Telefonen ringde lördag förmiddag.
"Hon hade starka smärtor i morse. Kunde inte dricka, inte svälja någon tablett. Därför ger vi henne morfin nu, en låg dos", sa sköterskan till mig i telefonen.
Jag gjorde mig klar i lugn och ro och åkte ner till mamma. Himlen var klarblå, utan ett moln och jag såg stora flockar av kajor samla sig högt uppe i det blåa när jag öppnade dörren till äldreboendet.
Mamma verkade sova. Fast, när hon hörde min röst log hon med slutna ögon.
"Tack", sa hon. "Tack, tack, tack, tack". Och log.
Hon var dåsig under dagen. Ibland kvicknade hon till en liten stund och talade med sin vanliga, tydliga, klara röst.
"Blommorna, vitsippor, grönt gräs, åh, så vackert, åh, så skönt", sa mamma där hon låg ömt ombäddad i sängen av änglarna på äldreboendet. Fågelsången från CD-spelaren fyllde rummet.
"Hackspetten", sa mamma. "Hackspetten ...".
"Ni måste ha stått varandra väldigt nära som har ett så själsligt band mellan er", sa en av änglarna till mig när jag pussade mammas panna och mamma strök mina kinder.
Vi hjälptes åt att fukta hennes läppar, hennes panna och kinder. Änglarna kammade hennes vackra silvriga hår och smörjde hennes kropp, hennes ben, fötter och händer med olja. Mammas böljande lockiga hår flöt ut över den rena vita kudden som en gloria.
"Jag blir bra, sa mamma och tittade på mig". "Visst blir jag bra".
"Ja, mamma", sa jag. "Allt kommer att bli bra, mamma. Allt blir bra".
Ibland brast jag, ibland rann stilla tårar nedför mina kinder. Ljudlöst, för mammas skull. Ibland log jag för mig själv när jag tänkte på ett vackert minne jag har med min mamma.
Jag höll mammas hand, den var varm, så vacker. Tankar kom om "Hur länge till, mammas hand så nåbar, så varm?". Tankarna gick igen. Som tankar gör.
Jag fick en god rulltårtsbakelse med en stor klick vispad grädde och tre nerstuckna bananskivor i grädden och té av änglarna. På kvällen fick jag té och kex och stora pepparkakshjärtan.
Sköterskan talade med mig på kvällen. Hon kände precis som jag att jag kunde åka hem för att sova i min egen säng. Jag har så nära till boendet, fem minuter med bil. Mamma sov lugnt just då och utan smärta. "Hennes puls sjunker alltmer", sa sköterskan till mig innan jag åkte hem.
När jag lämnade mamma kändes det som att jag slets itu inuti så som jag känt det varje gång den senaste tiden jag lämnat min mamma. "Hur många gånger till? Hur många ... ". Tankarna kom. Och gick. Som tankar gör.
Jag har sovit inatt. Nu ljusnar det därute. Himlen är blå. Solen skiner.
När mörkret sänker sig. Är gryningen redan på väg.
