Bildcollage - Mimmi 10 veckor

Ibland säger bilder mer än ord. Det är så roligt att fotografera Mimmi nu. Det händer något hela tiden. Hon växer så det knakar. Här ligger hon i hallen och väntar på att få gå ut. Det är snö ute och Mimmi älskar snö.

Mimmi är inte särskilt stor än, det kan man se på den här bilden när hon står intill rosenspireahäcken. Hon har fin hållning, tycker jag. En glad hållning. Ibland om jag känner mig hängig, så brukar jag försöka hitta hennes glada hållning i mig själv. Sådan matte, sådan hund.

När Mimmi doppar nosen i snön ser hon för härlig ut! Och det gör hon ofta, doppar nosen i snön. Mitt hjärta smälter när jag tittar på henne då och jag kan inte låta bli att skratta.

Mimmi blir alldeles vild och galen av snön en tidig morgon i januari. Det syns tydligt på den här bilden. Till och med den lilla rosa tungan hänger ut.

Mat är gott, tycker Mimmi. Särskilt gott när man varit ute och lekt i snön.

Sen så ska Mimmi försöka varva ned. Det kan ta en liten stund, efter alla dofter, ljud och intryck från naturen som hon varit med om när hon varit ute. Men här börjar Mimmi se lugn ut. Då berömmer jag henne mycket. Det är viktigt för en liten hundvalp, precis som för oss människor, att lära sig växla mellan aktivitet och lugn och ro.

Liten på jorden. Fast i mitt hjärta tar hon stor plats just nu och för lång tid framöver, tror jag, lilla Mimmi.

Så småningom lägger sig lugnet. Jag tar mig kaffe och macka. Och intill fåtöljen där jag sitter, sätter sig Mimmi på den grå hundfällen. Efter en liten stund brukar hon somna där. Ibland småvoffar hon i sömnen, hon drömmer. Vilken hundliv jag har fått! Jag är så tacksam för lilla Mimmi, som en liten ängel är hon som har kommit till mig. Fyller mig med glädje, skratt och får mig att slappna av när hon somnar i min famn.

Katten, kaninen och Mimmi

Det har blivit mycket fokus på den lilla hundvalpen Mimmi i min blogg den senaste tiden. Inte så konstigt. Det är en stor händelse att få in en liten hundvalp i huset.

Här finns ju två djur till hemma hos mig. Min katt, nio år gammal och dvärgvädurkaninen som är fem år gammal. För att få lite balans när det gäller djuren här i min blogg, lägger jag in tre bilder som tonåringen tagit på katten och kaninen. Fina bilder, tycker jag själv.

Det har gått förvånansvärt bra med vår katt och Mimmi tillsammans så här långt. Vi har brytt oss mycket om vår katt också hela tiden, gett henne uppmärksamhet. Hon sätter sig på bord eller i fönster när hon vill vara ifred. Hon är nyfiken på den nya lilla varelsen. 

Ibland när Mimmi sover går vår katt fram av sig själv och nosar på henne. De har också gått fram och nosat på varandra ett par gånger. 

För det mesta jagar Mimmi vår katt, vill leka. Då springer vår katt iväg. Men Mimmi verkar ha kommit på att om hon går långsamt efter vår katt, så springer hon inte iväg. Så ibland gör de så, vår katt går först. Och bakom henne går Mimmi, långsamt. 

Mimmi smakar på vår katts mat ibland, och dricker vatten ur hennes vattenskål. Vår katt tittar på, men visar ingen som helst aggressivitet mot den lilla hundvalpen. Jag är positivt överraskad, de är vänner så som det är nu. Mimmi vill verkligen leka med vår katt, fast det har inte vår katt gått med på. Inte än. 

Vi har inte släppt samman Mimmi med vår kanin. Jag vet inte om jag vill göra det. Kaniner är riktiga ensamdjur. För att inte tala om vilka vassa tänder de har. Barbie, som ser så oskyldig ut, skulle kunna skada Mimmi riktigt ordentligt med sina stora tänder, tror jag. Fast kanske har jag fel, kanske att någon av läsarna här i bloggen vet hur dvärgvädurkanin och liten hundvalp kan fungera ihop.