Vinterhjärta

 

 

Den natten

frös livet

 

Darrande

gnistrade lövet

 

Mörkret tyngde

 

Vilsna själen

 

Stjärnorna ropade

genom alltet

 

Med dig

 

Genom svärtan

 

Mot ljuset

 

Hoppet

 

Tog din hand

 

Kramade ditt hjärta

 

Älskade du ...

 

 

(Anna-Karin)

 

Orädd

 En dag

 

Ska vi inte längre

 

Vara rädda

 

En dag

 

Ska vi möta 

 

Varandra

 

Utan rädslans fängsel

 

En dag

 

Ska vi

 

Famna varandra

 

Orädda

 

Befriade

 

Segrare

 

Överlevare

 

 

/Anna-Karin

Vårbal

Därute står de

 

Beredda

 

Klä sig i gröna, blommiga sköna kläder

 

Vit körsbärsblomklänning

 

Limegrön lönnblomskjol

 

Rosa prydnadsdräkt

 

En hel vinter av längtan

 

Trädens vårbal

 

Bara dagar kvar

 

Trädens dans i våren

 

Andäktig är jag

 

Vördnadsfull

 

Förväntansfull

 

Åskådare

 

 

/Anna-Karin

Tankar från ett körsbärsträd

Vad gjorde du inatt

människobarn?

När du sov

under mjuka lakan

 

Öppnade jag

 

I den blåsvarta

försommarnatten

 

Snövita blomblad

 

Ett efter ett

 

Vad gjorde du inatt

människobarn?

 

Den natten

när jag

 

Började blomma

 

 

 

/Anna-Karin

Påskliljor

På min födelsedag gjorde vi en liten utflykt till bland annat Rosariet i Jönköping. Inga rosor där än. Men istället bland mycket annat vackert en så lång rabatt alldeles full av gula påskliljor! Kändes kilometerlång, men jag har inte mätt den. Mer än med mina ögon. Hur som helst påminde rabatten mig om när min mamma berättade om när hon fött mig. Läkarna hade sagt att hon aldrig skulle få barn. Hon hade varit så svårt sjuk. Dödligt sjuk. Men något hände så läkarna fick fel. Det som hände var jag. Efter åtta års längtan efter ett barn föddes jag den 21 april 1959.

"Och när jag tittade ut genom fönstret, sa min mamma, strålade solen från en klarblå himmel. Längs med lasarettets husvägg på Värnamo BB blommade alldeles fullt av påskliljor. I vår trädgård hissade din nyblivna stolta pappa flaggan." Berättade mamma. Hon log.

Det är lite speciellt att känna att jag föddes som ett mirakel. Den som inte skulle kunna bli till. Så det är inte alltid läkare har rätt. Tack och lov finns det, ibland, mirakel.

 

/Anna-Karin

Visa mindre

Drömmar

Jag hade en underbar dröm i morse. Jag var utomhus. Det var sommar. Solen sken. Himlen var blå. Plötsligt sjönk solen ned och försvann. Allt blev mörkt. Jag kände mig så rädd. Vad händer? Sedan kände jag att någon bar mig i en varm famn. Jag kände mig så trygg. Lika plötsligt som solen försvunnit, kom den upp igen och allt blev ljust igen. Det var en härlig känsla att vakna i.

Jag har drömt så många mardrömmar i vinter. Vaknat i skräck och panik. Men den senaste tiden har mina drömmar ändrat karaktär. De är ljusa och ger en värme i hjärtat. Sen vaknar jag till verkligheten som senaste året mera känts som en mardröm. Kanske att drömmarna nu hjälper mig att fortsätta orka och hålla ut? Det känns så. 

Jag tror att det är viktigt att vi tillåter oss att drömma mycket nu. Vakna drömmar. Drömmar om när mardrömmen vi lever i är över. Vad vi ska göra då. Hjärnan tolkar det vi fantiserar om som att det är på riktigt har jag läst.

Jag drömmer om att resa till mina vuxna barn. Om att träffa vänner, gamla och nya. Sitta tillsammans nära varandra och äta och skratta och prata tillsammans. Att gå på stan i affärer och titta på kläder. Ta en fika inomhus bland många andra människor och lyssna till allt sorlet som jag tycker om att göra. Gå på teater, konserter och bio. Bland annat.

Jag drömmer om våren och blommorna och sommaren och värmen och grönskan. Snart, snart är vi där. Ett par veckor bort bara. Inte ge upp nu när jag orkat så här långt. Fast att det känns väldigt tungt vissa dagar. Inte ge upp ... Fortsätt, fortsätt ... En dag är min dröm det liv jag lever. Håll ut.

Vad drömmer du om just nu?

Världsligt

Brrrr, så kallt det har varit så länge nu. Nordanvinden har inte velat lägga sig en endaste sekund. Inatt såg jag att det var -17 grader hos mig. Men igår blev jag glad. För om väderprognosen stämmer så är det mildare väder på gång, ett par minusgrader och massor av sol! Genast kändes det lättare i mitt bröst. För då kan jag gå längre promenader igen. Hur jag skulle klarat det senaste året utan mina promenader vet jag inte. Det är läkning och ger kraft att vara i naturen. Alldeles särskilt när världen rämnar omkring en som människa.

Jag läste att det är också avstressande att titta på naturdokumentärer. Forskning kan visa att det gör att man hamnar i lugn- och ro-systemet då. Tvärtemot vad som händer när man läser och ser nyheter om corona. Då aktiveras kamp- och flykt vilket verkligen vi har fått mer än nog av nu. Så fler naturdokumentärer och färre nyheter är det som gäller för mig nu.

Jag försöker ta vara på varje sak som jag märker lyfter mig. Hur liten den än kan vara. Häromdagen fick jag två nya tröjor som jag köpt på rea, i brevlådan. Det kändes nästan löjligt att jag blev så glad för dem som jag blev. Men det blev jag. Jag har varit så trött på de två tröjorna som jag växlat mellan denna vinter. Ärligt talat har de också blivit slitna. Bara att ha en ny färg på mig gjorde mig lite glad. Ja, det världsliga fyller också sin funktion för oss människor ibland. Vi är ju ändå "bara" människor. Även om det är alldeles. alldeles fantastiskt att vara människa.

Förra helgen var jag på ett ute-café i utkanten av Jönköping. Det heter Chokladverkstan i Tokarp. Där var så mysigt och jag åt årets första semla som var bland den godaste semla jag ätit tror jag. Det är ett ställe jag verkligen kan rekommendera i dessa tider. Man får kolla i deras Instagram när de har öppet. Där finns gott om mysiga utemöbler. De har tända eldar som värmer. Man kan låna sittunderlag och fårfällar att sitta på. De står och säljer fikabrödet utomhus så mycket mer coronasäkert kan det knappast vara. Ett utflyktstips från mig.

Ikväll ska jag se På spåret. I år har jag sett varje program faktiskt. Jag är så där intresserad av det. Sanningen är att jag blir åksjuk (!!!) när de kör inslagen där det är som att man förflyttas på en väg. Jag har alltid reagerat så när jag ser bilfärder och liknande på tv. Konstigt nog är jag inte åksjuk i verkligheten, bara på bio och tv, ha, ha! Så jag brukar faktiskt blunda lite när de färdas i På spåret.

Önskar dig som kikar in här en skön helg och ta hand om dig och andra!

 

/Anna-Karin

Befriade

 

En solig dag

fick de

äntligen

komma ur

den mörka

isoleringen

 

Därute väntade

solen, vinden och fåglarna

 

Allt de längtat så

 

Allt de så behövde

 

Nära att drunkna

 

I friheten

 

Bländade

 

Av ljuset

 

 

(Anna-Karin)

Frusen

 

Nakna grenen

 

Klädd i snö

 

Svart som döden

 

Kroknad av vinden

 

Gör mig levande

 

Fyll mig ...

 

Klä mig i gröna kläder

 

Rasslande löv

 

Värmande solstrålar ...

 

Smält ...

 

Min snö

 

Ge mig liv ...

 

Och talgoxen sjöng

 

Till svar

 

 

 

/Anna-Karin

Sådana där dagar

 

Hela våren väntar där, i en syrenknopp.

Sådana där dagar när det tar halva dagen att komma igång, en sådan där dag har jag idag. Jag har tränat en del de senaste dagarna, så det är ok att min kropp känns seg. Vila och stretch behöver jag då ju. Men i mitt huvud är det allt annat än vila. Tankarna snurrar kring allt som hänt i världen och min familj senaste året. Enda sättet att stoppa dem är att meditera eller hålla mig sysselsatt. Så det gör jag.

Nu är julen utslängd och utstädad ur huset. Det känns skönt, för när den är över så öppnar sig ett fönster på glänt mot våren. Även om det är mer vintrigt än någonsin därute just nu, med frost och snö och isiga gator. Men det där fönstret som talar till mig om vår, det är där. Om det bara kommer sol så kanske jag redan om fyra veckor tar den första fikan i det inglasade uterummet. Än har jag inte hört talgoxen drilla, men det kan ju hända när som helst nu när halva januari har passerat.

Tiden går trots allt framåt. Det är en himla tur, även om allt som passerat finns sparat därinne i min kropp och själ. Det som har passerat har passerat. Nya dörrar ska öppnas och öppna sig. Av mig, av andra och av livet självt.

This too shall pass ... precis så är det.

Och det känns så trösterikt när det, än en gång, känns som att jag faller ihop i en hög av allt som varit och hur det fortfarande är. Denna längtan efter att kunna leva som människa igen. Känna mig fri att göra det jag får energi och glädje av. Möten med dem jag älskar så mycket.

Jag tittar en del på TV. Bl a ser jag "Helt lyriskt", på SVTplay. Det är artister som tonsätter dikter av olika poeter. Intressant och lärorikt. Sen tittar jag på Modern Family på Netflix som får mig att skratta. Tolv säsonger finns det så räcker ända till sommaren tror jag. Jag tittar på Friday Night Dinner på SVTplay. Sen har jag ont i magen av allt skrattet. Ett sånt där skönt ont, jämfört med annat ont i livet.

"Jag kan ha fel", att leva i osäkerhet och annan visdom

Jag lyssnar på en så jättebra ljudbok just nu. Den heter "Jag kan ha fel" och är skriven av Björn Natthiko Lindeblad. Hans berättelse är självbiografisk och handlar om hur han lämnar en karriär som ekonom för att bli buddhistisk skogsmunk. Efter hela sjutton år i klosterlivet återvänder han till Sverige. Vilket människoöde och så mycket han har att berätta som är intressant, förvånande, vist och också humoristiskt skildrat. Hans berättarröst är lugn och vilsam att lyssna till. Hela tiden dyker det upp guldkorn och här är några exempel på det som jag tycker mycket om av hans tankar.

Björn menar med sin erfarenhet att hela munklivet egentligen gick ut på en enda sak; att lära sig leva i osäkerhet och att känna sig bekväm med det. Att känna tillit till livet. Åh, hur behöver inte vi alla den förmågan så som livet är nu under pandemin? SOM jag behöver öva mig i den stora konsten, som människa, utan att vara munk eller nunna. För hela livet är ju osäkerhet i sig. Vi försöker planera och kontrollera och inget fel i det, men egentligen, som Björn uttrycker det, det vi skriver in i våra kalendrar kanske vi ska se som att vi skriver in det med blyerts istället för med kulspetspenna. Ja, sannerligen, för ett år sedan planerade jag in hela året 2020 i min kalender med kulspetspennan, men hur gick det? Inget vidare. Jag har fått stryka över i stort sett allt som jag planerade under 2020. Kanske lär jag mig mycket av det ändå, även om det har känts allt annat än roligt att stryka över.

En meditation som Björn berättar om är frasen "Jag kan ha fel. Jag kan ha fel. Jag kan ha fel.". En meditation, eller en mening, som han menar kan förändra en människas liv när hon börjar använda sig av den. Det kan vara i situationer där man kanske känner sig obekväm med en annan människa eller något. Att inse att man kan ha fel, öppnar för ödmjukheten. För nyfikenheten. Som i sin tur får oss att växa som människor istället för att stagnera i vår egen starka tro på att just jag är den som har rätt.

En annan meditation som Björn tycker är den viktigaste och enda man behöver lära sig om man vill lära sig en enda meditation är denna: Att knyta sin näve. Att sedan öppna upp den. Det handlar om att öva sig i att släppa taget. Jag undrar vad som skulle hända om jag själv och alla andra övade mycket på det? Jag undrar vad som skulle öppna sig. I mig. I de andra. Och i livet och världen.

Jag knyter min näve. Och öppnar upp min handflata. Igen och igen och igen och igen ...

Släpper in det nya. Det som ska komma.

Utan kontroll.

I tillit till livet.

Hur än det är just nu.