Djupt inuti mig hittar jag ibland henne; barnet som ingen lyssnade på.
Det är hon som inte ber om hjälp. För hon vet att det tjänar inget till att ropa. Ingen hör ändå hennes rop på hjälp. Ingen ser ändå skräcken och frågorna i hennes ögon.
Det är hon som i stället för att ibland fråga de som har redan har erfarenhet, själv skaffar sig erfarenheten och också därför ibland går på nitar.
Det är hon som söker sig till ensamheten och drar sig undan när hon behöver gråta. För hon vet att det finns ändå ingen som tröstar henne om hon gråter.
Det är hon som är glad inte för att hon är glad. Utan för att bli älskad.
Det är hon som är rädd att visa sin ilska, sin rädsla, sina tårar, sin svaghet. För hon vet att det är när hon är glad och stark hon är älskad. Inte annars.
Det är hon som redan som barn valde att lita mer till sig själv än till andra.
Det är hon som lyssnar mer till andras behov än sina egna.
Det är hon som kväver sig själv för att ge andra andrum.
Det är hon som är det lilla barnet i mig.
Jag håller om henne.
Tröstar ...
Älskar henne kravlöst så gott jag kan.
Berättar för henne att hon är stor nu. Vuxen.
Att hon har rätt att få vara precis den som hon är.
Och känna precis allt det hon känner.
Jag berättar för henne att allt kommer att bli bra.
Att jag litar på henne. Att hon kan lita på mig.
Jag kommer alltid att finnas där för henne.
Vad som än händer.
Jag viskar mjukt till henne att jag älskar henne mest av allt i världen.
