Barnfattigdomen: Om att vara fattig som barn

Newsmill finns tyvärr inte längre på Internet. Det tycker jag är synd särskilt ett valår som i år. Innan Newsmill försvann fick jag sex artiklar publicerade där. Det är jag mycket stolt över. Jag är stolt över det jag skrivit. 

Jag vill gärna att texterna ska kunna läsas av människor. Särskilt ett år som i år. Därför har jag bestämt mig för att lägga in mina texter här i min blogg så att de finns synliga för dem som vill läsa det jag skrivit.

Här är den fjärde artikeln som jag skrev. Just då fanns det en livlig debatt kring barnfattigdomens existens i Sverige eller inte efter ett TV-program av Janne Josefsson. Jag ville med mina ord berätta om hur en barnfattigdom i Sverige kan se ut. Både då när jag själv levde i det och hur den kan se ut idag i Sverige. 

Hur det kan vara att vara barn i en familj där föräldrarna av någon anledning en period i sitt liv behöver hjälp från samhället för att klara sig. Det handlar ofta inte om att ha kläder eller inte kläder. Inte om att ha mobiltelefon eller inte mobiltelefon. Utan om en fattigdom av ett helt annat slag. 

Vägen dit är idag kortare än de flesta av oss anar. Sjukdom, arbetslöshet, en skilsmässa, en konkurs, så kan du, en vän eller någon som du älskar hamna där. I bidragsberoende med allt vad det innebär idag i Sverige. I ekonomisk utsatthet både för dig själv, anhöriga och först av allt för barnen.

Artikeln som jag skrev om barnfattigdom fick stor spridning. Den delades av många. Jag fick respons tillbaka från människor som läst det jag skrivit. Många uttryckte hur berörda de hade blivit av mina ord. Några berättade om sina egna upplevelser av barnfattigdom. Både en gång i tiden och också från dagens Sverige.

Till sist hände det för mig otroliga att min text lästes upp i S:t Clara Kyrka i Stockholm av prästen Anna Rosengren under ett event där. Texten fanns också att läsa som en tavla under hela den helgen i S:t Clara Kyrka. Jag kände mig mycket stolt över att få vara en röst för andra barn och människor i fattigdom och utanförskap i Sverige. Både de som en gång var det. Och de som är det idag.

Barnfattigdomen i Sverige talas det inte mycket om idag. Den verkar ha glömts bort i dessa valtider. Trots att den lever sitt liv här bland oss alla varje dag. Cirka 77.000 människor har utförsäkrats nu i Sverige till exempel. Det är vuxna människor. Hur har barnen det i de familjerna?, frågar jag mig själv när jag ser sådana siffror. Hur mår de, barnen?

Barn vräks fortfarande i Sverige år 2014.

Jag citerar Zlatan ur boken "Jag är Zlatan:"

"Du kan ta barnet ur ghettot. Fast du kan aldrig ta ghettot ur barnet.".

Har man en gång upplevt barnfattigdom blir man en annan än den som inte varit där. Visst kan man skaffa sig ett bra liv ändå. Fast där finns spår som ökad stresskänslighet. Kanske ångest som Morgan Alling berättat om att han har som en rest efter att ha varit barnhemsbarn. Det stannar kvar en stark känsla inuti av att allt hänger på en skör tråd i livet. En visshet om något sant som man inte ska behöva få erfarenhet av förrän man är tillräckligt mogen att hantera den.

Detta som jag skrivit är en del av det jag upplevde som barn. Vad som hände något längre fram var att jag fick uppleva att bli akut fosterhemsplacerad utan att vara förvarnad om det. Jag hämtades i skolan av en för mig okänd människa från socialen och kördes till en för mig okänd familj i en för mig okänd stadsdel där jag fick bo jag vet inte hur lång tid. Därefter placerades jag hos släktingar längre bort. Min lillebror och jag fick bo i olika familjer. Min lilla hund som jag älskade togs ifrån mig. Så småningom efter ett par år kunde vi återförenas med vår mamma och bli en liten familj igen.

Alla barn har rätt att ha en rik barndom. Rik på trygghet, omsorg, kärlek och det basala som mat, bostad, kläder och nöjen.

Det är alla vuxna människors skyldighet att se till alla barns bästa.

Tack till dig som tar dig tid att läsa det jag skrivit här.


OM ATT VARA FATTIG SOM BARN 

(Artikel publicerad i Newsmill, 2013-01-24)

Idag vågar jag säga det och skriva om det. Jag skäms inte längre för det. Fast det har tagit mig kanske halva mitt liv att våga berätta öppet om hur jag hade det som barn. En så stark skamkänsla kan det utvecklas i ett barn som lever i fattigdom.

Om författaren: Jag har levt i ekonomisk utsatthet/barnfattigdom som barn och vill berätta mina tankar kring hur det påverkar ett barn.

Denna dag fladdrar minnesbilder förbi framför mina ögon. Antingen jag blundar eller har ögonlocken öppna.

Jag går med min mamma och min lillebror länge genom Halmstad innan vi kommer fram till det stora huset där Socialbyrån finns. Där sitter jag och min lillebror och väntar med andra vuxna hjälpsökande människor, medan mamma går in i ett rum och talar med någon på kontoret.

När mamma kommer ut är hon ibland glad för att hon har fått pengar. Då köper mamma en glass till oss på vägen hem. I det danska glasscaféet vid Norre Katts park. Jag minns fortfarande smaken av den danska gräddglassen och kan höra hur det lät när jag bet i den nyss stelnade ljusa chokladen som tanten i affären doppat glassen i.

Fast för det allra mesta är min mamma mycket ledsen eller arg eller sorgsen för att hon har blivit nekad pengar till något som hon har bett om. Till exempel pengar till ett par nya hela promenadskor i stället för de skorna med hål i som hon har på sig. Eller för att hon har blivit misstrodd av personen hon har träffat på kontoret. De gångerna är mamma allra mest ledsen, när hon känner sig kränkt för att man inte har trott på det hon har sagt. Fast att min mamma är en människa som aldrig ljuger och som ofta talar med mig och min lillebror om att man inte ska ljuga eller luras.

För det allra mesta är jag och min lillebror hemma hos mamma efter skolan. Jag går i Örjansskolan i Halmstad. Varje dag äter jag så mycket skolmat som jag kan få ned för att slippa känna mig hungrig. För ibland orkar min mamma inte laga mat åt oss. Och ibland finns där ingen mat i vårt kylskåp när jag kommer hem.

Det är ofta konflikter mellan min mamma och släktingar. Min mamma ringer till dem och ber dem skicka pengar till oss. Hon tigger dem om pengar till mat och annat. Eftersom vi inte har någon telefon går vi till Televerket vid Lilla Torget i Halmstad när mamma ska ringa släktingarna. Det är halva dörrar till telefonkioskerna därinne, så allt min mamma säger, eller ibland skriker i förtvivlan, hörs ut i lokalen.

Jag och min lillebror har med oss ett spel, ett svartvitt Domino, i fickan. Vi sitter på golvet och spelar spelet, lägger ut de olika bitarna och låtsas som att vi inte känner vår mamma när hon talar i telefonen. För de vuxna runt omkring tittar på henne, märker vi. De hör vad hon säger. De hör att hon tigger om pengar. De hör att hon är arg. Så vi skäms. Gör oss så osynliga som vi kan. Fast vi älskar vår mamma mer än allt annat i världen.

Min lillebror skolvägrar. Han blir inlagd och utredd på psykiatrisk klinik. Man hittar inget fel på honom. "Han sörjer", konstaterar man och skickar hem honom till mamma och mig igen. Hela dagarna är han ensam med min mamma, han vaktar henne som ett litet barn gör när mamma är så trött att hon inte orkar mer ibland än att ligga och titta upp i taket. Med en mamma som får depression på depression och lever med ständig ångest över hur hon ska få pengar till mat och hyra.

En gång har läkaren skrivit ut för stark lugnande medicin till mamma. Hon sover mycket djupt och hur än jag och min lillebror försöker att skaka på henne så vaknar hon inte. Jag och lillebror tror att mamma är död. Vi sitter intill henne och vet inte vad vi ska göra. Vi känner inga vuxna människor där vi bor. Vi håller varandras barnahänder och hoppas och ber. Mamma vaknar så småningom och är visserligen trött, fast vid liv.

Jag läser och skriver mycket. En gång skickar jag in en text till en tidning. Vi jublar när jag får ett brev om att jag har vunnit första pris i en novelltävling. Hela 300 kronor. Det första jag gör med pengarna är att köpa ett par nya varma vinterkängor till min lillebror. Sedan är det inte mycket kvar av min vinst. Fast lillebror slipper att frysa om sina fötter.

En gång upptäcker min lillebror att de säljer bränt bröd väldigt billigt i mataffären. Jag, min lillebror och mamma går dit och köper med oss så mycket bränt bröd hem som vi kan bära med våra armar. Vi fyller frysen med det brända brödet.

Det är billiga apelsiner i affären och vi handlar så många apelsiner som vi bara har råd med den gången. En period lever vi på apelsiner. Och så äter jag min skolmat också.

Glädjen finns i fattigdomen också. Som den gången när min lillebror hittar en hel hundralapp i bokhyllan. Hur den hamnat där förstår vi inte, kanske att mamma lagt den där och glömt den. Vi hoppar och skuttar, vi skrattar och dansar, vi är så glada för den där hundralappen min lillebror har hittat. Sedan handlar vi mat för den. Äter oss riktigt mätta och sover gott den natten.

Eller den där dagen innan julafton när det ringer på dörren och där står en man och ger ett stort paket till oss. Det är ett paket från en välgörenhetsorganisation. Vi sitter på golvet i hallen och öppnar paketet tillsammans. Glada plockar vi upp nötter, clementiner, choklad, dadlar och fikon, grötris och annat gott ur kartongen.

Sedan blir det värre.

Mamma har inget jobb och ingen utbildning. Min pappa sitter i fängelse för eko-brott efter att han har gjort konkurs. Mina föräldrar kan inte betala hyran för lägenheten vi bor i längre.

Vi blir vräkta.

Jag minns att jag kommer hem från skolan en dag. Det är flera okända män i vår lägenhet. Jag står och lutar mig mot dörrposten och ser på när de river ned våra bokhyllor från väggarna. Jag ser på när de bär ut våra möbler, våra saker, mina saker ... i stora flyttkartonger till en stor flyttbil. Det går snabbt, allt går så snabbt och jag hänger inte med i vad som händer framför mina ögon.

Jag vet inte vart vi ska flytta. På kvällen är vi i en helt annan del av staden. I en helt annan mindre lägenhet som Socialbyrån har ordnat åt oss. På Valllås, en bit utanför Halmstad. Det är senvinter och det är kallt. Mamma lägger en madrass på golvet i det smala köket alldeles intill ugnen och sätter på värmen i ugnen för att vi ska slippa frysa under natten. Där, på golvet på madrassen, under en grön yllefilt kryper vi ihop nära varandras kroppar, för att sova.

Nästa morgon när jag ska till skolan får jag åka buss i stället för att gå. Jag bor långt bort från mina vänner och kan därför inte längre träffa dem lika ofta som förut.

Jag hittar inte bland mina saker. Mamma orkar inte ta fram mer än det mest nödvändiga ur flyttkartongerna. Jag letar själv.

Långsamt börjar vi bygga ett hem igen. Fast det går väldigt långsamt.

Den mesta kraften vi har går åt till att fundera ut sätt att få mat på bordet, till att kunna betala hyran.

En gång går jag till Tempo för att handla åt mamma. När jag ska betala upptäcker jag att plånboken mamma skickat med mig är tom. Jag känner hur hjärtat bultar när kassörskan tittar strängt på mig. Jag frågar om jag får gå hem och hämta pengar så jag kan betala. Kassörskan lägger undan mina varor. Jag springer så snabbt mina ben bär mig hem till mamma för att hämta pengarna, med andan i halsen. Det är så pinsamt att jag inte hade pengar att betala med. Jag känner mig rädd, ensam och liten. Tårarna trängs i halsen på mig fast kommer inte ut. Sedan springer jag lika fort tillbaka till affären och betalar det jag köpt. Den ekonomiska stressen bor som en tjock, tung klump inuti mig dag som natt.

Min mamma röker inte. Hon dricker ingen alkohol. Hon köper sig aldrig några nya kläder, inget till sig själv. Allt hon kan ge, ger hon till mig och min lillebror. Ändå så räcker det inte för att vi ska kunna köpa nya kläder. Vi får för det allra mesta ärva kläder av andra. Eller gå omkring i sedan länge urvuxna kläder.

När vi har sportlov reser alla mina kompisar bort med sina föräldrar. Jag tar med min lillebror till gratis sportlovsaktiviteter som kommunen har ordnat. Vi går till brandstationen och fascineras av brandmän som åker upp och ned i brandbilarna. Vi går på sportlovsmatiné och tittar på Tarzan-filmer. Jag gråter i mörkret till filmen Love Story. Jag går ensam till muséet och tittar på en utställningarna där. Det finns en tipspromenad med frågor inne på länsmuséet. Jag vinner en bok och blir glad.

Jag är tolv år och bestämmer mig för att jag ska skaffa mig ett bra liv. Jag ska återupprätta mina föräldrar. Utbilda mig, skaffa mig ett jobb. Min mamma och min lillebror ska aldrig mer behöva sakna pengar eller mat, det ska jag se till. De ska aldrig mer behöva gå till någon socialbyrå för att be om pengar. Aldrig mer ska min mamma behöva känna sig så misstrodd. Aldrig mer vill jag se henne så knäckt och så ledsen som de gånger hon gått ut därifrån och känt sig kränkt.

Vi har ingen telefon fast vi har en svartvit TV. När mamma fått socialbidraget köper vi ibland ett färdiggrillat revbensspjäll var och tittar på TV tillsammans när vi äter dem. Det finns inte något som helst synligt kött kvar på revbensspjällen när vi gnagt färdigt på dem. De är renskrapade. Så som vi själva är ekonomiskt för det allra mesta.

Vi lever hela tiden på randen till ett tomt kylskåp.

Och vissa dagar är kylskåpet helt tomt.

En sådan dag, mitt i högsommarvärme, letar min mamma efter mat i frysen. Hon blir glad när hon hittar en burk med sparat dopp-i-grytan från i julas. Hon värmer det och vi skrattar när vi sitter kring vårt runda bord och doppar bröd mitt i sommaren.

I skolan talar jag aldrig med någon om hur jag har det hemma. Om andra barn berättar om vad deras föräldrar jobbar med, så sitter jag helt tyst och kryper ihop, vill bli osynlig, gömma mig, känner mig rädd att någon ska fråga mig vad mina föräldrar jobbar med.

Ingen vuxen frågar mig hur jag har det, hur jag mår. Kanske är de för rädda för att fråga mig? Eller är det så att de helt enkelt inte ser hur jag har det? Har jag blivit så skicklig på att gömma det jag bär på inom mig? Har jag blivit så skicklig på att dölja mina känslor bakom ett skratt, ett leende?

Jag läser mina läxor och är skötsam. Jag ska ju skaffa mig en utbildning, ett yrke, är målinriktad och  fokuserad. Skolan och läxorna är en oas, en vila i mitt och min familjs annars så kaotiska liv.

Fast jag sätter mig alltid allra längst bak i klassrummet numera. Jag gömmer mig, blir osynlig, vill inte synas. Stilla förvandlas jag från den som var så glad, livlig, som gillade att spela teater och räcka upp handen, till någon som gömmer sig, som tiger i stället för att prata. Till någon som slutar att räcka upp handen och i stället sitter med nedböjt huvud över mina böcker.

Fattigdomen förvandlar mig till ett barn som bär på ett tungt ansvar som hon själv har tagit på sig.

Stilla sjunker min kropp samman. Jag blir tunn som en anorektiker fast att jag äter det jag får tag i.

"Det är hemskt så smal du är", säger de vuxna till mig. "Du äter väl?".

Ja. Jag äter. Jag äter det som finns att få. Glupskt stoppar jag i mig nästan vad som helst för att känna mig mätt. Fast det hjälper inte. Jag är lika smal ändå. Det går att räkna revbenen på mitt bröst. Mina armbågar och knän är som stora klumpar på mina tunna växande armar och ben.

Mina glada sorgfria barnaögon har förvandlats till sorgsna, glänsande, vuxenögon i ett barns ansikte.

Fattigdom sätter spår.

Blir till ärr, ångest, klumpar i magen.

Som kan väckas till liv långt, långt senare, när man minst väntar sig det.

Eller mitt i natten, i en mardröm, så står jag där igen och ser flyttgubbarna bära ut vårt hem när vi blivit vräkta.

Fast att det är 40 år sedan det hände.

Min familj kunde så småningom sluta ansöka om socialbidrag. Min mamma skaffade sig utbildning och arbete. Efter att jag skaffat mig utbildning och jobb, stöttade jag min mamma och min lillebror ekonomiskt när det behövdes under många år. Också som vuxen.

Jag fick det ekonomiskt trygga liv som jag så målmedvetet jobbat för. Ett vanligt Svensson-liv, som var min högsta dröm i livet.

Jag känner mig rik idag. Trots att jag idag är långtidssjukskriven sedan länge på grund av stressrelaterad ohälsa.

Därför att jag vet vad fattigdom innebär.

Även om det särskilt vissa dagar är en tung kunskap att bära på.

Alldeles särskilt de dagar jag påminns om hur många de människor är som blundar för de barn som lever i utanförskap och fattigdom. I Sverige. Eller någon annanstans i världen. Idag år 2013.

Därför är det en sådan tröst att läsa om andra där jag kan känna igen mig själv och mina upplevelser från när jag var liten. Jag var inte ensam, fast att jag kände det så. Jag är inte ensam som vuxen om att ha varit fattig som barn, fast att det ibland känns så ensamt.

Det är bara så få av oss som vågar berätta om att de är eller har varit fattiga under sina liv.

Det gör så ont att minnas.

Anna-Karin Mattsson

(Publicerad i Newsmill: 2013-01-24 07:01, Uppdaterad: 2013-01-24 07:01)



#Blogg100 - Dag 72

"Pengar, vänner och psykiska problem" - ett projekt i Karlskrona

HÄR kan du läsa en mycket intressant artikel, "Experimentet". Den handlar om ett pågående projekt i Karlskrona där man ger 500 kronor varje månad till en sjukskriven människa med svår psykiatrisk diagnos. Pengarna ska användas till att roa sig med något.

Det forskarna vill se är om de extra pengarna betyder något för själens läkning och för människans mående i allmänhet.

Om det rent av är så att lite mer pengar ger större läkning och bättre livskvalitet än alla de mediciner som skrivs ut till de här patienterna. Pengar har ju också färre biverkningar än läkemedel.  

Det man kan se idag är att de här extra 500 kronorna gör att de sjuka blir mer sociala eftersom de fått råd att bjuda hem en vän eller ta en fika med någon på stan. De börjar kanske med en hobby. Eller som en av deltagarna som för sina första 500 kronor köpte sig ett par löparskor och började motionera vilket snabbt gav flera positiva effekter för hennes mående och en känsla av att vara som en av de andra. 

Det är rörande att läsa om hur en för de flesta av oss liten summa pengar kan betyda så mycket för en människa i Sverige. Det säger oss något om hur fattigt många människor i Sverige har det idag.

Är pyskisk ohälsa egentligen ekonomisk fattigdom? Ja, ibland undrar jag. Både med tanke på det jag läser om här och det mina egna erfarenheter genom livet säger mig.

Mycket intressant, spännande och tänkvärt, tycker jag. Också hoppfullt. Det finns något vi kan göra för att få människor att må bättre. Det är enkelt och det handlar om fördelning av pengar. Ta från de rika för att ge till de som har det sämst ekonomiskt. Solidaritet. Målet är hälsa för så många människor som möjligt.

Projektet är pågående vill jag poängtera. Alltså finns där bara början till svar så här långt.

Här ett citat ur artikeln:

"Den stora frågan är om vi i framtiden kommer att försöka medicinera bort konsekvenserna av fattigdom. Kommer det att betraktas som en sjukdom att inte ha något jobb? Ska man äta tabletter för det?”

Tanken låter som hämtad ur en sci-fi-dystopi. Men den är kanske bara den logiska slutpunkten för en av vår tids stora politiska berättelser.

Den som brukar kallas för arbetslinjen och handlar om samhällets olika människotyper."
 

 
#Blogg100

Låg inkomst och psykisk ohälsa har samband

Ibland dyker jag på så intressanta saker i cyberrymden.

Här är ett klipp som jag starkt rekommenderar att lyssna på:

UR Samtiden - Vuxna och psykisk hälsa 2014 

Det handlar om sambandet mellan låg inkomst och psykisk ohälsa.



Helst av allt önskar jag att Arbetslinjens företrädare tänkte till kring de här sambanden. De politiker som så hårt försämrat ekonomin för inte minst sjuka människor de senaste åren.Sedan frågar de sig och gör utredningar om varför den psykiska ohälsan ökar i vår tid.

Jag har mina egna erfarenheter genom ett ganska långt liv nu där jag sett vad låg och otrygg inkomst gör med människor. Det handlar inte bara om mig själv.

Alla människor mår bra av att ha en trygg basal inkomst. Det skapar ett samhälle där människor mår bra både fysiskt och psykiskt. Ett samhälle där människor blir kreativa, mer sociala och också gladare.



#Blogg100

#Almedalen idag: "200.000 sjuka och arbetslösa tvingas till socialen"

Jag läser i DN idag att mer än 200.000 sjuka och arbetslösa tvingas till socialen trots att de egentligen inte hör hemma där.

Det är helt nya grupper som dyker upp hos socialen.

"– Det har uppstått en diskussion bland våra medlemmar om hur försörjningsstödet var tänkt att fungera och hur det används. Därför beslöt vi oss för att gräva lite djupare i ämnet, säger förbundsordföranden Heike Erkers (Akademikerförbundet SSR).

Undersökningarna resulterade i rapporten "Försörjningsstödets framtid - 200 000 försörjningsstödstagare borde bort " som presenteras på ett lunchseminarium i Almedalen i dag.

Heike Erkers ser många problem med att sjuka och arbetslösa tvingas till socialkontoren. Ett av dem är att de hjälpsökande måste ha sålt allt av värde innan de kan få pengarna de behöver.

– De får exempelvis veta att de måste sälja bilen och inser att de inte kan söka jobb utan bil. Resultatet blir att de hankar sig fram med hjälp av släkt och vänner och inte hinner ägna den tid som behövs för att söka jobb, säger Heike Erkers."

(Citat Dagens Nyheter)

Resultatet att människor som blir sjuka och arbetslösa hankar sig fram med hjälp av släkt och vänner har varit ett mål för Fredrik Reinfeldt sedan länge.

Jag har skrivit en artikel om det i Newsmill: "Reinfeldt tycker att anhöriga ska rycka in för arbetslösa och sjuka". (2011-10-22)

Frågan är om det Reinfeldt tycker också är det svenska folket i majoritet tycker. Det tror inte jag. Jag tror och tycker att varje vuxen människa har rätt att vara ekonomiskt självförsörjande också som sjuk och arbetslös.

Ju fler som drabbas av ändringarna i trygghetssystemen, desto fler vaknar upp och vill något annat, tror jag.

Det kan vara den som blir sjuk och utförsäkrad och först tvingas göra sig av med allt han/hon äger innan personen får rätt till försörjningsstöd.

Det kan handla om den arbetslöse som fått allt svårare att kvalificera sig för a-kassa och står utanför systemet.

Det kan vara vännen eller den anhörige som får "ställa upp" för en annan vuxen människa som inte längre är ekonomiskt självförsörjande på grund av sjukdom eller arbetslöshet.

Hur påverkas relationer mellan vänner och partners där den ene är i ekonomisk beroendeställning av den andre? Sällan till något positivt, det är min erfarenhet. Det är samhället som ska ge ekonomisk trygghet för den människa som t ex blir sjuk.

Ett sjukt system och en sjuk människosyn visar sitt rätta ansikte allt mer för varje dag som går i Sverige.

Alliansens dagar är räknade ända sedan den dagen de kom till makten.

Fredrik Reinfeldt kommer att falla på sitt eget grepp.

Slutet kommer allt närmre. Idag räknar jag månaderna. En dag kommer jag att kunna räkna timmarna.

Och den dagen Alliansens inhumana politik när det gäller trygghetssystemen är ett dystert minne blott, kommer jag att fira med alkoholfri champagne och chokladpraliner.

Jag längtar.


Se även:

"Nöjd, Reinfeldt? ... (Martin Mobergs betraktelser)

Upploppen i Stockholms förorter

Det som händer i Stockholms förorter nu, anade jag redan för flera år sedan att det skulle hända.

Ökade klyftor i ett samhälle leder till konflikter mellan människor. Vill vi verkligen ha ett konfliktfyllt Sverige?

Det enda vägen till ett samhälle värt namnet, är att minska klyftorna mellan människor. Att brygga broar mellan människor i stället för djupa vallgravar.

Det är min övertygelse.

Det går att förändra. Fast tar tid så som Sverige ser ut idag.

När tilliten i ett samhälle kollapsar blir det så som vi nu ser hur det är i Stockholms förorter.

Det är en tragisk utveckling som vi alla behöver hjälpas åt för att vända.

Jag har inte bott i Husby. Fast jag har befunnit mig som barn bland fattiga människor. Levt tillsammans med andra fattiga i ett område som byggdes till stor del för de som hade det sämst ställt. Bidragsberoende. Arbetslösa. Sjuka. Jag har varit i en mycket utsatt situation som barn där allt kunde gått snett för mig.

Vad var det som gjorde att inte jag kastade sten eller satte bilar i brand i protest mot hur jag och min familj hade det, frågar jag mig själv? 

Kanske för att min mamma höll mig hemma. Förbjöd mig att gå till ungdomsgården. Kanske för att jag flydde in i böckerna och musikens värld i stället. Kanske för att jag skrev ur mig min ilska som jag kände när jag höll på att drunkna i förtvivlan och vanmakt över vår familjs situation. 

Kanske för att jag drömde om en bättre framtid för mig och min familj en dag. Kanske för att jag planerade för det och pluggade för att kunna studera och skaffa mig ett yrke. Kanske för att jag hade ett språk att få ur mig det jag kände? Jag vet inte. 

Vi är alla olika som människor. Samtidigt är vi alla också väldigt lika som människor. De "goda" och de "onda" krafterna finns i oss alla. 

Aggressiviteten och besvikelsen som de unga i Stockholms förorter visar utåtåtriktat vände jag inåt mig själv i stället, periodvis, tror jag. Så småningom blev den aggressiviteten inuti mig själv till ångest. Vilket på längre sikt ledde till min utmattning och min långa sjukskrivning. Vilket har varit en dyr historia både för mig själv, min familj och inte minst samhället. 

Allting har en början ... Allting har ett pris ...

Jag vet inte vilket som är bäst. Aggressivitet som man vänder utåt eller in mot sig själv. Aggressivitet är aldrig något bra, även om vi alla har den känslan som människor. 

Jag tror i alla fall att det allra bästa är att vi vuxna människor skapar ett samhälle som är tillräckligt gott för ALLA människor, stora som små. Att vi stöttar de människor som har det tufft. Att vi skapar ett samhälle där vi kan känna oss trygga och känna tillit också om vi faller. 

Så ser inte Sverige ut idag. Bevisen blir bara allt tydligare och allt svårare att dölja.

Jag försvarar inte på något sätt att man gör en brottslig handling. 

Fast var finns egentligen sanningen om det som sker i Stockholms förorter, undrar jag?  Och lösningen?

Kanske någonstans inuti oss själva.  

Ända sedan bränderna började i Husby har jag funderat över varför inte Fredrik Reinfeldt dykt upp och satt ner foten mot våldet där så som han, förvånande nog, gjorde när det gällde hoten inom Djurgården.  

Har våldet i Husby mindre värde än hoten inom Djurgården för Sveriges statsminister? Eller kan det vara så att Fredrik Reinfeldt använder sig av härskartekniken osynliggörande när det gäller Husby och de andra förorterna kring Stockholm? För att på så sätt hoppas på att i lugn och ro få fortsätta att medvetet nedmontera det före detta välfärdssverige?

En statsminister som gör skillnad på människor skapar inget förtroende för mig. 

Demokrati innebär att alla människor har samma värde.




Lästips:

"Känns som ett krig" (Aftonbladet) 

"Så säger de andra partiledarna" (Aftonbladet) 

"Så löser man inte integrationen" (Aftonbladet)

"Ett gigantiskt misslyckande" (Lena Mellin, Aftonbladet)

"Söderbor ser inte problemen i Husby" (Peter Kadhammar, Aftonbladet)

"Det har blivit värre i Husby de senaste åren" (Dagens Nyheter)

"Brist på mening i tillvaron är en riskfaktor" (Dagens Nyheter) 

"Reinfeldt: Husbyborna måste visa att de accepterar inte detta" (Dagens Nyheter)

 

Sjukregler för psykisk ohälsa ska ses över

Allt fler drabbas av psykisk ohälsa i Sverige. Nu har regeringen gett Inspektionen för socialförsäkring i uppdrag att utreda varför det är så och vad man kan göra åt det, läser jag i nyheterna idag.

Sent ska syndaren vakna, tänker jag, med viss skadeglädje i rösten.

Om Inspektionen för socialförsäkring frågar mig vad det beror på, så svarar jag att ett sjukt samhälle skapar sjuka människor. Och alldeles särskilt psykisk ohälsa hos människor. Ett otryggt samhälle skapar människor som mår dåligt. Ett samhälle där man pressar människor till bristningsgränsen skapar ohälsa. Både fysisk och psykisk.

Ska det vara så svårt att förstå det? Att det är regeringen själv och den politik och de beslut som fattas i Sverige idag som skapar hur människor mår? Lite självreflektion skulle knappast skada Alliansen.

Politik handlar om att skapa ett samhälle.

Hur människorna i samhället mår är ett svar på hur bra eller dålig politiken är för människorna.

Att reagera med psykisk ohälsa i ett sjukt samhälle är snarare ett tecken på friskhet än sjukdom.

Allt handlar om att börja i rätt ände.

Fatta beslut som får människor att känna trygghet, tillit och att de behövs, vill jag säga till politikerna som styr Sverige idag.

Fast jag tror att det behövs en helt ny politik i Sverige idag. Så fjärran från Alliansens som det bara går att komma.



Mer att läsa från nyheterna idag:

"Fler unga med förtidspension tar sina liv"

"Kraftigt ökad risk för självmord bland unga med aktivitetsersättning" 

"Psykiskt sjuka ska spotta i nävarna" (Aftonbladet)

"Dagens Sverige gör unga sjuka" (Aftonbladet)

"Experten: Det är fullständigt vansinnigt" (Aftonbladet) 

"Kjell Rautio (LO): Ulf Kristersson, en "superöverläkare" som skjuter från höften" (Dagens Arena) 

"En ohälsosam statistikrelaterad politisk panikångest" (Kjell Rautio, LO-bloggen)

"Psykiskt sjuka kan ordineras att gå till jobbet" (DN)

"Klyftor växer snabbast i Sverige" (Svenska Dagbladet)

"Psykiskt sjuka kan tvingas till jobbet" (Aftonbladet)

"Monica Armani: Rehabilitering är vad som behövs, inte arbete" (Aftonbladet)

"Ojämställdhet tills döden skiljer oss åt" (Expressen)

"Nä du Kristersson, inte ska de psykiskt sjuka tvingas ut i arbete..?!" (Bloggen Martin Mobergs betraktelser)

"Varför kampen mot Fas 3 och sjuka sjukförsäkringen måste fortsätta" (Bloggen Martin Mobergs betraktelser)

"Ungdomar en oprioriterad grupp" (Bloggen Annarkia)

"Jag ser många som ligger nära gränsen" (DN)

Ska fattiga få synas?

För mig är det mycket viktigt att vi som människor synliggör den fattigdom och hemlöshet som finns, både i Sverige och utomlands.

Att försöka gömma undan den fattigdom som finns, att blunda för den, på vilket sätt det än sker, handlar om samma sak som att man en gång i tiden gömde undan funktionshindrade eller psykiskt sjuka i Sverige. Det handlar om skam. Om att vissa människor inte ska få synas.

Det vi vill gömma undan i vårt samhälle behöver lysas upp, tas fram i ljuset.

Det är sanning för mig.

Det är genom att visa på de problem som finns i vårt samhälle som vi också kan lösa dem.

Ingen människa ska behöva känna skam över att man har hamnat i en utsatt situation i livet.

Ju fler utsatta människor som synliggörs och som vågar göra sina röster hörda desto mindre skam, tror jag.

Och förhoppningsvis också fler människor som bryr sig och söker lösningar på de problem som finns i vårt samhälle.

"Om att vara fattig som barn" i S:ta Clara kyrka

Foto: Annette Ericsdotter Bettaieb

Hela helgen har texten som jag skrivit, "Om att vara fattig som barn", varit uppsatt på väggen i S:ta Clara kyrka.

Det känns mycket märkligt för mig. Och magiskt på samma gång.

DN om Gatans Mat

Länk till Dagens Nyheter "700 kokböcker till förmån för hemlösa".

Lars Epstein skriver om eventet "Gatans Mat", ett samarbete mellan människor för att väcka debatt och synliggöra en av de mest utsatta grupperna i vårt samhälle; de hemlösa.

På Bokus kan man köpa boken "Gatans Mat". Överskottet från försäljningen går till Bostad Först Stockholms Stadsmission och Ungdomsbussen i Västerås.


#Blogg 100

Idag: Gatans Mat i S:ta Clara kyrka, Stockholm

Idag är det eventet mot hemlöshet Gatans mat i S:ta Clara kyrka i Stockholm. Programmet finns i inlägget före detta i min blogg.

Här är historien bakom "Gatans mat". Allt började med en bild som spreds i FB.

"Mannen bakom Gatans Mat, Magnus Hansson, berättar:

- Jag vill tacka alla underbara människor som backar upp i denna resa och är delaktiga i kampen för att hjälpa socialt utsatta människor i Sverige!

Om några timmar presenterar vi kokboken Gatans Mat till förmån för hemlösa i huvudstaden Stockholm och på den plats där allt tog sin form genom en bild på en soppkö vid Clara kyrka som cirkulerade på Facebook.

Som ledde till ett julbord för hemlösa som ledde till en kokbok som i sin tur haft en resa bland hemlöshetsindustri, invandring, bakgator, öppen knarkhandel, lycka, anställning, lägenhetsinnehav, svenskt näringsliv, möten på konstiga platser, kontakter, en verklighetsuppfattning om livet på gatan, sofftyckare, latmaskar, utnyttjande människor, prostituerade, bokförsening, missnöjda kunder, positiva kunder, jobb 00-24, 7 days a week.

Massor knyts samman om några timmar när cirkeln sluts och nästa fas i kampen mot hemlösheten börjar!

Tack till alla er som är med i resan!

Och välkomna till nya som vill vara med i resan!

Tillsammans gör vi skillnad!"


(Citat ur evententet Gatans Mat sida i FB, 2013-02-15, https://www.facebook.com/events/343674009081534/348449481937320/?notif_t=plan_mall_activity)


Idag kl 17.15 kommer Anna Rosengren, präst och etikkonsult, att läsa min text "Om att vara fattig som barn" i S:ta Clara kyrka under det här eventet.

Se även pressmeddelande i My News Desk.

#Blogg 100

Mina ord i S:ta Clara kyrka, Stockholm - "Gatans mat"

(http://www.orgelanders.se/Claraorgeln/Claraorgeln.htm)

Nästa fredag den 15 februari 2013 kommer den text som jag skrivit om att vara fattig som barn och som nyligen publicerades i Newsmill, att läsas upp i S:ta Clara kyrka i Stockholm. Texten kommer också att finnas uppsatt på väggen i kyrkan den här kvällen. 

Just den här dagen är det ett event för hemlösa och andra utsatta grupper i samhället i St:a Clara kyrka i Stockholm.

Jag känner mig mycket hedrad, rörd, glad och stolt över att den text om att vara fattig som barn som jag skrivit, kommer att läsas i kyrkan och också finnas uppsatt på väggen i kyrkan den här kvällen.

Tanken från min FB-vän Annette Ericsdotter Bettaieb, som kontaktade mig, var att jag själv skulle läsa min text i kyrkan. Visserligen drömde jag som barn om att bli präst och det här är kanske så nära präst jag vill bli idag i mitt liv. Fast jag vet inte än om det är möjligt för mig att göra det. Om inte jag själv läser texten kommer någon annan att läsa min text i S:ta Clara kyrka den här kvällen.

Jag är tacksam att jag på det här sättet får vara delaktig i ett sammanhang som är till för de allra mest utsatta människorna i vårt samhälle idag, t ex hemlösa, fattiga och missbrukare. En utsatt grupp människor som tyvärr ökar i stället för att minska.

Kan mina ord på något sätt hjälpa en enda människa så är det mer än stort för mig.

Bland annat kommer man att servera mat till behövande i tält utanför kyrkan. Man kommer också att sälja kokboken "Gatans mat" till förmån för bland annat hemlösa i Sverige. Tanken är att det ska vara glädje blandat med allvar inne i kyrkan. 

Jag citerar från eventets sida i Facebook:

(https://www.facebook.com/events/343674009081534/?ref=ts&fref=ts)

"S:ta Clara Kyrka bjuder in några av de 34.000 människor som lever i utsatthet, hemlöshet och fattigdom. Vi bjuder på mat i tält utanför kyrkan och sedan följer gemenskap i kyrkan med ett program som innehåller både allvar, glädje och underhållning. Eventet pågår mellan 16.30 - 18.30. Vi behöver hjälp från klockan 13 med enklare göromål - både inomhus och utomhus.

"Gatans Mat är en vackert fotad inbunden ”coffe table book” med recept från Sveriges främsta kockar genom tiderna, matrebeller och eldsjälar varvat med levnadsberättelser av John Arthur Ekebert - överlevnadskonstnär och registrerad hemlös. Förord: Socialstyrelsen. Överskottet från försäljningen fördelas mellan Bostad Först Stockholms Stadsmission och Ungdomsbussen i Västerås."

Vill du hjälpa till som volontär vid eventet den 15/3? Man behöver all hjälp som man kan få i kyrkan mellan kl 13-19.

Läs mer och anmäl dig till gatansmat@tgim.se - med vilka tider du kan. 

Jag önskar av hela mitt hjärta att det här eventet kommer att få uppmärksamhet och att de människor som söker sig dit kommer att mötas av kärlek, värme, empati och medmänsklighet.

Jag har själv ett personligt minne från S:ta Clara kyrka. Det var för några år sedan som jag var i Stockholm. Mitt i trängseln fick jag en stark panikattack. Det kändes som att de vackra gamla husen i Gamla Stan skulle falla över mig. Vart skulle jag ta vägen? Plötsligt var där en kyrka, S:ta Clara kyrka, och jag gick in där, satte mig på en bänk och vilade.

Efter en stund orkade jag gå längre fram i kyrkan. Där fanns ett café och jag köpte mig en mugg med té. Det var ett lugn i lokalen som jag behövde. Människorna som var där talade med mjuka och lugna röster.

Plötsligt kom där in en man i caféet som mådde dåligt. Han slog sig ner vid ett bord. Jag såg en av kvinnorna som jobbade i caféet, gå fram och tala med mannen. Hon tog sig tid att sätta sig ned mitt emot mannen vid bordet och la sin hand ovanpå mannens hand. Hon frågade om han hade tagit sin medicin, pratade mjukt till honom. Mannen såg ut att ha ångest. Kvinnan masserade hans nacke, talade lugnande med honom. Gav honom varmt att dricka.

Efter en stund orkade mannen att resa sig och lämna kyrkan igen. 

Det blev en mycket stark stund för mig, att möta och se en sådan empati, värme och medmänsklighet efter att ha vandrat i trängseln på Stockholms gator.

Stärkt av det jag upplevt gav jag mig ut i det "normala" livet igen.

#Blogg 100

Bloggen "En annan jul"

Bloggen "En annan jul" i Aftonbladet handlar om utsatta barn i Sverige 2012. Den här gången om de ensamkommande flyktingbarnen, "Vi kommer inte hit för att ha roligt".

Vill man göra något konkret för de utsatta barnen i Sverige, som beräknas till cirka 245.000 barn idag, kan man till exempel skänka en slant till Rädda Barnen som samarbetar med Aftonbladet.

Jag är mycket glad att de här barnen lyfts fram i media. 

De behöver synliggöras och bli lyssnade till.

Blogginlägget "Vi vill visa att barnen inte är ensamma", handlar om de utsatta barnen i missbrukarfamiljer.

Det finns ett nytt tema kring utsatta barn i olika sammanhang varje dag i bloggen "En annan jul".  

Blogg i Aftonbladet om de utsatta barnen

"Det känns konstigt i hjärtat".

I Aftonbladet kan man nu följa en blogg, "En annan jul", om de utsatta barnen i Sverige. Om hur det till exempel är att ha en pappa i fängelse. En blogg om de utsatta, fattiga, nästan en kvarts miljon många barnen i Sverige idag år 2012. En mycket viktig blogg.

Vågar du läsa den? Vågar du försöka leva dig in i hur de här barnen har det? Vågar du öppna ditt hjärta för dem? Vågar du se in i deras ögon?

Vågar du låta dig beröras?

Jag var själv en gång ett barn med en förälder i fängelse.

De här barnen får aldrig glömmas. Aldrig någonsin gömmas undan.

Jag önskar dem allt det bästa och kärlek i överflöd någonstans ifrån.

Artikel av mig i Newsmill: "Jag har haft svåra år ..."

Idag har Newsmill publicerat min artikel:

 "Jag har haft svåra år med Reinfeldt och alliansen".

Välkommen att läsa!

Från hjärtat/
Anna-Karin

Mina svåra år med Fredrik Reinfeldt och Alliansen

Idag läser Fredrik Reinfeldt upp sin sjunde regeringsförklaring vid riksdagens öppnande.

"Sex svåra år med Fredrik Reinfeldt" står det i Aftonbladet. Det tror jag att nästan alla arbetslösa, sjukskrivna, hemlösa, utförsäkrade, unga som söker jobb och barn och unga i skolan, med flera, kan skriva under på.

För min egen del har Alliansens politik med Fredrik Reinfeldt i spetsen, inneburit att jag varje år i stället för vartannat år, trots tretton långa år som sjukskriven av samma läkare, får redovisa detaljerat tillsammans med min läkare varför jag är sjuk till Försäkringskassan.

Jag hinner inte hämta andan mellan gångerna, jag hinner inte få ner stresshormonerna i min kropp förrän det är dags för en ny genomgång av mig. Jag får aldrig chansen att läka från min stressrelaterade ohälsa på det sättet.

"Hur ska människor som blivit sjuka av stress kunna bli friska genom att pressas ännu mer?", skulle jag vilja fråga Fredrik Reinfeldt. Fast jag undrar om han överhuvudtaget har viljan att lyssna med sitt hjärta.

Jag känner mig inte betrodd, jag känner mig kränkt som människa av att gång på gång behöva redovisa det som är konstaterat av så många olika läkare, specialister och utredningar sedan många år tillbaka. För att inte tala om vilken sorg och vilka plågsamma minnen som det rör upp inuti mig att gå igenom min sjukdomshistoria gång på gång. I stället för att kunna lägga den tiden och kraften på något positivt för min hälsa och mitt psykiska välbefinnande.

Jag har också sedan Alliansen kommit till makten blivit utförsäkrad för första gången i mitt liv. Det innebar att jag i stället för att hämta kraft förra sommaren så som jag brukar göra, fick gå till Arbetsförmedlingen och pressas ännu mer, där man efter utredningen endast konstaterade det som redan konstaterats ett par år tidigare; att jag är arbetsför till 25 % och inte mer.

Just nu går jag och väntar på besked om min ansökan om permanent sjukersättning till 75 % kommer att bli beviljad eller ej från Försäkringskassan. Jag har blivit lovad av min handläggare att få besked under september månad. Varje morgon när jag går till brevlådan känner jag hur ont jag får i magen och jag blir illamående. Ovissheten är det mest stressande. Den 28 september får jag inte längre någon ersättning från Försäkringskassan. För varje dag som går kommer den tidpunkten närmre.

Till jul väntar en ny utförsäkring på mig. Om nu inte min ansökan om permanent sjukersättning blir beviljad.

Sex svåra år med Fredrik Reinfeldt. Det är helt enkelt sex år för mycket. I alla fall för en redan sönderstressad själ som min.

Alliansens politik är politiken som blev en flopp. Arbetslinjen blev en bidragslinje. Och det handlar inte bara om mig, utan tyvärr om så många, många fler människor.

Jag vill se en ny politik i Sverige. Jag vill se ett samhälle där det finns medkänsla, medmänsklighet, solidaritet och empati.

Allra helst vill jag se det före nästa val.

Varje dag trasas människor sönder allt mer genom Fredrik Reinfeldts inhumana politik.

Vi svenskar är värda något så mycket bättre.


Läs också gärna:

Bloggaren Annarkia: "Sex år med Fredrik Reinfeldt och Alliansen"

Annarkia lyfter frågan arbetslöshet/utförsäkring

Bloggaren Annarkia lyfter fram frågan arbetslöshet och utförsäkring och beskriver hur dåligt man mår som människa av känslan att förlora kontrollen över sitt liv.

Jag är tacksam för alla som orkar att engagera sig för de som är arbetslösa eller har ohälsa och utförsäkras. Det är viktigt. Inte bara för mig, utan för oss alla. Och kanske mest av allt för barnen, för nästa generation.

Kika gärna in och läs det Annarkia skriver.

Vara sjuk tar på sparkapitalet

Jag kände lust för ett spontanköp igår. Blev först glad att jag kände lust för något igen. Fast insåg idag att jag inte har råd med köpet.

Just nu har jag noll kronor i inkomst eftersom min sjukersättning gått ut igen. Jag tar av mina besparingar till mat och tvättmedel och annat. Igen.

Undrar hur länge de ska räcka, besparingarna? De blir allt mindre för varje gång som jag blir av med ersättningen och får vänta på pengar igen.

Jag är tacksam att jag fortfarande har besparingar. Att jag alltid varit sparsam och sparat ihop pengar först innan jag handlat något.

Fast ska besparingar behöva krympa för att man blir sjuk?

Vill vi ha det så i Sverige? Det är frågan.

Jag hade i alla fall roligt så länge jag drömde om det jag ville köpa mig.

"Ibland är en dröm det finaste man har", som Håkan Hellström sjunger.

Socialt nätverk är hälsosamt

"De bästa sakerna i livet är inte saker"

De här sanna orden hittade jag hos en vän till mig i Facebook. Hon hade varit på ett föredrag om hälsa och där hade man berättat om hur viktigt det sociala nätverket är för hälsan, rent av ett måste för att man ska må bra som människa.

Man kan faktiskt bli sjuk av att vara för mycket ensam. Ett arbete som man trivs med är också välgörande för hälsan. En familj som man kan dela allt med gör också mycket positivt för hälsan. Var man bor spelar också roll, det är viktigt att man trivs där man bor för det kan också påverka hälsan hos en människa.

När jag läser det min vän skrivit om hälsa, tänker jag både på mig själv och på så många andra som hamnat i utanförskap p g a sjukdom, psykiska besvär eller andra orsaker. Det blir ofta en ond spiral p g a sjukdomen.

Man kanske inte orkar som förut. Arbetskamraterna försvinner när man förlorar arbetet. Man kanske inte känner som att man orkar umgänge så som man orkade förut. 

Det kan vara svårt att förstå för sig själv att det är så viktigt att hitta ett socialt liv igen för att bli så frisk som möjligt. 

Ibland handlar det om att hitta nya vänner, för de man hade förut har kanske andra värderingar än man själv har efter den stora förändringen som skett i livet. Man kanske lever helt olika liv dygnsmässigt. Vännerna jobbar heltid medan man själv är dagledig till exempel. 

Det är så viktigt att prioritera det sociala nätverket för att ha hälsa. Så viktigt att sålla ut vilka människor man trivs att vara med och att rensa undan de citronmänniskor som man känner man inte mår bra tillsammans med.

Lagom tid i ensamhet är välgörande för en människa. 

Alltför mycket ofrivillig tid i ensamhet kan vara förödande för en människa.