudde är genomblöt och det finns ingen glädje i världen längre, bara längtan och saknad och oro och hemskheter och vuxna som sätter snälla pappor i fängelse.

Min pappa lever men jag kan inte nå honom, inte prata med honom, inte fråga honom om han har det bra där han är, om de är snälla mot honom, om han har mat. Det känns som att han är lika död som morfar och farfar och mitt lilla marsvin Pyret. Hur ska jag kunna förstå att han verkligen finns när jag inte får prata med honom, hur ska jag kunna veta det säkert?

Det kan inte vara sant... min snälla pappa är inlåst och jag kan inte fatta varför, han vill ingen något illa, han är den snällaste jag vet och jag undrar hur han har det, vad han gör och jag längtar efter att få prata med honom.

Jag längtar efter att han ska ge mig en godnattkram, jag längtar efter att han ska bära mig och jag längtar efter att han ska hålla mig i sitt knä och säga till mig att "Det ordnar sig". Jag längtar efter pappa-doften, hans nyrakade haka, hans skratt.

Tusen frågor surrar i mitt huvud, men det finns inga svar. Hur länge ska pappa sitta där, i häktet? När får jag träffa honom igen? Hur ska vi få pengar till mat och hyra nu? Mamma har ingen utbildning, inget jobb och hon är så trött och ledsen hela tiden, orkar knappt vara uppe om dagarna, knappt laga mat till oss.

Jag minns rösterna från skolan, sångerna. Jag minns hur de sjöng "Din pappa ska i fängelse" efter mig.

Men jag ska visa dem, jag ska visa dem allesammans... Om jag sköter mig, om jag pluggar och skaffar mig ett yrke, är ärlig och flitig ska jag återupprätta pappa och mamma. Jag ska göra precis allt som jag bara kan för att vi ska få det bra igen, bli en familj igen, vara tillsammans igen.

Min alldeles egen, världens snällaste pappa i fängelse. Bara ingen gör honom illa.

Gode Gud gör så att jag får träffa honom snart igen, gode Gud gör så att poliserna är snälla mot honom, gör så att han kommer ut därifrån snart igen.

Och det blir kväll den första kvällen i mitt liv som dom har tagit min pappa och satt honom i häktet. Jag gråter mig till sömns och vet inte om jag egentligen vill vakna mer förrän pappa är hos mig igen."

 
(Anna-Karin Mattsson)

Min bok

Nu har jag satt igång att skriva på min bok igen.

Längtan efter att göra det har vuxit sig allt starkare efter min mammas död.

Jag har en berättelse att förmedla.

Den är viktig.

Inte minst vill jag berätta den för mina barn.

Det är i allra första hand för dem som jag skriver.

Jag anar att jag nu skrivit ungefär drygt halva utkastet till boken.

Det är en stor utmaning för mig på olika sätt. Inte minst en utmaning att kunna slutföra ett så stort projekt som det är att skriva en bok.

Ett steg i taget.