I affärerna är det slutrea. Halva priset och "Ta 3, betala för 2". Jag trillar dit ett tag, bär plötsligt på en påse som det inte alls var meningen att jag skulle bära på, jag skulle ju handlat något helt annat. Men jag är glad, glad över mitt fynd.
Jag ser gräs på framsidan av huset nu också, kring äppelträdet och nära husväggen. Snösmältningen går med en rasande fart, så mycket snabbare än förra vintern. Kanske för att människorna börjar bli rutinerade, vana vid stränga snörika vintrar. Det skottas kring gatubrunnar som aldrig förr, minst en gång om dagen. Snön förvandlas till vatten som strilar som små porlande bäckar ner i gatubrunnarna. På A6 köpcenter skottar man taket så att inte det ska rasa in medan människorna fyndar på slutrea.
Jag läser Karin Boyes evigt lika vackra dikt om hur ont det gör när knoppar brister. Ur det som gör ont ska livet komma igen, smärtan förblekna och nya stigar visa sig. Våren spränga sig fram och värma oss frusna och stelna människor i Norden. Få oss att vända våra ansikten mot solen. Och le.
Ja visst gör det ont
Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.
Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra -
svårt att vilja stanna
och vilja falla.
Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.
(Karin Boye)
