Jag gnuggar mig rejält i ögonen när jag får syn på debattartikeln i DI av Eva Nordmark, ordförande i TCO, I rubriken står det nämligen "Behåll en gräns i sjukförsäkringen".
Jag läser vidare; "Det finns ett starkt signalvärde för alla inblandade att ha en bortre tidsgräns."
Signalvärde???
Nu väcks min vrede. Denna ständiga misstro mot sjuka människor. Hur många rapporter har inte visat så här långt att där finns ju nästan inte några alls som fuskar bland oss sjukskrivna. Däremot har de allra flesta sjuka människor kommit tillbaka i sjukförsäkringen igen efter att ha utförsäkrats. Precis så som jag själv gjorde efter att ha blivit utförsäkrad.
Inte hjälpte det mig det minsta att bli frisk att min ekonomi försämrades ytterligare genom utförsäkringen. Inte hjälpte det mig det minsta att bli frisk att under en sommar hamna i väntrummet med andra utförsäkrade hos AF i stället för att hämta kraft som jag brukade göra under sommaren. Inte blev jag det minsta friskare av den press det innebar att bli utförsäkrad, av förvirringen hos anställda både hos FK och AF över hur de skulle hantera mig som hamnat i den situationen.
Tvärtom har det tagit mig år att komma igen efter den sommaren som jag utförsäkrades.
Som medlem i Unionen sedan 35 år tillbaka känner jag mig idag mycket besviken på TCO som uttryckligen säger att de vill ha kvar det inhumana systemet med tidsgränser i sjukförsäkringen.
Om tidsgränser i en sjukförsäkring skulle göra så att man blir frisk, hade jag varit frisk för länge, länge sedan. Jag levde nämligen i tolv års tid med tidsbegränsad ersättning. Vartannat år fick jag fylla i samma blanketter och genomgå samma process som två år tidigare. Så småningom fick jag med alliansens nya regler i sjukförsäkringen gå igenom den här processen varje år. Jag hann inte repa mig efter en tidsgräns innan det var dags för nästa. Sedan kom stupstocken utförsäkringen och det kändes omöjligt att få lugn och ro att läka samman igen.
Tidsgränser läker inte sjuka människor. Det gör däremot lugn och ro. Tålamod och tid. Respekt och tillit. Lyssnande och bemötande samtal med individen om vilken rehabilitering han/hon eventuellt känner sig behöva. Erbjudanden om stöttning på olika sätt beroende på behov. Peppning och hopp.
Några korta veckor i höstas trodde jag att jag kunde andas ut. Att det inhumana systemet med utförsäkringar skulle försvinna sommaren 2015. Det var inte många djupa andetag och rofyllda nätter som jag fick innan jag insåg att det var kört till nästa sommar. I och med att regeringens budget föll.
Systemet med att utförsäkra och pressa sjuka människor fortsätter därför precis lika obarmhärtigt som förut under Alliansens tid vid makten. Trots regeringsskifte. Enligt Solrosuppropet har redan cirka 1000 människor utförsäkrats i år under årets första månad.
1000 människor på mindre än en månad. Det kan se ut som en siffra. Men bakom siffran finns tusen människor av kött och blod som förutom de sjukdomsbesvär de lever med, dessutom plågas av oro kring sin försämrade ekonomi i och med utförsäkringen och ohälsan. Kanske sover de lika dåligt om nätterna som jag gjorde då när jag utförsäkrades? Eller mera, sover knappast alls. Kanske går de runt med en stor klump i magen av oro över den förnedring och kränkning det innebär att bli misstänkliggjord av myndigheter och samhälle när man mår dåligt fysiskt eller psykiskt?
1000 människor ... Lägg sedan till alla människor runt omkring dessa tusen. Partners. Barn till den sjuke. Anhöriga och vänner. Om en mår dåligt, mår också människor runt omkring dåligt. Relationer trasas ibland sönder.
I stället för fastställda tidsgränser tror jag på individuella samtal mellan den sjuke, läkaren och Försäkringskassan. Samtal där man verkligen lyssnar på hur den sjuke upplever sin situation. Respektfulla samtal. Tillit får människor att växa. Medan misstro får människor att krympa.
Sjukdom går ofta inte att tidsbestämma. Den är lika individuell och unik som vi människor själva. Det kan handla om en förslitningsskada efter många och långa tuffa år i arbetslivet. Eller ett funktionshinder som gör att man inte klarar kraven på arbetsplatserna idag. Fysiskt eller psykiskt. Synligt eller osynligt. Medfött eller något som vi fått med oss till exempel som följd av en trafikolycka.
Dessutom. Eftersom de allra flesta långtidssjukskrivna och utförsäkrade är kvinnor, är detta inte bara en fråga om tidsgränser utan också en fråga om jämlikhet.
Jag vill nolltolerans för utförsäkringar av sjuka människor.
Jag vill nolltolerans för tidsgränser som gör redan sjuka människor ännu sjukare i stället för friskare.
Jag vill nolltolerans för att pressa sjuka människor så att de ibland tappar allt hopp, blir deprimerade och avslutar sina liv.
Jag vill att systemet med utförsäkringar stoppas nu.
Låt oss människor ha rätten att få vara sjuka och svaga ibland.
För min skull och för din. För våra barns skull, våra vänners och våra älskades.
För vårt samhälles skull.
För ett sant friskt Sveriges skull.
Lästips:
"Nu räcker det. Stoppa trippelstöten i utförsäkringen" (Martin Mobergs betraktelser)
"Det är akut, inte läge för långbänk" (Solrosuppropet)
"Avskräckande exempel" (Solrosuppropet)
"Vi måste prata om sjukskrivningarna" (DI)
"Fel tänkt att behålla tidsgränser inom sjukförsäkringen" (Charlotte Terese, Allegro)
"Ta bort "stupstocken" i sjukförsäkringen nu i vår!" (Kjell Rautio, LObloggen)
"Det ska inte vara lätt att vara sjuk" (Aftonbladet)
"Åkesson får arvode trots sjukskrivning" (Dagens Nyheter)
Lyssna på:
"Om försäkringskassan" (Eva Rusz)
