onsdag 8 januari 2014

Ett märkligt uppvaknande


Jag vaknade av ett klickande ljud ute i hallen. Sedan hörde jag Mimmi skälla. Där jag låg i den varma mjuka sängen, funderade jag över om jag var lika ljudkänslig idag som igår fast att jag sovit hela natten. Ljuden från bilarna på väg in mot stan hördes som att de körde omkring nästan i sovrummet.

Jag gick upp. Genast när jag öppnade dörren mot hallen kände jag den friska svala luften strömma mot mig. Ytterdörren stod vidöppen mot mörkret därute.

På trappan inomhus som leder ned till gillestugan, låg min katt helt lugn på andra trappsteget uppifrån och tittade på mig.

På sin lilla blåvitrandiga dyna i hallen låg Mimmi hoprullad och tittade med ett knappt öppet öga ut i mörkret.

Jag stängde dörren.

Sa en tacksamhetsbön högt för mig själv över att både min katt och min hund var kvar i huset.

När en dörr står vidöppen mot världen och ingen eller inget stoppar en att ta chansen och ge sig ut där, visst måste man älska platsen man är på då när man väljer att stanna kvar?

Jag kände en sådan ömhet över att mina två husdjur valt att stanna kvar i huset med mig.

Trots den vidöppna dörren mot världen.