Jag har massor av goda svarta vinbär i min trädgård just nu. När jag stått där och smaskat en stund går jag till körsbärsträdet och äter några körsbär. Jag känner mig rik.
Just då hugger det till i mitt hjärta. Jag känner oro för att jag är utförsäkrad. Jag vill inte lämna fler hem ofrivilligt än jag redan gjort i mitt liv.
Jag fick lämna mitt hem som barn när pappa gjorde konkurs. Jag blev vräkt som barn. Jag var fosterbarn ett antal år i mitt liv. Levde vissa år som barn i kappsäck. Vandrade mellan det hem där min lilla familj skulle börja om på nytt, utan pappa, och mitt fosterhem.
När min lilla familj äntligen fått ro några år i ett nytt hem, en lägenhet i ett hus, blev vi uppsagda där för att huset som ägdes av släktingars företag skulle säljas.
Jag vägrar att lämna fler hem ofrivilligt i mitt liv. Över min döda kropp.
Ska jag lämna mitt hem ska det vara för att jag VILL göra det.
Inte för att jag måste.
