Parkeringen
vid Coop uppe på A6 var proppfull idag. Utanför entrén, på marken till
höger, satt en ung kvinna i täckjacka med en pappersmugg intill sig.
Människorna gick i stora klungor rakt förbi henne. De såg ut att ha så
bråttom på väg in till alla affärerna i stormarknaden. Det är ju snart
jul. Det är mycket som ska handlas.
Jag kände en stor klump växa inuti mig ju närmre jag kom
entréen. Som jag brukar göra ibland när jag ser en tiggare, satte jag
mig intill den unga kvinnan, såg in i hennes ögon och började prata
engelska med henne. Jag frågade henne varifrån hon kom och hon svarade
mig Rumänien.
Hon kunde varit min egen dotter. Kanske 25 år
gammal. Fast hennes blick såg mycket äldre ut än så. Jag såg inget hopp i
hennes ögon. Där fanns något depressivt i blicken. En tröstlöshet, en
sorgsenhet som fick mitt hjärta att nästan brista.
Jag har
sällan kontanter på mig nu för tiden. Det mesta betalar man ju med kort
idag. Men de slantar jag hade på mig, gav jag till den unga kvinnan. Hon
sa "tack" till mig, på svenska. Hon förstod inte mycket engelska, kunde
inte svenska. Och jag kunde inte rumänska. Fast våra ögon talade till
varandra.
Jag önskade henne allt gott i framtiden, reste mig
och kände en stark känsla av ilska, eller om det nu var ledsenhet, växa
inifrån mig. Denna orättvisa mellan oss människor idag, så nära, så
påtaglig, så frustrerande svår att förändra för just mig, just då. Ensam
kan jag göra så lite. Även om lite är bättre än inget.
Det
som gjorde mest ont i mig var ändå att se alla människor som passerade
förbi den unga kvinnan som att hon inte ens fanns där.
Må jag aldrig, aldrig någonsin bli så blind att jag inte ser den människa i min närhet som lider nöd.
Inifrån mig, för att orka till apoteket som jag var på väg till, kom en stilla bön. "Gud välsigne denna kvinna".
Ibland är bönen det enda jag kan ta till för att orka det lidande jag kan se och känna runt omkring mig i Sverige idag.
"Vi trodde det skulle vara bättre i Sverige" (DN)
"Rumänien: Sedan finanskrisen har barnfattigdomen ökat igen" (Socionomen)
"Polisen: Inga bevis för organiserat tiggeri" (Fria.nu)
"Moderaterna backar om organiserat tiggeri" (NA)
fredag 20 december 2013
Första julen med ungar utflugna ur boet
Jag plockade upp tomtarna ur julpyntslådan igår. Ensam. Sedan ungarna flugit ur boet har jag märkt att jag gör nästan allting ensam nu för tiden. Ibland känns det som att jag håller på att bli en enstöring, fast att jag inte alls är sådan som person.
Äter gör jag numera ensam nästan alla måltider utom ibland på kvällen och på helgen. Jag städar ensam, promenerar oftast ensam (fast Mimmi är med så klart), går på stan ensam och tittar ofta på TV ensam. Jag motionerar ensam. Fikar ensam. Fast min hund och katt finns omkring mig i det mesta jag gör.
Min man jobbar mycket. Fast att han inte har något chefsjobb, kräver jobbet mycket av honom. Ibland har han nattberedskap. Ibland jobbar han kväll. När han kommer hem pysslar han ofta med sitt. Jag har varit igång under dagen med mitt och är trött.
Det känns ovant efter cirka 20-25 år med barn och deras kompisar i huset, att vara i så mycket ensamhet för mig. Det är en utmaning för mig att hitta till en ensamhet som känns lagom. Ibland är ensamheten skön och vilsam. Ibland kan den kännas jobbig. Då åker jag in till stan för att vara bland människor en stund.
Sedan min mamma dog är det nästan aldrig någon som säger mitt namn till mig längre. Det känns tomt ibland. Så då säger jag mitt namn till mig själv. Ibland.
Jag tänker ibland på tiden när jag bodde ensam, när jag själv flyttat hemifrån som 19-åring. Jag trivdes med det. Pluggade, pysslade med blommor, läste böcker och lyssnade på musik. Lagade mat och tog hand om mitt lilla marsvin. Träffade vänner och gick på stan och fönstershoppade. Jag drömde drömmar om min framtid.
Det känns lite som att backa tillbaka till det som en gång var jag som ung där jag är nu i mitt liv. Att leva i en familj under så lång tid som jag har gjort, kräver hela tiden kompromisser och anpassning.
Nu väntar en tid med färre kompromisser och mindre anpassning för mig. En tid med så mycket mer tid och plats för mig.
Jag undrar vem jag är då?
Jag är upptäcktsresande i mitt nya liv.
"Den som är rädd för förändring, är rädd för själva livet".
Äter gör jag numera ensam nästan alla måltider utom ibland på kvällen och på helgen. Jag städar ensam, promenerar oftast ensam (fast Mimmi är med så klart), går på stan ensam och tittar ofta på TV ensam. Jag motionerar ensam. Fikar ensam. Fast min hund och katt finns omkring mig i det mesta jag gör.
Min man jobbar mycket. Fast att han inte har något chefsjobb, kräver jobbet mycket av honom. Ibland har han nattberedskap. Ibland jobbar han kväll. När han kommer hem pysslar han ofta med sitt. Jag har varit igång under dagen med mitt och är trött.
Det känns ovant efter cirka 20-25 år med barn och deras kompisar i huset, att vara i så mycket ensamhet för mig. Det är en utmaning för mig att hitta till en ensamhet som känns lagom. Ibland är ensamheten skön och vilsam. Ibland kan den kännas jobbig. Då åker jag in till stan för att vara bland människor en stund.
Sedan min mamma dog är det nästan aldrig någon som säger mitt namn till mig längre. Det känns tomt ibland. Så då säger jag mitt namn till mig själv. Ibland.
Jag tänker ibland på tiden när jag bodde ensam, när jag själv flyttat hemifrån som 19-åring. Jag trivdes med det. Pluggade, pysslade med blommor, läste böcker och lyssnade på musik. Lagade mat och tog hand om mitt lilla marsvin. Träffade vänner och gick på stan och fönstershoppade. Jag drömde drömmar om min framtid.
Det känns lite som att backa tillbaka till det som en gång var jag som ung där jag är nu i mitt liv. Att leva i en familj under så lång tid som jag har gjort, kräver hela tiden kompromisser och anpassning.
Nu väntar en tid med färre kompromisser och mindre anpassning för mig. En tid med så mycket mer tid och plats för mig.
Jag undrar vem jag är då?
Jag är upptäcktsresande i mitt nya liv.
"Den som är rädd för förändring, är rädd för själva livet".
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)