I natt flyger min älskade tonåring till Turkiet med sin kille. Det är hennes allra första semester utomlands på egen hand, utan någon av oss föräldrar med på resan. Drömmen om en solsemester, att ligga vid en pool och sola hela dagarna, bo på ett fint hotell, vandra under palmer har tonåringen drömt i säkert åtta år. Det har periodvis varit så mycket tjat om att kompisar varit på solsemestrar. Massor av tjat om att hon också vill åka på solsemester. Det har varit så många gånger som vi sagt nej, vi föräldrar. Ibland inte åkt på någon semester alls. Ibland till Öland. Ibland till Danmark. Men det har inte varit några palmer där. Ibland inte ens sol. Hon har varit så besviken. Inte alltid, men ibland.
De tre för henne ganska tunga åren på gymnasiet när hon varit så skoltrött är det den här drömmen som fått henne vidare. "När jag är klar med skolan ska jag resa på en solsemester". Drömmar bär oss när vi ibland känner det som att vi inte orkar längre.
Hon tog studenten. Sedan jobbade hon i sommar. Sparade pengar till drömresan. I natt reser hon. Äntligen! Väskan är redan packad och klar nu på morgonen. Det är bara små detaljer kvar att fixa nu. Jag får vara med och dela hennes glädje när hon uppfyller sin dröm, att resa iväg på egen hand.
Att drömma om något i åtta år och sedan "göra" drömmen kan vara hissnande, tänker jag. Antingen blir verkligheten vackrare än drömmen. Eller precis så som man drömde. Eller så blir det inte alls som man drömt om.
Jag önskar att hennes resa blir underbarare än hon någonsin drömt att den skulle kunna vara.
