Nu har jag varit hos läkaren. Det var tyvärr inte Dr House (bilden). Jag undrar vad han skulle ha sagt till mig, Dr House? Nej, det var min vanliga läkare idag, henne som jag haft i ungefär tio års tid nu.
Jag sov dåligt i natt. Vaknade till varje timme, kändes det som. Men jag tog mig till mötet hos läkaren. Och fick tid för ett nytt möte; med en rehabsamordnare. Min läkare tyckte det var lika bra med det mötet också för Försäkringskassans skull.
Enligt min läkare tar det ovanligt lång tid för mig att få beslutet från Försäkringskassan. Om jag får ett negativt beslut tyckte hon att jag ska överklaga det. Hon sa att det räcker att stryka ett streck över beslutet och skriva att jag inte accepterar det. Då började jag gråta när hon sa det, tårarna bara rann helt omöjliga att stoppa. Och jag kände att trycket i mitt bröst lättade en stund.
Min läkare berättade att hon bara varit med om en enda utförsäkrad som fått permanent sjukersättning godkänd. Det är i princip omöjligt att få permanent sjukersättning med de nya reglerna i sjukförsäkringen.
Hon sa flera gånger till mig "så mycket som du har försökt", "så mycket som du har blivit utredd". Och, ja, kanske är det så med mig, jämfört med andra. Jag har ju ingen annan än mig själv att jämföra med. Hon jämför ju mig med andra som hon sjukskrivit genom åren. Men jag är den jag är. Jag har egentligen aldrig slutat hoppas på att om inte bli helt frisk, så i alla fall bli bättre så småningom.
Läkaren funderade över att skriva ut anti-depressiv medicin till mig. Men jag tycker inte jag behöver det, inte än i alla fall. Senast jag fick det var 2003. Jag minns att jag blev helt passiv, orkade ingenting, kunde inte tänka och kände inte en enda känsla, det var bara alldeles tomt inuti mig. Sen så kan jag ju inte veta vad som berodde på depressionen och vad som berodde på medicinen.
Men än så länge kan jag hitta på saker att göra och jag kan skratta och skriva. Så själv tycker jag inte att jag är deprimerad. Mera normalt nedstämd på grund av den ovissa situationen jag lever i just nu.
Det är en del i att vara människa, att reagera på stress och press.
Och jag är en människa. Ingen robot.
Imorgon är det dags för nästa möte. Hos Försäkringskassan.
Jag tänker gå dit med en känsla av lugn och värdighet.
