Idag har jag ringt Alecta. Jag får ingen retroaktiv ersättning från dem för perioden sedan jag utförsäkrades förra sommaren fram tills nu. Fast från och med december 2012 får jag tillbaka ersättningen från dem. Den summa pengar varje månad som jag förlorade i samband med att jag utförsäkrades.
Jag känner revanschkänsla i mig. Härligt! Inte ofta jag känner så fast just nu gör jag det.
Själv så anser jag att jag skulle få skadeståndsersättning för personligt lidande för både mig själv och de närmaste runt omkring mig för hur jobbigt det varit med ovissheten, press från Försäkringskassan och ständiga ifrågasättanden kring den ersättning som jag egentligen hade rätt till. Sedan de nya reglerna i sjukförsäkringen gjorde att jag utförsäkrades.
Men jag väljer att släppa taget om det nu. Unna mig att njuta av livet så mycket det går.
Jag önskar att jag hade kunnat berätta detta för min mamma. Hon skulle varit så glad för min skull. Hon led mycket av att jag utförsäkrades, kände starkt med mig sin sista tid i livet.
Om min mamma hade levt fortfarande, skulle jag köpt en bakelse till henne och mig idag. Åkt hem till henne och berättat att jag får lugn och ro nu. Får återhämta mig i min takt. Vi skulle pratat om det. Vi skulle skrattat och varit så glada och lättade, hon och jag. Säkert pratat om julen. Och hon skulle ha sagt att hon bakar jultårtan till julafton så som hon gjort hela tiden sedan jag kollapsade. Vi skulle ha sagt hejdå till varandra med leende ögon och munnar.
Mina tårar faller nedför mina kinder när jag tänker på det. Hur hon led med mig sin sista tid i livet därför att jag utförsäkrades och fick så mycket oro och stress kring det. Förutom att hon själv var döende.
Jag saknar henne så mycket. Alldeles särskilt dagar som de här.
Jag tror att jag ska fira med min yngsta dotter idag. På något sätt.
Framåt, framåt ...
Lämna det som varit.
Ta första steget.
Framåt.
