söndag 31 januari 2010

Ledsen


Idag blev jag ledsen. Jag är van vid att få höra både det ena och det andra från min mamma ända sedan jag har varit liten. Som vuxen har jag lärt mig att hantera det mesta.

Men när min mamma säger direkt i telefon till ett av mina barn, att hon tycker mer om det andra barnet än henne, då brister det för mig. Då känns det som att jag dör invärtes. Det är värre när min mammas ibland vassa pilar träffar mina barn än när de försöker träffa mig.

Det finns saker som jag som mamma vill bespara mina barn från. Fast ibland går det helt enkelt inte. Jag kan inte skydda mina barn från världen. Det enda jag som mamma kan göra, det är att försöka lyssna och stötta. Och det viktigaste av allt. Att aldrig, aldrig någonsin göra detsamma själv som min mamma gjorde mot min dotter idag.

Kan man försova sig en söndag?


Jag försov mig idag. Eller. KAN man försova sig en söndag? När man är ledig. Det var nog mer så att jag sov länge. Ända till klockan halv nio.

Jag är morgonmänniska. Brukar kliva ur sängen klockan sex i vanliga fall. Pigg som en lärka i huvudet, fast stel som en planka i ryggen.

Så för mig känns det konstigt att sova till halv nio en söndag morgon. Det känns som att jag tappar bort en del av dagen. Förmiddagen går så snabbt. Snart är det dags att tänka på middagen, känns det som.

Ändå vet jag hur viktigt det är att kunna sova extra mycket på helgen för att orka med arbetsveckan. Så visst var det härligt att jag kunde sova så länge på morgonen både igår och idag. Det tror jag att jag kan tacka yoga-träningen i fredags för. Den ger mig riktigt djup och skön sömn. Återhämtning för både kropp och själ.

Jag har träningsvärk idag. Det gör ont att röra sig och det gör ont när jag skrattar. En varm dusch var skönt. Det finns nästan alltid något gott som man kan göra för sig själv. Det är fint.

torsdag 28 januari 2010

Rod Stewart "Sailing"



Så länge jag har velat kopiera det här klippet men det har inte gått. Inte förrän idag. Så glad jag blev!

Dels känner jag längtan efter min dotter i England när jag hör "Sailing".

Dels får jag underbara minnen från när jag själv var i 17-årsåldern och reste till London ett sportlov. Med båt från Göteborg till Felixstowe. Det var inte många timmars sömn på den båtresan. Det var dans, skratt och möten med härliga människor.

Jag dansade till "Sailing" där på båten. Och alla som kunde, och också de som inte kunde, sjöng med när de dansade. Det gungade friskt. Det var ett riktigt busväder. Mina kompisar låg sjösjuka och kräktes längst ned i båten. Fast jag mådde hur bra som helst. Var uppe på däck och umgicks med det fåtal andra som inte heller var sjösjuka.

Jag minns att där var en ung norrman som var så fascinerad över mina tänder, av någon konstig anledning. Jag minns att han sa till mig: "Du har så vakkre tenner. Är de ekte?" (Hoppas att ni förstår, jag kan inte stava på norska, jag stavar som det lät. Översättning: "Du har så vackra tänder. Är de äkta?").

Och jag minns att jag fick RUSA ut till toaletten och där lutade jag mig mot väggen och skrattade så att jag trodde att jag skulle dö. För att han hade frågat om mina tänder var äkta. Jag var lättroad, det var jag.

Ja, ja. Jag har många, många fler roliga minnen från den där Londonresan. Tre dagar var jag i London. Men oj, så mycket roligt jag hann med på tre dagar på den tiden.

Det finns stunder i livet som man aldrig glömmer.

Den här Londonresan är en sådan stund för mig.

Jag kanske berättar mer om den en annan gång.

Till de älskande


Närmare än nästan nära kommer du aldrig din älskade
Fjärmare än ett avskeds "på återseende" kommer du aldrig från din älskade
Ifrågasätt inte vem av er som gav mest eller vem som tog mest
Vågen är fiende till kärleken - anlitar du dess balanskonst är det inte längre fråga om kärlek.

Låt det givna och det mottagna malas tillsammans i vardagens kvarn - det är genom denna fina sammansmältning ni ska fortsätta ge mera liv åt er Kärlek
mer kärlek åt ert Liv.

(Maria Wine)

Jag kommer igen, ha tålamod...


Idag är det torsdag och imorgon är det fredag.

Då brukar problemen börja på Passagen.

Så räkna med höjd aktivitetsnivå här i min nya blogg till helgen.

Den har inte varit särskilt hög den här veckan. Det betyder inte att jag har slutat blogga här. Det är bara att jag har haft extra mycket "riktigt" arbete just den här veckan.

Jag vacklar fortfarande mellan bloggen på Passagen och den här nya bloggen. Det kommer jag nog att göra ett tag. Båda känns lockande för mig idag. Fast om det börjar strula igen på Passagen imorgon när redaktionen tar helgledigt, då lär det inte locka särskilt mycket att vara där.

Då tar jag min weekendbag och drar hit till min nya blogg på BlogSpot. Eller säger man Blogger? Är det någon som kan förklara det för mig?

onsdag 27 januari 2010

Ronan Keatin "This I promise you"

Torktumling och meditation


Ibland känns livet som att man har hamnat i en torktumlare.

Just nu känns livet så för mig.

Det finns många olika anledningar till det.

Då är det skönt att jag vet att det där torktumlingsprogrammet har sin ände. Det tar slut. När tumlingen gjort sitt, när det fått rotera där inne i mitt huvud tillräckligt länge, då faller sakerna på plats igen och det sprider sig ett lugn inuti mig.

Det är skönt att ha levt så länge som jag har gjort nu. Det var mycket svårare att vara i den där torktumlaren när man var ung. Innan man visste att torktumlingar tar slut, de också.

Det är fint att jag kan meditera. Meditationen sänker hastigheten på torktumlingen och får mig att se klarare på saker och ting.

Meditation är min motvikt till torktumlingen.

tisdag 26 januari 2010

Vi gör det!


Ja vi drar för gardinerna mitt på soltråkiga torsdagen
vi drar fram skuggorna
vi trollar,
vi leker
vi kastar kläderna i en stor och slarvig hög på golvet
vi törs.
Vi gör det
i hela huset!
I köket under bänken
i badrummet i badkaret
i hallen bland skorna
överallt överallt!
Utom i hissen.
Det går bara inte FÖR SIG!
Och i sängkammaren:
DET är helt enkelt inte ANSTÄNDIGT!

(Hög. Vis 4:16/Ylva Eggehorn)

Gå vidare


"Det är bara att bryta ihop och gå vidare"

(Mark Levengood)

Sarah Dawn Finer "I´m moving on"

måndag 25 januari 2010

Säg till om jag stör...


"Säg till om jag stör, sa han när han steg in, så går jag med detsamma.

Du inte bara stör, svarade jag, du rubbar hela min existens. Välkommen."

(Eeva Kilpi)

Takida "Curly Sue"

Roligt ger energi


"Gör först det som är roligt, så går det andra så mycket lättare sen".

Tänk så länge i mitt liv som jag gjorde precis tvärtom. Först skulle jag göra det nödvändiga. Det roliga skulle vara "moroten", belöningen för att jag varit "nyttig". Oftast var jag så trött av allt "nyttigt" som jag gjort, att jag antingen inte kunde njuta av det roliga eller inte orkade med det överhuvudtaget.

Tänk så mycket roligt jag missade de där åren. När jag prioriterade det nödvändiga och det "nyttiga".

Det nödvändiga och det verkligt nyttiga i mitt liv idag, det är att göra det som är roligt. Gör jag det som jag blir glad av, då får jag energi som gör att allt det andra, det som just jag inte tycker är så roligt, ibland går som en dans.

Glädje göder glädjen och ger växtkraft.

I Brighton badar man nu


Jag fick senaste nyheterna från Brighton av min äldsta dotter sent igår kväll. Där hade varit en solig och varm dag. Man kunde gå utan jacka. Folk hade badat i havet.

På den vackra piren som bilden visar, finns det ett nöjesfält allra längst ut. Min dotter hade sett solnedgången från stranden.

Hennes första natt i Brighton fick hon sova ensam i ett 8-bäddsrum på ett vandrarhem alldeles intill stranden med utsikt över havet och piren.

Här hos mig är det snötäckt överallt. Vi hade nio minusgrader på morgonen. Vill jag vinterbada i Vättern, så får jag slå hål på isen först. Jag tar absolut på mig min vinterjacka när jag går ut idag. Kanske långkalsongerna också.

Ett par timmars resa bort badar man i havet.

Visst är jorden en fantastisk plats!

"I Mumindalen"

Brevet från Tove Jansson


Jag läste Mumin-böckerna för min äldsta dotter när hon var liten. Vi brukade ligga bredvid varandra i sängen och fascineras, skratta och hisna över alla de fantasifulla, vackra och så visa berättelserna av Tove Jansson.

Min dotter blev ett Mumin-fan. Hon hade en liten egen Mumin-familj med plastfigurer av Mumintrollet, Snorkfröken, Lilla My och alla de andra personligheterna. Ovanför sin säng hade hon en vacker, och stor, affisch på Muminfamiljen. Jag sydde dit Mumin-figurer på hennes kläder. Det var Mumin överallt, inte bara i böckerna i hennes rum. Hon hade Snorkfröken som gosedjur.

När hon fyllde år, ville jag överraska henne med en tårta som skulle föreställa Snorkfröken, hennes favorit i Mumin-familjen. Jag minns min dotters "Åhhhhhh..." när hon fick se tårtan med alla ljusen. Kompisarna satt där också runt födelsedagsbordet, med tappade hakor och sina "Åhhhhh.....".

Jag läste i en tidningsintervju med Tove Jansson att hon fick många, många brev från barn och människor från hela världen. Och att hon alltid brukade försöka svara på breven som hon fick. Det tyckte jag var fantastiskt. Att hon tog sig tid.

Så fick jag idén att jag skulle skriva ett brev till Tove Jansson. Skicka med en bild på Snorkfröken-tårtan som jag gjort. Och så blev det. Iväg med brevet och jag minns att jag samtidigt som jag slängde in brevet i brevlådan, slängde iväg en önskan ut i rymden om att vi verkligen skulle få ett svar. Så glad min dotter skulle bli!

Det gick veckor. En dag, när jag som vanligt kikade efter post i brevlådan efter jobbet, hittade jag ett brev där. Med mumintroll på framsidan. Min dotters adress handskriven. Avsändare Tove Jansson, handskrivet med en vacker prydlig handstil. Jag tappade andan, skyndade mig in för att öppna brevet.

Jo. Tove Jansson hade skrivit, för hand, ett mycket personligt och vackert brev till min dotter.

"Augusti 95 - Käraste Isabelle - Tack för ditt brev som gjorde mig glad. Jo, Snorkfröken-kakan är nog den mest fantastiska jag nånsin har sett. Vilken födelsedag! Det var roligt att få din bild, jag tittar på den ibland och tycker den är vacker.

En gång i tiden fick jag varje födelsedag välja middagsmaten själv - det var i augusti - och jag valde alltid gädda och glass. De fick jobba hemskt med att få upp gäddan och fara in till fastlandet efter glass - ha ha. Hej då, kram! Tove"

Jag minns lyckan, glansen och glädjen i min dotters ljust himmelsblå ögon när hon fick se brevet. Jag minns hur hon hoppade jämfota upp och ned av glädje.

Brevet har jag gömt undan väl här hemma. Det är i tryggt förvar. Ibland har jag tänkt att jag skulle sätta en ram runt det och ha det på väggen. Fast kanske att det mår bäst av att förvaras i mörker.

Det är stort när en människa som är kändis, berömd, tar sig tid att skriva några rader till en litet barn eller till en annan helt vanlig människa. Jag känner stor respekt för sådana människor som klarar att behålla sin ödmjukhet livet ut trots berömmelse och kändisskap.

Mumintrollet har blivit pensionär nu, läste jag i Dagens Nyheter i helgen. Han är 65 år. Fast för mig blir han aldrig pensionär. Och inte Snorkfröken och de andra figurerna heller. De är de figurer de är och saknar ålder. De är tidlösa. Klassiker.

Jag har tänkt att lägga in en bild på tårtan som jag gjorde och brevet från Tove Jansson i det här inlägget lite senare, för den som är intresserad.

söndag 24 januari 2010

Hur kan jag säga...


"Hur kan jag säga om din röst är vacker. Jag vet ju bara, att den genomtränger mig och kommer mig att darra som ett löv och trasar sönder mig och spränger mig.

Vad vet jag om din hud och dina lemmar. Det bara skakar mig att de är dina, så att för mig finns ingen sömn och vila, tills de är mina.

Kärlek kommer tyst... men man vet när den är där, för då plötsligt är man inte ensam längre... och man är inte ledsen inuti."

(Karin Boye)

Björn Afzelius "Isabelle"

Så tyst i dotterns rum


Det värker i mitt bröst av saknad när jag går in i min äldsta dotters rum. Så tyst det blev där när hon for tillbaka till England. Så tyst och så gott om plats på golvet helt plötsligt. Inga kläder, inga böcker uppslagna, inga småprylar drällandes lite varstans.

Till och med fönstret känns tomt. Jag tänder fönsterlampan. För att det ska kännas som att hon fortfarande är där, på något sätt. Det brukade ju lysa i hennes rum när hon var hemma de här fyra veckorna. Nu är där alldeles mörkt. Visst kan jag tända alla lampor som finns där inne. Men det hjälper inte. Det känns mörkt i alla fall. För hon är ju inte där. Hon, det främst lysande ljuset i sitt rum. Hon är i England.

Jag kan känna doften av henne där inne fortfarande. Men jag hör inte musiken. Jag kan så klart sätta på en av hennes favoritskivor, men det blir inte detsamma när hon inte är där.

Jag har fått sms från henne. Hon är lycklig. Hon har det bra. Jag känner att jag ska inte klaga. Eller beklaga mig. Fast det är så rysligt tomt där inne. Det känns inuti mig, en smärtsam känsla som jag vet kommer att lätta efterhand. Jag vänjer mig igen, vid att inte alltid ha henne så nära.

Kanske är det en av människans största förmågor? Just anpassningsförmågan. Det har jag funderat över många gånger. En del menar att det kan vara negativt. Vi vänjer oss också vid negativa saker. Fast jag själv tror faktiskt att det är en av de bästa förmågorna hos oss människor. Att vi kan lära nytt, anpassa oss efter nya livssituationer. Så, jag vet. Jag vänjer mig igen. Man gör det, konstigt nog. Fast just nu, två dagar efter att hon rest, så har jag inte vant mig än. Jag saknar henne.

Kan man ha för många bloggar?


En sån väldans tur att jag bestämde mig för att starta den här nya Maskroskvinne-bloggen på Blogger. För idag har jag inte lyckats komma in på min blogg Maskroskvinnan som jag har på Passagen. Det är fjärde helgen i rad som jag har problem med min blogg på Passagen nu. Snart är det kanske den här bloggen på Blogger som är min huvudblogg i stället för tvärtom.

Hur som helst. Det är härligt att kunna sprida det man vill säga i olika bloggar, känner jag. Som maskrosfrön för vinden.

Fast så klart att det måste finnas en gräns för hur många bloggar jag som människa klarar att hålla aktiva och förhoppningsvis läsvärda. Jag får försöka hitta fram till var just min gräns är någonstans.

Leona Lewis "Happy"

Rätta vägen?


När vi halkar ur de vanliga hjulspåren, inbillar vi oss, att allt är förlorat; det är endast början till något nytt, gott.

Så länge där är liv, finns det också lycka.

(Leo Tolstoj)

torsdag 21 januari 2010

Hjärtesår



"Har du hjärtesår, så peta inte på det lika litet som på ett sjukt öga.

Gentemot själssmärtor finns det bara två läkemedel:

Hopp och tålamod."

(Pythagoras)

"Forgiveness"

onsdag 20 januari 2010

Optimister


"De sanna optimisterna är inte övertygade om att allt kommer att gå väl.

Men de är övertygade om att inte allt kommer att gå snett."

(Jean Dutourd)

Musslans gåta


Om somligt verkar fult och styggt, du ska dock inte gråta. I musslan är en pärla gömd och det är musslans gåta.

I botten på en gyttjepöl, en skatt ibland förvaras. Ha tålamod, ha tålamod! Till sist ska allt förklaras.

Tro inte dina ögon jämt, ty troll kan gå förklädda, och hemskt kan bli till underbart för dem som ej är rädda.

Om somligt verkar fult och styggt, du ska dock inte gråta. I musslan är en pärla gömd, och det är musslans gåta.

(Britt G Hallqvist)

Utan mammas kram


Jag borde vara van vid det här laget. I stort sett hela mitt liv har min mamma aldrig kramat mig. När jag var liten ammade hon mig. Jag minns också att jag som liten flicka låg bredvid henne i sängen när hon vilade, nära henne, så att jag kunde känna hennes överarm och hon läste sagor för mig. Hon var så ofta väldigt trött, min mamma.

Sedan kraschade vår familj när jag var tolv år. Om jag försökte krama mamma, så började hon gråta. Och jag klarade inte att mamma grät. Så jag slutade krama mamma.

Jag tror aldrig att vi har börjat kramas igen efter det, hon och jag. Hon har inte försökt. Jag försöker. Jag ger henne en strykning på axeln, men det är som att inte hon märker den. Jag ger henne en kram ibland, men hon kramar inte mig tillbaka. Jag försökte idag igen. Men jag kände ingen kram tillbaka. Hon bara gick vidare. Som att hon inte märkte den.

Jag borde vara van vid det här laget. Fast det är precis tvärtom, känns det som. Det blir bara svårare och svårare desto äldre jag blir. Klumpen i halsen blir bara större och större.

Jag kramar mina barn så ofta jag kan. Så ofta jag får. Jag vill att mina barn ska minnas att jag kramade dem.

Jag tror aldrig att man minns någon kram så väl som den man aldrig fick.

Så just därför. Krama varandra.

Alla underbara människor!


Så många härliga människor det finns här i världen! Unga. Gamla. Glada. Sorgsna. Energiska. Lata. Sömniga. Pigga. Livfulla. Slöa. Energiska. Passiva.

Vilka möjligheter vi är alla tillsammans! Vilken resurs för världen. Varje dag.

Hur skulle världen se ut om inte alla härliga människor fanns i den?

Jag älskar människor!

Ronan Keating "The way you make me feel"

tisdag 19 januari 2010

Lat törstig katt


Tänk så törstig man kan vara! Och så lat. Min katt dricker vatten ur en vattenskål som står på fönsterhyllan. Ibland ligger hon där, min katt, på fönsterbrädan och njuter av värmen som kommer från elementet.

Är hon riktigt trött, så vilar hon hakan på vattenskålen. Och om hon är ÄNNU tröttare än så, då händer det att hon ligger på fönsterbrädan med hakan på vattenskålen och sträcker ned tungan och dricker vatten ur skålen.

Tala om att vara lat! För så trött, det kan man väl inte vara. Inte ens om man är katt.

Le...


... och världen ler tillbaka!

Bada bastu...


... skulle vara skönt, känner jag. Det är råkallt ute och jag känner mig lite småförkyld. Jag vill ha vår! Nu! Bums!

Farlig katt!

Koncentrationslägerfången


En gång för många år sedan började jag en konversationskurs i franska. Jag var yngst i gruppen. De flesta var ålderspensionärer. Mitt första intryck av den kvinnliga kursledaren var tveksamt. Hon verkade energisk och kunnig men hade en nervositet, en oro i sig, kände jag det som. Fast hennes ögon strålade. De var så vackra! Stora ögon i en liten, liten varelse. Hon var så tunn. Spröd. Intelligent.

Så jag fortsatte. Jag var nyfiken. Inte bara på franska språket, utan också på den kvinnliga ledaren. Hennes man var också med på kursen. De verkade ha ett alldeles särskilt band mellan sig. De var verkligen som "ett", de båda. Det räckte att de såg på varandra, så förstod den ene den andre. De skrattade ofta tillsammans. Retades med varandra. Ja, det kändes som att de hade äkta kärlek mellan sig.

Jag fortsatte i flera år på konversationskursen. Deltagarna, den kvinnliga ledaren och hennes man började kännas som vänner. Syskonsjälar. Vi hade inte bara intresset för det franska språket tillsammans, utan en hel massa annat.

Vid kursavslutningarna blev vi hembjudna till kursledarens hem. Vi fick Quiche Lorraine och vi fick höra om parets alla resor som de gjort genom åren. De hade varit på de flesta platser på jorden, kändes det som. Alltid bjöd de generöst på sig själva, de hade lätt för att skratta, lätt för att få tårblänk i ögonen också. Men framförallt nära till tacksamheten och glädjen.

Det här är länge sedan nu. Idag är båda döda. Både den kvinnliga kursledaren och hennes man. Jag besökte graven en gång. Det gjorde ont i mig att de var borta.

Strax efter att mannen dött, fick jag till min förvåning se en minnesruta i Dagens Nyheter med en bild på just mannen från konversationskursen. Han som var gift med kursledaren. Det var ingen liten minnesruta. Där stod mycket intressant att läsa. Hur han arbetat för freden i sitt liv, engagerat sig ideellt i mycket, både i Sverige och utomlands. Det stod så klart om han och hans hustrus stora intresse för att resa.

Men det som fick mig att tappa hakan, det var att det stod att han suttit i koncentrationsläger. Precis som sin fru. Båda hade överlevt. De hade, enligt minnesrutan, medvetet valt att aldrig tala med andra om det. Det hade varit alltför tungt. De valde att leva vidare i stället.

I slutet av mannens liv hade han ändå bestämt sig för att han ville föra vidare sina upplevelser till eftervärlden. Han hade blivit intervjuad i riksradion och där hade han bland annat berättat om hur han hade grävt gravar åt mördade koncentrationslägerfångar.

Och plötsligt förstod jag. Jag förstod varför deras ögon hade strålat så! Hur det kom sig att de verkade vara som "ett". Vilka minnen och upplevelser måste inte de ha delat med varandra. Som de aldrig kunde delat med någon annan.

Jag känner stor människokärlek, respekt och beundran inför de här båda människorna. Jag känner stor tacksamhet över att jag fick möta dem i mitt liv. De kunde ha blivit offer, de kunde ha valt att hata. Men de valde en annan väg. De valde ljuset. De såg till att skaffa sig ett bra liv. Trots allt. De blev aldrig några som helst offer. De vann över det onda i världen. Precis så som vi alla kan göra. Om vi väljer det.

Lisa Ekdahl "Att älska är större"

måndag 18 januari 2010


"Men moln och dimma är bara luftformer. Ovanför dem strålar solen, månen, evigt."

(Japansk vishet)

Säpo-chefen


Den bästa läraren i mitt liv var egentligen inte lärare. Han var utbildad jurist och hade som dröm att bli domare. Jag läste en kurs på högskolan som hette Juridisk Översiktskurs och fick honom som lärare. Jag hade inga förväntningar alls på kursen. Tänkte att den skulle vara trist och ointressant.

Jag kunde inte haft mer fel. Denna människa som ledde kursen ställde sig rätt upp och ned framför alla de många studerande. Mitt i gången. Och så började han tala. Han berättade om olika fall. Han ställde frågor hela tiden. Han ifrågasatte våra frågor. Han förde samtal med oss. Kursen blev bara mer och mer intressant. Jag började fundera över att läsa juridik på allvar. Kanske bli jurist.

Jag lovade min kille att jag skulle bjuda honom på stans dyraste restaurang på en hel meny om jag klarade tentan. Så omöjligt kändes det.

Men det löftet stod mig dyrt. Det blev så. Jag klarade tentan. Högsta betyg. Tack vare den här läraren som egentligen inte alls var lärare. Utan jurist som drömde om att bli domare. Det blev en tre-rätters-meny på stans finaste restaurang för mig och min kille. Som jag betalade. Det blev ruskigt dyrt. Jag fick leva på ris ett tag efter det.

Många, många år senare satt jag med en liten bebis i min famn och ammade. Jag tittade på min lilla bebis och lyssnade på nyheterna samtidigt. Plötsligt hörde jag en röst som lät bekant. Jag tittade upp. Jag känner igen ögonen. Blicken. Rösten.

Det var min lärare! Juristen som drömde om att bli domare. Han var SÄPO-chef! I flera år var han SÄPO-chef. Högsta chefen på SÄPO.

Ibland är livet märkligt. Den här mannen var en människa som lyste. En naturbegåvning i pedagogik. Kunnig i sitt ämne. Han behövde inget blädderblock, ingen tavla att skriva på, inga uppgifter att dela ut. Ingenting annat än sig själv, sin kunskap och sina ord för att förmedla och lära ut.

Vilken gåva! Jag önskar att alla unga får uppleva känslan av att ha en sådan lärare någon gång i sitt liv. Som kan konsten att lära ut, få människor att utvecklas och att börja brinna för det ämne de läser.

Wet Wet Wet "Love is all around"

söndag 17 januari 2010

Summan av livet


"Summan av vår levnad är de timmarna under vilka vi älskade."

(Wilhelm Busch)

Kattliv


Jag har en katt som är sju och ett halvt år gammal. Hon är en sömnig katt. Sover nästan hela dagarna. Särskilt en sådan här mulen dag som idag. Då tar hon fotpallen med fårskinnsfällen för mig och bara ligger där i flera timmar. Sover bort dagen.

Sedan piggnar hon till framåt kvällen. Går några varv i huset. Äter lite. Spanar ut genom fönstret om där finns någon fara.

Sedan är det läggdags igen. I sängen. I ett ledigt knäveck någonstans.

Vilket kattliv!

Lyckliga Lotta


Idag äntligen kom jag iväg för att köpa nya vårblommor till huset. Det blev rosa Lyckliga Lotta som de på bilden. Tacksamma blommor som går att plantera ut i trädgården längre fram i vår. Om de överlever tills dess.

Sedan köpte jag murgröna. Det har jag flera stycken av här hemma. Jag får aldrig för många murgrönor, känns det som. Jag älskar murgrönor. Tåliga. Vackra. Skira. Passar överallt. Till alla färger och i alla krukor, tycker jag.

Jag köpte rosa tulpaner också. Tulpaner, som jag har längtat efter i ett par veckor nu. Äntligen! Nu har jag dem här i en vårgrön glasvas. Vackert!

Blommor är humörhöjare och glädje för mig.

Tomas Ledin "Håll ut"

Frihetens rymd


"Se frihetens rymd och ljus så mal i själens kvarn till stoft att spridas i vind all oro, allt ångestfyllt. Plantera sen varsamt, ömt blommor i dina ruiner. (Gunilla Ekström)

lördag 16 januari 2010

Vårlängtan



Jag känner verkligen att jag börjar längta efter våren nu. Tänk att kunna gå ut och sätta sig på trappan med en kopp kaffe. Njuta av värmen från den starka vårsolen.

Det bländande ljuset som får mig att ta på mig solhatten och att ta av mig jackan och halsduken.

Bara sitta där och lyssna på alla vårfåglar. Få nackspärr av vårvinden som alltid är för kall så där i början. Plocka med mig vårblommor in från trädgården och sätta i en vas på köksbordet.

Det längtar jag efter nu.

Jag har vårlängtan i mitt bröst.

Nu kan jag fixa länkar till bloggen!

Jag frågade förut om någon kunde hjälpa mig med att lägga in länkar till olika bloggar t ex i min nya blogg på Blogspot. Nu har jag kommit på hur man gör.

Steg för steg...

Så roligt det är att lära sig nya saker!

Maia Hirasawa "The worrying kind"

Hur får jag in blogglänkar i Blogspot?

Nu har jag testat både igår och idag att få in blogglänkar här i min nya blogg. Jag har haft hjälp av min äldsta tjej som sedan länge haft en blogg på Blogspot. Men det fungerar inte. Nu har jag bytt mall för att se om det skulle hjälpa, men det fungerar ändå inte. Min tjej säger att hon har aldrig haft problem med det i sin egen blogg här på Blogspot.

Finns det någon som kan hjälpa mig?

Jag går in i layouten och väljer gadget för att visa vilka bloggar jag följer. Sedan klistrar jag in länken till t ex BloggBanken. Och sedan händer ingenting.

Jag är tacksam om någon har ett råd till mig.

Kram
Anna-Karin

fredag 15 januari 2010

Jordgubbstårta? Nej, den tog slut igår...



Varsågoda!

Idag bjuder jag på gräddtårta med choklad. Jordgubbstårtan tog slut snabbt igår.

Ta gärna en stor bit. Jag kan fixa fram mer om det behövs.

Precis hur mycket som helst!

Premiärmusik måste jag ha!

Välkomstblommor!

Blommor måste jag ju bara ha när jag har premiär för en ny blogg!

"Rosor i ett sprucket krus är ändå alltid rosor".




Tid för förändring?

Idag startar jag min blogg "Maskroskvinnan" här hos Blogspot. Hur länge jag blir kvar här har jag ingen som helst aning om just nu. Kanske kommer jag att växla mellan att skriva här och att skriva i min blogg http://www.maskroskvinnan.se på Passagen.

Mina tidigare inlägg kommer tills vidare att vara kvar på http://www.maskroskvinnan.se.

Om detta är en tillfällig eller en permanent lösning för mig vet jag inte just nu.

Livet består av ideliga förändringar.

Liv är rörelse.

En flytt kan innebära oanade möjligheter.

Ibland flyttar man tillbaka.

Sånt är livet.

Varje förändring ger nya erfarenheter.

Det gör mitt liv rikare.