måndag 31 maj 2010

Yttre och inre frid


Detta är en bild som gör mig lugn. Den är vilsam att titta på. Märkligt hur jag påverkas av det jag ser. Eller? Gör jag verkligen det? Påverkar det yttre mig så mycket som jag tror?

Jag har kommit på en sak om mig själv. Det kom jag på för flera år sedan, men det är lika bra att jag skriver ned det här så har jag det på pränt om jag skulle glömma det. Man vet ju aldrig...

Jo, jag har kommit på att när jag har frid och lycka inne i mig själv, då påverkar yttre röra som stökiga miljöer mig inte ett skvatt, inte det allra minsta. Jag minns de där småbarnsåren när jag hade fullt med leksaker och prylar överallt i huset. Legoklossar på golvet och stim och stoj. Jag var så lycklig där mitt i röran! Lycklig och frid i mitt inre.

Sedan kom andra perioder i mitt liv. Inte fullt så lyckliga. Allt annat än frid i mitt inre. Och jag orkade inte att se röra, orkade inte med stökiga miljöer. När jag då höll ordning runt omkring mig, plockade undan prylar, valde vilsamma färger för sinnet i rummet, då kände jag att jag blev lugnare inuti mig också.

När jag har gjort yoga, känner jag mycket tydligt den där friden lägga sig inne i mig. Efter yoga är det som att jag kan vandra bland hur mycket röra som helst, på en soptipp om det så skulle behövas, och jag är fokuserad, jag känner lycka och jag störs inte alls av mängden av intryck i till exempel en stormarknad.

Jag strävar i första hand efter friden i mitt inre idag. Jag sätter det före den yttre ordningen. Med friden därinne i mig själv, blir jag mindre sårbar för alla intryck vi människor i det moderna samhället mer eller mindre tvingas att ta in. Jag blir helt enkelt mer stresstålig. Och så mår jag så underbart gott på samma gång! Friden finns där alltid inuti oss, den är nåbar för alla som vill. Man får söka efter sitt eget sätt att nå dit. För mig har kärleken, meditationen och yogan blivit mina främsta sätt att hitta till denna fantastiska oas!

söndag 30 maj 2010

Firat Mors Dag med bröllopstårta


Jag har ätit bröllopstårta idag på Mors Dag. Det var min mamma som bjöd på Frödinge Bröllopstårta och den var både mycket god och vacker att titta på med sitt överdrag av vit marsipan och en bit mörk choklad.

Äldsta dottern sms:ade och önskade mig en glad mors dag från Brighton och tonåringen överraskade mig ikväll med ett riktigt fint kort med en liten ullig nalle som håller ett stort hjärta. Texten hon skrivit till mig gjorde mig varm i hjärtat. Hon hade också köpt en DVD till mig, komedin "Så olika" av Helena Bergström. Både hon och jag gillar att se på film, så den här filmen ska vi se på tillsammans.

Jag blev väldigt, väldigt glad och också överraskad. Det är inte självklart att bli uppvaktad fast man är mamma, men i år blev jag det och det var roligt. Det kommer jag att leva på länge, känner jag.

Jag och tonåringen uppvaktade min mamma och vi fikade, åt bröllopstårta, tittade på kort och pratade en hel massa. Det var en fin stund. En sådan där stund som jag vill bevara i mitt hjärta för alltid.

Livet består av en hel massa stunder. En del är kanske inget vidare, tycker man. Vissa stunder är rent av så trista att man bara vill att de ska skynda sig iväg. Och en hel massa stunder i livet är små guldkorn som man inte vill ska ta slut.

"Alla dessa stunder som kom och gick. Inte visste jag att det var livet".

Som någon vis person har sagt.

Min "hackiga" blogg


Just nu "hackar" min blogg förfärligt när man scrollar i den. Jag vet inte vad det beror på. Jag har försökt att förminska bilder. Jag har tagit bort en del inlägg med många bilder i. Men det blir inte någon förändring i alla fall. Det "hackar" likadant fortfarande.

Är det någon som har något tips till mig så är jag tacksam. Jag vet inte själv hur jag ska lösa det. Men det mesta här i världen brukar lösa sig med tiden. Också här i Internetvärlden har jag upptäckt. Ibland därför att man får goda råd från någon, ibland av sig självt.

Jag ber er ha överseende med att min blogg är som den är just nu. Jag gör det jag kan för att få den att fungera lika smidigt som tidigare.

Hur upplever du min blogg som läsare? Är den "hackig" för just dig när du scrollar i den?

Till alla mammor

">
Min bästa morsdagspresent är mina två döttrar. Utan dem skulle jag inte vara mamma. De är det största som hänt mig i mitt liv och kommer alltid att vara det. Livets stora gåva och mysterium för mig.

Alla har inte en mamma att fira. Mammor dör, fast det vill man, för det mesta, inte att de ska göra.

Än så länge har jag själv en mamma att fira. Så levande som aldrig förr är hon, min mamma. Hon ska få en blomma av mig idag. Och tid för prat. Det är det min mamma sätter störst värde på där hon är idag, 83 år gammal.

lördag 29 maj 2010

Murar


Igår avslutade jag dagen med att köra in i grannens mur. Det kändes. Där låg murstenarna på gatan i en hög och halva muren blev förskjuten. Som tur är har jag världens bästa granne och det var just den grannens mur som jag delvis raserade.

Jag tycker att murar kan vara vackra. Särskilt gamla mossiga murar med gamla beläggningar, det tycker jag är vackert. Jag kan stå och titta på en mur länge, njuta av att titta på den. Är den hög, då kan jag fundera över vad som finns bakom den, känna mig nyfiken och vilja klättra över för att se efter.

Vi människor har också murar. Särskilt inuti oss har vi en förmåga att bygga murar. Oftast som ett försvar mot yttervärlden. Jag har också murar som jag byggt inuti mig själv. Ibland händer det att jag raserar en av dem och plötsligt känns det liksom lättare därinne, mer luft, lättare att andas.

Vissa murar som jag byggt har känts när de raserats. Precis som när jag körde in i grannens mur igår. Det kändes. Särskilt har det gällt riktigt, riktigt gamla murar inuti mig. Det är som att det kan bli för mycket att rasera en gammal mur på en enda gång. Sådana murar kanske man ska plocka ned en liten, liten bit i taget.

Ibland kan jag känna en annan människas mur. Muren mot mig eller mot något annat. Då blir jag lika nyfiken som när jag ser en hög stenmur framför ett hus. Jag undrar vad som finns där bakom, bakom muren som den här människan har byggt inuti sig själv. Och inte minst undrar jag varför den finns där.

Väldigt ofta så tror jag att det är det lilla barnet inuti oss som vi byggt en försvarsmur kring. Barnet, som blivit sårat, besviket, kanske sviket, kränkt. Det lilla barnet behövde bygga sin mur för att klara sig, för att överleva.

Som vuxen kan jag, om jag vill, rasera eller sten för sten långsamt bryta ned de murar jag byggt inuti mig själv. Upptäcka vad som fanns där bakom muren, egentligen. Få en ny utsikt. Se allt öppna sig framför mig. Vidga mitt synfält. För mig har det varit en häftig upplevelse att rasera mina murar, en efter en. Ibland bygger jag en ny, som på rutin. Kanske för att livet kräver det just då, jag behöver ett skydd runt mig själv. Men långsamt, år för år, befriar jag mig själv alltmer. Öppnar upp för det fantastiska livet! Utan något skydd mot den. Skyddslös. Trygg i mig själv.

Det allra, allra bästa sättet för mig att rasera murar, det är att skratta. Skrattet kan krossa murar inuti mig själv. Skrattet kan krossa andras murar mot mig och omvärlden. Skrattet, det är en gudagåva utan dess like. Länge leve skrattet!

fredag 28 maj 2010

Följ min blogg!


Det är fiffigt här på Blogspot att man så enkelt kan bli följare till en blogg, tycker jag. Det är bara att klicka antingen till höger i min blogg eller längst upp i huvudet på "Följa", så kan du enkelt följa varje gång jag gör ett nytt inlägg.

Jag och också andra bloggare, kan på samma enkla sätt hitta till din blogg när du blir följare till min blogg. Det är bara att klicka på de olika "följarna" i en blogg, så hittar man t ex idéer, nya inspirerande tankar, fantastiska bilder och ibland till och med nya vänner.

Du är varmt välkommen att bli följare till min blogg! Bara ett litet klick, så är du det, följare till min blogg! Och du gör mig dessutom väldigt glad med ditt klick!

Plötsligt kom jag att tänka på kungen och Silvia, när jag skrev klick. Det är ju passande, så här i kungabröllopstider. Ni minns väl de berömda orden:

"Det sa bara "klick". :)

Bättre kan väl inte kärlek sägas!

Vissa dagar stannar kvar för evigt


Det finns dagar. Och så finns det dagar. Det finns dagar som är som alla andra dagar. Och så finns det dagar som är som ingen annan dag förut i hela livet. Igår var just en sådan dag för mig. En dag som ingen annan dag förut i hela livet. En alldeles, alldeles underbar dag! En dag som jag sparar i mitt hjärta för alltid, i en alldeles speciell vrå.

Vad det handlar om berättar jag inte här i bloggen. Vissa saker vill jag som människa bevara för mig själv. Vissa saker är så stora att det känns som att de krymper om man sätter ord på dem. Vissa saker bevarar jag i mitt hjärta därför att det finns ingen annan plats för dem än där.

Men glädjen och lyckan som jag känner, den kan jag dela med mig av. Sådana dagar som den jag hade igår ger mig så mycket kraft att dela med mig av till andra. Sådana dagar som dagen igår är värda mer än all världens miljoner för mig.

Det finaste av allt här i livet är faktiskt alldeles, alldeles gratis.

onsdag 26 maj 2010

Tid att slappa mera


Nu har de senaste två hektiska månaderna gått över i en mer balanserad tillvaro för mig. Jag har tid att slappa mer. Ta flera pauser. Unna mig fler stunder av lustfyllda och spontana saker. Det gör skillnad för mig.

Jag blir mer kreativ, jag skrattar mer, jag känner mig ännu mer utvilad än jag brukar göra. Samtidigt känner jag mig så nöjd med allt jag klarat den här hektiska tiden. Det har gått bra, jag fungerar, jag klarar ett arbete där jag får använda mina förmågor. Hur det än går, om det blir ett "riktigt" jobb eller inte, så är ändå den stora segern för mig att jag nu säkert vet att jag klarar det, jag kan arbeta till viss del. Jag vet att jag också kommer att göra det. Jag vet bara ännu inte i vilken form det kommer att bli. Det kommer jag att veta någon gång de närmaste månaderna.

tisdag 25 maj 2010

Körsbärsträd och att vända tankar


Detta är ett körsbärsträd. Ingen bild i världen kan göra rättvisa åt ett blommande körsbärsträd i verkligheten. Den söta doften från blommorna. Surrandet från humlor och andra insekter som säkert njuter lika mycket av blommorna som jag själv en varm sommardag.

Idag är det nio plusgrader hos mig. När började jag tycka att nio plusgrader var kallt? Så fort jag glömmer. Vilka märkliga perspektiv jag har som människa. När det är vinter, då är nio plusgrader nästan sommar. När det är sommar, då känns nio plusgrader nästan som vinter.

Man kan vända och vrida på saker nästan hur som helst i sina tankar. Det är något jag verkligen övat mig i under mina år som sjukskriven och sedan jag blev utmattad. Jag kan nog lugnt säga att jag har blivit en mästare i att vrida och vända på mina tankar. Det har varit häftiga upplevelser att göra det. Med två meningar kan man gå från mörkaste mörker till ljusaste ljus. I sin själ. Om man bara klarar av att tänka. Det var en tid när jag inte ens klarade det. Då tänkte andra människor åt mig i stället. Det är jag mycket tacksam för där jag är idag.

Alltså: Idag är det helt mulet och bara nio plusgrader därute och jag har ont i ryggen.

Eller: Idag ser jag att det lättar lite bland molen och det är faktiskt plusgrader därute och jag andas idag också.

Det är faktiskt "bara" att välja hur man vill tänka. Med lite träning så är det så.

Vad väljer du att tänka?

måndag 24 maj 2010

Jag i brun-utan-sol


Så här ser jag ut när jag "solat" med med brun-utan-sol! Någon bad mig att lägga in en bild på mig själv för att visa resultatet. Så då gör jag det. Jag är fortfarande jättenöjd med den här brun-utan-sol-krämen. Den måste ha varit en fullträff i alla fall för mig.

Mitt-i-livet är det klokt att vara extra rädd om sin hud. Därför solar jag inte mycket direkt i solen, egentligen inte alls. Jag har keps eller hatt på huvudet för att skugga ansiktet och jag solar allra helst i skuggan en solig sommardag.

Så det här med brun-utan-sol-kräm, det var toppen för just mig!

söndag 23 maj 2010

Våga visa sårbarheten


Jag är sårbar. Någon kan sticka en kniv i mig och det kommer att blöda. Någon kan lyfta ett vapen mot mig och skjuta mig i magen. Jag kommer att blöda. Någon kan säga saker till mig som får en kniv att vrida om sig inne i min mage. Jag är sårbar. Att säga det motsatta skulle vara en lögn.

Jag förstår idag att jag har haft svårt ibland att visa min sårbarhet. Jag har känt att om jag visar att jag är sårbar, då kommer människor att vilja såra mig, göra mig illa. Jag har känt att jag skulle kunna tynga andra människor genom att visa min sårbarhet. Jag var inte velat tynga någon annan människa. Jag har burit min tyngd inuti mig själv.

Idag övar jag mig i att tala om för människor när jag känner kniven inuti mig. Jag säger; "Jag känner mig sårad när du säger så till mig". På så sätt sätter jag snabbt ett självläkande plåster över mitt sår.

Så märkligt är det. Att just genom att jag vågar visa att jag är sårbar som människa, blir jag starkare som människa. Jag vågar stå för den jag är, att jag har känslor, att andra kan göra mig illa. Jag står upp för mig själv.

Det är viktigt. Jag övar mig i den konsten och jag tror att jag kommer att bli allt starkare efterhand. Sårbar kommer jag fortfarande att vara. Därför att jag är människa. Men jag kommer att bli starkare genom att sluta bära det inom mig för mig själv.

Det är att kunna visa sig svag och äkta som är att vara en stark människa.

fredag 21 maj 2010

När sommaren kom till stan


Plötsligt är sommaren här. På stan ser jag fullt av vita gymnastikskor på människornas fötter. Maskrosorna sticker upp som stora buketter kring de nyutslagna oxlarna som kantar gatorna. På himlen är det åskmoln. Värmen tryckande.

Jag köper en biskvi till mig och en mazarin till mamma och vi fikar tillsammans. Mamma har en pigg och glad dag. Vi pratar gamla minnen och vi pratar om hur det är nu. Vi skrattar tillsammans och mamma börjar ÄNTLIGEN förstå vad det är att blogga! Och hon börjar till och med tycka att det är roligt att jag bloggar... Och inte alls farligt som hon trodde i början, när jag bloggade.

Jag får med mig två vita, fina pelargonplantor som mamma drivit upp till mig. Jag ger mamma en lång kram. Idag kramar hon mig varmt tillbaka. Och hon säger att visst såg jag ung och pigg ut senast jag var hos henne, men idag ser jag ännu yngre, piggare och bättre ut, om det nu kan vara brun-utan-sol-krämen som jag smörjt in mig med. Det känns så varmt i mitt hjärta när jag lämnar henne. Jag tänker; att dör jag nu så dör jag lycklig och mitt liv är fullkomligt i denna stund.

Jag dör inte. I stället åker jag och köper mig nya vårskor. Svarta med massor av remmar. Ursnygga!

Jag känner att jag ler på väg ut från affären. Plötsligt märker jag en okänd man som ler tillbaka och inte släpper mig med blicken. Två blickar, två leenden, sommarsol och värme... människomöte.

Till och från den stora blomsteraffären strömmar det människor. De bär på stora säckar med plantjord och kör vagnar fullastade med plantor i alla möjliga färger.

Körsbärsträden blommar och häggmispeln också när jag lämnar stan och åker hem till sovstaden där jag bor igen. Det sjunger i mitt bröst. Sommaren är här! Både utanför och där inne i mig. Äntligen! Jag har väntat så länge!

onsdag 19 maj 2010

Lekstugan



När jag var liten brukade jag leka i den här lekstugan. Fast på den tiden var den röd, grön och vit. Målad i äkta falurött. Det är min farmors bror som har gjort lekstugan. Idag finns den i min trädgård. Den är ungefär 75-80 år gammal. Min farmors bror gjorde nämligen lekstugan till sin egen dotter, som är ett antal år äldre än mig. Så jag fick lekstugan när hon hade lekt färdigt i den.

Vad jag lekte i den här lekstugan! Jag och mina kompisar! På förstukvisten, som var inbyggd på den tiden och hade två små bänkar, där stod jag och gjorde "mat". Det vill säga jag hade plockat vinbär från buskar bakom lekstugan. Röda, vita och svarta vinbär. Sedan la jag dem i en sil med en burk under. Och så pressade jag vinbären genom silen med en sked. Sedan blev resterna av vinbären som små runda kakor som jag torkade lite i solen. Och så matade jag alla mina dockor med "kakorna". Saften från vinbären blev saft. Till dockorna och till mig och mina kompisar. Vi sötade rejält.

Mot den fina gamla dörren till lekstugan stod man och blundade när man lekte kurragömma. Där räknade man till hundra. Eller hur långt man nu hade bestämt att man skulle räkna. Sedan vände man sig om och såg inte till en enda av alla sina kompisar. För de hade ju gömt sig. Så då sprang man ut och letade. Kurragömma!

Inne i lekstugan hade jag vackra gammeldags möbler helt proportionerliga till stugan. Fint målade i pastellfärger. De såg ut som klassiska gamla trädgårdsmöbler. En liten, liten soffa, ett hopfällbart litet bord och två pyttesmå stolar. Min farmors bror hade tillverkat de möblerna också. Han var lärare bland annat i träslöjd och han var mycket noggrann med allt han gjorde. Det är nog därför lekstugan finns kvar än idag. Virket är väl utvalt av min farmors bror.

Ibland skulle jag och kanske min bästis övernatta i lekstugan. Tänkte vi. Vi släpade in madrasser, kuddar och täcken. Men när det blev mörkt slutade det alltid med att vi gick hem. Vi var för mörkrädda för att sova i lekstugan.

En gång gifte jag mig i lekstugan också. Eller om det nu var strax utanför. Jag minns inte riktigt. Jag gifte mig med min bästis. Hon fick vara brudgum för hon hade kort hår. Och jag var bruden för jag var minst och hade långt hår.

Livet var enkelt på den tiden....

Det kanske kommer fler berättelser från min lekstuga. För jag riktigt känner hur minnena väller fram när jag tittar på bilden. Och inuti lekstugan, när jag går in där som vuxen, och känner doften och blundar. Då minns jag hur det kändes att vara en liten flicka. Jag minns att jag tyckte lekstugan var stor. Rumsuppfattningen ändrar sig med åren.

Något som jag gillade och fortfarande gillar mycket med min lekstuga, det var fönstren. För genom fönstren kunde jag leka affär. Jag kunde putsa fönstren och vädra gardinerna. Släppa in frisk luft. Precis som i ett riktigt hus. Fönstren på min lekstuga är mycket vackra. 75-80 år gamla. Riktigt, riktigt fina är de, tycker jag. Jag, mina kompisar och mina egna barn och deras kompisar har gjort en annan sak också genom de här fönstren. Hoppat ut! Klättrat in och ut. Massor av gånger! Idag vet jag inte om jag kan det. Jag kanske provar en dag, jag får se.

tisdag 18 maj 2010

Brighton nästa!


Igår bokade vi tåg- och flygbiljetter för att åka till Brighton! Äntligen! Vi ska åka över och få se hur min äldsta dotter har haft det där när hon läst engelska på universitetet. Och det bästa av allt; vi ska resa hem tillsammans, allesammans. Det gör mig så lycklig att jag gråter.

Jag har ju inte träffat henne sedan januari. Hade jag inte haft jobbet så hade jag väl längtat ihjäl mig efter henne. Men tack och lov så har jag haft så fullt upp att göra sedan jag började jobba, att tiden har rusat iväg. Och nu är det bara några veckor kvar så kommer hon hem.

Jag är nervös för att flyga. Jag har bara flugit en gång förut i mitt liv och efter den gången sa jag att jag aldrig mer skulle göra det. Den här resan kommer jag att få se både Kastrup, Heathrow och Gatwick (tror jag att den heter). Vi ska åka tåg också, till och från Köpenhamn.

Så nu ska jag alltså göra det igen. Jag ska flyga. Trots att jag känner mig rädd. Jag ska utmana den där rädslan, precis som jag gjorde förra året när jag åkte i tunneln under havet mellan Dover-Calais. Jag var jätterädd bara jag tänkte på det ett halvår innan. Men när jag väl var där, i tunneln, då kände jag mig alldeles lugn.

När det gäller att flyga, så tränar jag mig i att tänka att det är som att åka vattenskidor på vatten, ungefär. Luft är någonting. Flygplanet åker på luften. Det känns vilsamt för mig att tänka så. Jag förbereder mig mentalt, lite då och då.

Och så klart, bara jag tänker tanken att få krama henne igen, min älskade, älskade unge... ja, då skulle jag väl kunna hoppa fallskärm om det behövdes för att få göra det. Så stark är kärleken till henne. Och min längtan efter att få krama henne.

måndag 17 maj 2010

Så här får du platt mage!


Oj, oj, oj... jag får RIKTIG löpsedelskänsla när jag skriver rubriken "Så här får du platt mage!". Inte precis sånt som jag brukar blogga om. Men just därför ska jag göra det nu. För att jag inte gjort det förut. Alltid roligt att pröva sina vingar lite. Testa nya saker att blogga om.

Platt mage... det hade jag en gång. Sedan så blev jag med barn och födde barn och jag fick barn i stället för en platt mage. Det var ju så mycket bättre, tyckte jag. Jag minns att jag brukade titta på mig själv ibland i spegeln och känna riktig stolthet när jag såg på min kropp, på förändringarna som skett med den.

Jag minns att jag mycket stolt och lycklig brukade tänka "Det syns verkligen att jag burit två barn och ammat två barn". Jag var så lycklig. Jag var så stark. Hade aldrig ont i ryggen på den tiden.

Sedan kom det andra tider. När jag blev svag och fick besvär med bl a ryggen. Idag vet jag att magmusklerna är viktiga att träna. Inte minst för att slippa ha ont i ryggen.

Så fick jag se igår i Aftonbladet (länk), att om man är plus-medlem där, då finns det ett träningsprogram för platt mage och därmed också en starkare rygg. Så jag har kört igång med de där övningarna nu. Om magen blir plattare, det ska bli spännande att se. Jag hoppas på att få mindre ont i ryggen i alla fall. Det är ett antal olika "plank-övningar" som man ska göra dagligen under en längre tid.

Kanhända att jag återkommer längre fram och berättar hur det gick för mig, om det känns bättre i ryggen. Och om det hände något med magen.

Annars så är den fin som den är, min lilla mjuka runda mage. Som en gång klarade att bära två små underbara, fantastiska varelser inuti sig. Två små mirakel som idag är unga vuxna människor och som är på väg att ta över efter mig i samhället. På väg att ta hand om världen och jorden och kanske, kanske också bidra till att det kommer ännu en generation efter dem.

Det är en häftig känsla, tycker jag. Livet som fortsätter. Hela tiden. Med eller utan platta magar. Vissa saker blir ganska så oväsentliga när man sätter in dem i ett större sammanhang.

söndag 16 maj 2010

Sandra/Milda bloggar igen!


Min bloggvän Sandra/Milda har börjat blogga igen.

Hon har bett mig göra ett särskilt inlägg om det och det vill jag väldigt gärna göra.

Välkommen tillbaka till bloggvärlden, Sandra! Det ska bli så roligt att kunna följa med dig i dina vackra tankar igen.

Blogga på!

lördag 15 maj 2010

Tid - vad är det?


Tid, vad är det? Det finns sånt som jag kan fundera över långa tider, och tid är en sådan sak. Tidsprofessorn Bodil Jönsson säger att "Tid är det enda vi har". Och det har hon rätt i, känner jag. Tid är det enda vi har egentligen. Om vi inte hade tid, i så fall levde vi knappast. Ändå så säger vi så ofta, jag säger det också, "Jag har inte tid". Fast det egentligen är PRECIS det vi har; tid.

Sedan, när det gäller tid, så tänker jag, att tid är rättvist på något sätt. För tack vare solen och månen och att vi människor behöver sova för att leva, så har vi 24 timmar per dygn allesammans. Varken mer eller mindre. 24 timmar tid som vi kan använda oss av. Kanske 8 timmar för förvärvsarbete, kanske 8 timmar för att vila, kanske 8 timmar för allt annat som vi vill med vårt liv.

Ibland går vi i en jämn och trygg lunk. Tiden har gått in i rutiner, satt sig. Ser ungefär likadan ut, dag efter dag.

Ibland rubbas den trygga lunken. Något händer. Kanske blir vi arbetslösa eller sjuka. Eller vi väljer en ny väg i livet. Kanske skaffar vi barn. Plötsligt känns tiden helt annorlunda. Långa dagar flyger förbi med blixtens hastighet. Eller tvärtom, långa dagar blir ändlöst långa. För förändringens skull.

Jag känner att jag kan styra min tidsuppfattning. Om jag tycker att tiden går för snabbt, då gör jag lite färre saker så går tiden snart mer i rytm med mig själv. Om jag tycker att tiden går för långsamt, då gör jag lite fler saker och plötsligt kanske tiden rusar iväg i stället.

Vill jag att tiden ska gå riktigt långsamt, då sätter jag mig i en fåtölj och gör absolut ingenting. Kanske att jag tittar ut genom fönstret, om jag inte blundar. Då känns fem minuter som en hel evighet, ibland.

Visst är det fint, att man själv oftast kan styra sin tidsuppfattning!

Sedan jag började jobba mer och mer har jag märkt att dagarna känns kortare. Jag har fortfarande balans. Jag hinner oftast med det jag vill göra med min tid. Men jag får fundera lite mer över vad det egentligen är jag VILL göra med min tid, den tid som är allt jag har, egentligen.

Till exempel så är det viktigt för mig att bry mig om och att göra saker för de människor som jag älskar. Så jag har bestämt mig att göra en liten sak varje dag för alla de människor som jag älskar. Det kan vara ett telefonsamtal. En pratstund med tonåringen. Handla något åt mamma. En sak åt varje människa jag älskar varje dag. Det känns fint för mig. Ett fint sätt att förvalta min tid varje dag. Jag känner mig nöjd med mig själv när jag gjort det. Slipper dåligt samvete och känner inte heller att jag ger för mycket tid så att jag hamnar i obalans med mig själv.

För jag är som jag är. Det är svårt att lära gamla hundar sitta. Jag ramlar i mina gamla fällor som jag lägger ut för mig själv titt som tätt fortfarande. Som när jag bestämt mig för att bry mig om och att göra saker för de människor som jag älskar. På kvällen har jag funderat lite; vad gjorde jag nu för honom/henne? Och så kom jag plötsligt på att jag hade inte gjort något för mig själv, nu igen. Jag har lätt för att glömma bort att göra något för mig själv. Och jag får lov att älska mig själv också. Det är viktigt. Jag behöver älska och ta hand om mig själv för att orka älska och ta hand om andra människor.

Tid är allt jag har. Jag är den enda jag som jag har. Jag är värd att vara älskad den tid jag har. Också av mig själv.

fredag 14 maj 2010

Hur det gick med mitt brun-utan-solande


Jag kunde alltså inte sitta så här och sola på någon strand igår. Utan jag smorde (eller säger man smörjde?) in kroppen med brun-utan-sol-kräm som jag köpt till extrapris på apoteket i stället. Krämen har märket ACO och heter Brun utan sol för kropp och ansikte - Self tanning lotion. Tuben är brun och vit. Hur gick det nu då? Så här ett antal timmar senare så vet jag ju resultatet.

Det blev jättefint! Jag ser ut som att jag har varit på solsemester utan att se bränd ut!

Det var en billig semester, måste jag säga. Och en riktig humörhöjare att se så fint solbränd ut.

Och detta har jag väntat på i hela mitt liv... inte tagit mig tid att smörja in min kropp med brun-utan-sol... hur i hela friden har jag missat det? Ja, jag har inte brytt mig särskilt mycket om mig själv alltid när barnen var mindre. Men nu gör jag det i stället. Och det är så härligt att äntligen ha tid för sig själv igen.

Jag har smörjt in mig idag igen. Jag har min tonåring som ger mig tips. Hon säger att i ansiktet ska man smörja in krämen en bit in vid hårfästet, så blir det ingen kant där. Det är bra att peela huden innan man smörjer in krämen. Jag använder mig av en skrubbhandske när jag duschar. Så är huden jämn och fin. I början kan man smörja in huden varje dag, läser jag på tuben. När man känner att man fått den nyans man vill ha, då räcker det att smörja in huden var tredje dag.

Den tiden tycker jag att jag kan lägga på mig själv och att det är värt det. Det är roligt att ha lite bruna ben när det blir dags att ta av sig strumporna eller tightsen. Att vara förberedd.

Jag tycker dessutom att krämen har gett lite skimmer åt huden, och min hud känns mjuk och len av krämen. Vad jag kan se är jag inte flammig eller fläckig. Tonåringen har också godkänt resultatet och själv börjat smörja in sig med samma kräm nu. Jag ser pigg och fräsch ut! Vinterblekheten är som bortblåst!

Mitt-i-livet är underbart att vara för mig som kvinna! Att få rå om sig själv igen ibland! Nu har jag upptäckt att jag ska ge mina fötter lite omtanke också. Det är lätt att glömma bort sina fötter. Så ikväll blir det fotbad och peeling och fotkräm!

torsdag 13 maj 2010

Brun-utan-sol-väder


Helst är det ju så här man vill sitta och bli lagom brun. Men det går inte idag precis. Det är disigt och mulet ute. Ingen sol så långt ögat når just nu. Kallt är det idag också, kanske sju plusgrader.

Jag har ju så gott om tid, nu för tiden, sedan jag fått nästan vuxna barn. Ibland känner jag mig som en tonåring. Jag har så mycket tid att göra sånt jag själv har lust med. Så mycket tid att ta hand om mig själv. Som jag inte haft sedan jag fick barn.

Igår fick jag se att man sålde brun-utan-sol-kräm med 30 % rabatt på apoteket när jag var där. Så jag tänkte, det var länge sedan jag provade något sådant. Om jag ens någonsin provat det. Så jag köpte två tuber, när det nu var så billigt.

Så nu sitter jag här, insmord, och väntar på resultatet. Det brukar bli bra, har jag läst. Lite spännande är det i alla fall. Undrar om jag blir morotsfärgad eller mer äkta solbrun? Om några timmar vet jag.

Undrar hur man får bort färgen om den blir åt morotshållet? Det blir väl till att ta på sig mycket kläder, tänker jag. Och härda ut tills den är borta igen.

onsdag 12 maj 2010

Jag mindfulnessar


Jag tittar ut genom fönstret. Jag sitter i min fåtölj. Gräset är grönt. Lönnen och körsbärsträdet har knoppar. Jag ser trädgårdsbordet. Jag hör radion i tonåringens rum och min mage som kurrar. Jag ser himlen. Den är mulen. Nu kom en fågel och satte sig i körsbärsträdet. Jag ser flaggstången. Vimpeln hänger. Jag ser två pilfinkar. Jag ser en till pilfink. Pilfinkarna flyger omkring. Nu sätter de sig i körsbärsträdet. Jag hör min mage kurra. Jag skriver. Jag hör fågelsång. Jag känner att jag andas.

måndag 10 maj 2010

Skratta åt sig själv


Jag har lätt för att skratta åt mig själv, när jag gör något "tokigt". Det är kanske en gåva, kanske någon liten gen som jag ärvt. Eller så är det ett härmbeteende. Både min mamma och min pappa har haft lätt för att skratta åt sig själva, om det inte varit något alltför "tokigt".

TIll och med när jag var riktigt risig för 10-12 år sedan, vet jag att jag kunde skratta åt mig själv.

Jag hade problem med att fixa mat då, jag fick liksom inte ihop ingredienser och så i mitt huvud. Recept var inte ens att tänka på. Det är kanske svårt att förstå för den som inte varit utbränd, slutkörd av stress. Men om jag försöker förklara det så som jag fått det förklarat för mig; att bli utbränd är som att drabbas av en stroke. Det påverkar hjärnan som när man får en stroke. Så vissa saker var helt enkelt omöjliga för mig att göra en period. Det gick inte. Mina händer löd mig inte, hur mycket jag än försökte. Till exempel kunde jag inte längre knyta en rosett. Min hjärna fick inte ihop rörelserna. Och det förändrades över en enda natt. Det tog ett par år innan jag kunde knyta en rosett igen.

Skillnaden mellan utbrändhet och stroke är att vid utbrändhet läker allt samman igen, fast det kan ta mycket lång tid. Vid stroke kan också mycket läka samman igen, men det är läkningen som är skillnaden mellan stroke och utbrändhet. Har olika experter/läkare berättat för mig.

Jag minns en gång, då när jag var så där dålig. Jag hade ju mina barn att ta hand om, 5 och 9 år gamla ungefär. Och de var så klart hungriga som barn är. Jag skulle göra makaroner och falukorv. När jag skulle försöka att hälla av vattnet från makaronerna genom durkslaget, så tappade jag alltsammans på golvet. Jag kunde inte få ihop höger- och vänsterrörelser med händerna. Så hade jag det i flera år, liknande problem.

Den gången kunde jag ju lagt mig ned och gråtit. Men jag är inte sådan, inte för det mesta i alla fall. I stället började jag gapskratta åt mig själv, minns jag. Sedan gjorde jag pulvermos till falukorven i stället. Och slängde alla makaronerna.

Det är fint att kunna skratta åt sig själv, tycker jag. Om man kan det. Det är olika hur man är och var man är i livet, tror jag. Men att kunna det, det känns så gott inuti en själv. På något sätt som att man genom att skratta åt sig själv, visar för sig själv att jag älskar mig själv nu också, trots det som gick galet.

Det är ju där kärleken börjar. Med att kunna älska sig själv. Precis sådan som man är.

söndag 9 maj 2010

Livet - en skola?


Jag sitter och läser i en bok nu på morgonen. Där läser jag de här orden: "Man brukar säga att människans första 20 år är en läroperiod. Mellan 20 och 50 är hon i en kämpaperiod och efter 50 kommer den period då visdom växer fram och människan mognar" (Boken heter "Väckarklockor" och är skriven av Gunilla Brattberg).

Det där var ju härliga ord att läsa för mig som precis passerat strecket för att komma in i perioden för att visdom och mognad ska växa fram. Min kämpaperiod är över, slut, passerad. Fantastiskt! Vilken lättnad! Jag önskar verkligen att de här raderna är sanna. Ja, det bestämmer jag mig för att de är. För de kändes så befriande för mig.

Jag läser vidare i boken nu, för att se vad jag har att se fram mot resten av livet:

"En vis människa har flyttat fokus utanför sig själv. Hon är inte längre centrum kring vilket allt och alla kretsar. En vis människa har accepterat att alla människor är olika och hon har respekt för denna olikhet. Hon behöver inte göra om andra för att de ska passa henne själv. En vis människa gör långsiktigt kloka val. För henne handlar inte livet så mycket om att ha utan mer om att vara. En vis människa har hittat ett autentiskt förhållande till sig själv. Hon styrs inte av föräldrarnas - eller andras - normer och värderingar."

Det lät ju riktigt fint, det här, tycker jag. Att äntligen få börja mogna och bli vis. Det ser jag fram mot. Inte alls tid att dö för mig än. Nej, det är nu jag ska bli som en väl mogen banan. En omogen banan är ju inte särskilt god, men en mogen... Mmmmm... säger jag bara, så gott!

Livet är en skola, brukar man ju säga. Det är ett försök till en liknelse, jag vet inte om jag håller med om att livet är som den svenska skolan. Nej, det tycker inte jag är en särskilt bra liknelse. Men man lär sig så länge man lever, DET tycker jag stämmer in på livet. Man lär sig genom att VÅGA LEVA! Genom att våga prova sina vingar, våga misslyckas. Så känner jag det.

Tänk om jag suttit alldeles stilla på en stol hela mitt liv. Hur mycket hade jag lärt mig då? Ensam i ett mörkt rum? Hur mycket hade jag lärt mig då? Inte särskilt mycket tror jag. Det räcker inte med att andas, att hjärtat slår, att ha fått ett liv till skänks. För att lära sig leva måste man VÅGA LEVA! Och orka leva... för ibland, så är man ju så trött att man inte riktigt orkar leva... så kan det också vara att vara människa, tänker jag.

Så det räcker nog inte med att tänka att, jaha, nu har jag nått den härliga åldern när jag liksom mognar, blir vis. Nu kan jag slå mig till ro och bara låta allt detta ske. Riktigt så enkelt är det nog inte.

Jag tror att det handlar om att börja VÅGA LEVA ännu mer än jag gjort hittills. Våga ta fler risker, prova många fler nya saker, söka glädjen i allt jag gör, ta mig tid för stillhet, tankar och njutning. Ta hand om min själ och kropp mer än någonsin förut.

Så till slut, när jag drar mitt sista andetag här i livet, då är jag kanske lika mogen som en väl mogen banan. Mmmmm...... Och kanske dessutom vis på köpet.

fredag 7 maj 2010

Dessa mobiltelefoner!


Min mobiltelefon fungerar inte. Eller så fungerar den men jag har kommit åt någon knapp eller inställning som gör att den inte fungerar. Jag kan inte skicka sms med den längre.

Jag har haft mobiltelefon i kanske tre år, inte så väldigt länge. Det har blivit många sms mellan mig och mina döttrar. Ett bra sätt att hålla kontakt med tonåringar, att kunna skriva till dem i stället för att tala till dem. Jag tycker att det har fungerat bäst, att skriva till mina tonåringar.

Idag använder jag mobiltelefonen i jobbet också. När den nu inte fungerar, så märker jag hur van jag är vid den. Mobiltelefonen är ju perfekt när man t ex är ute och firar att HV 71 har tagit SM-guld och det är fullt av människor. Kommer man ifrån varandra, så är det bara att sms:a eller ringa till varandra. Och jag tänker, hur gjorde jag förut då? I en sådan situation? Jo, då brukade vi bestämma en mötesplats i förväg om vi skulle komma ifrån varandra.

Jag har så många berättelser om just mobiltelefoner sedan de gjorde sitt intåg i min värld. Intåget skedde när mina tonåringar fick mobiltelefoner. Allt som har hänt sedan dess, det tror jag att jag skulle kunna ha en särskild blogg om; "Mina öden och äventyr med mobiltelefoner", så tror jag att den bloggen skulle heta.

Det har varit borttappade mobiltelefoner. Det har varit stulna mobiltelefoner. Det har varit mobiltelefoner med urusel kvalitet som inte har klarat en ilsken tonårings handhavande när hon slänger mobiltelefonen i golvet. Det har varit mobiltelefoner som varit av "fel" årsmodell. Ja, tänk bara alla gånger jag sprungit omkring och letat efter en borttappad mobiltelefon med någon av mina döttrar. Utan att hitta den. Tänk om jag räknade samman vad alla dessa mobiltelefoner har kostat! En liten förmögenhet. Det är bäst att låta bli att räkna, så här i efterhand.

Så, med tanke på det allt det här andra genom åren, så tänker jag att problemet med min lilla mobiltelefon just nu, att det inte går att skicka sms, det måste väl gå att lösa på något sätt. Jag får ta hjälp av experter om jag inte reder ut det själv. Eller om här nu finns någon kunnig bloggare, så är jag tacksam för tankar och tips. Jag gillar min lilla mobiltelefon, det gör jag. Då kan jag ju skriva i telefonen också. Bättre kan det ju knappast bli. Inte för mig.

onsdag 5 maj 2010

Intervjuat Amy Diamond

">
I förrgår intervjuade jag Amy Diamond och nu är jag i full färd med att skriva artikeln om henne.

Hade någon sagt det till mig för ett år sedan, så hade jag nog mest skrattat åt tanken. Men det som verkar som en dröm kan bli verklighet. Att träffa Amy var att träffa ett härligt och strålande energiknippe! Jag önskar henne allt gott i livet och varmt lycka till med musiken.

Jag gjorde en personintervju med Amy och det har varit min dröm under många år. Att få göra just personintervjuer, med olika människor. Med olika bakgrund, olika livsval, gärna i alla möjliga åldrar. Kändisar lika väl som mer osynliga människor. Gärna människor som är osynliga i samhället. Människor som är viktiga att lyfta fram.

Jag har de senaste månaderna träffat så många människor och fått lära mig så många nya saker, att det skulle gå runt i huvudet på mig, tycker jag. Men det gör det inte. Jag mår bara bra av alla dessa möten. Det finns så mycket att lära sig i ett möte med en annan människa. Inte minst om sig själv.

tisdag 4 maj 2010

Känsligheten


Jag är känsligare som människa idag än någonsin. Jag har närmre till skratt, gråt, empati och en hel massa andra känslor också. Det är en bonus som jag fått med mig genom att jag blev så svag. Kanske att alla människor som någon gång blivit svaga får den bonusen.

I början kändes det inte som en bonus. Mer som ett straff, en plåga, ett lidande.

Empati kan göra ont. Starka känslor känns. Sorg, kärlek, tvivel, glädje, hopp, förtvivlan, oro... alla dessa känslor som vi människor går omkring och bär på. Ofta inuti oss, utan att få möjlighet att släppa ut dem.

Allra mest ont gör nog känslorna när vi bär dem där inuti oss och inte har någon att visa dem för. Någon att prata med dem om. Eller något annat sätt att uttrycka dem på. Kanske saknar vi ibland orden för det vi känner. Det gör ont.

En del kanske kan få ur sig det de känner genom musiken, genom att måla, prata eller skriva som jag själv gör.

Idag är min känslighet, som experterna säger att jag nog får leva med länge, en tillgång i mitt liv. Den är min vägvisare. Jag lyssnar till den. Ibland kan den göra mig förvirrad, men efter ett tag brukar allt klarna och jag vet vilken väg jag ska ta. Den talar om för mig när det är dags att ta det lite lugnt. Den är en hjälpare för mig i mitt liv.

Jag vill hellre ha den här känsligheten trots smärtan, än att vara utan känslor. Jag har känt på det också, det halvåret jag fick äta anti-depressiv medicin. Att inte känna något överhuvudtaget. Att vara tom. Det var så mycket värre. För mig var det en mardröm.

Känslorna är en gåva för mig som människa. Utan mina känslor känner jag mig levande död. Med känslor är jag levande, varm och människa fullt ut. Att vara människa är att känna. Också när det gör ont.

måndag 3 maj 2010

Försommar!


Björkarna är ljusgröna, maskrosorna blommar och gräset är gräsgrönt. Det är frost på marken men strunt samma. Det är försommar! Jag ser hur skogslönnens knoppar växer från morgonen till kvällen. Jag har vårstädat lite i trädgården och lagt på duken på trädgårdsbordet. Solen lyser därute som att det var för första gången någonsin.

Och jag är fnissig idag också. Kan det vara våren? Jag har ingen aning.

Kanske att jag har sovit så gott? Jag har ingen aning.

Strunt samma. Jag är så lycklig att jag kan fnissa och att jag kan skratta! Att det är en sådan tid i livet just nu!

söndag 2 maj 2010

Visdomsord


"Nöj dig inte med en relation som inte tillåter dig att vara dig själv".

Glee Cast "I´ll stand by you"

">

Läst i Tara om att blogga


Det händer att människor i min närhet undrar vad i hela friden jag håller på med när jag bloggar. En del är rent av misstänksamma. Tror att det är något skumt, något otäckt och farligt.

Därför blev jag så glad häromdagen när jag fick hem tidningen Taras senaste nummer, nr 7, med en flera sidor lång artikel om just bloggandet. Där fick jag något att sätta i händerna på den som funderar kring vad det är att blogga. En mycket bra artikel om att blogga och jag kunde känna igen mig i vad det betytt för mig som människa att blogga.

För mig personligen har bloggandet betytt så oerhört mycket, mer än jag någonsin kunde drömma om. På, faktiskt, en ganska så kort tid. Drygt ett år. Jag har alltid tyckt om att skriva och genom bloggandet har jag kunnat göra det så ofta jag har lust (med andra ord, väldigt, väldigt ofta... :).

Den stora bonusen för mig har varit att förutom skrivklådan som jag fått utlopp för, har jag mött så många likasinnade. Och också oliksinnade. Jag har fått dela med mig av mina tankar och erfarenheter. Jag har fått ta del av andra människors tankar och erfarenheter. Jag har fått känna stöd när jag behövt det. Och jag har kanske kunnat stötta andra när de behövt det. Jag har fått både skratta och gråta tack vare bloggandet.

Blogga är en generös och kärleksfull handling för mig. Jag är så glad för att jag har möjligheten att blogga!

Jag rekommenderar artikeln i Tara nr 7 om just bloggandet. Här är ett litet, litet exempel på vad där står:

"Fem bra saker med att blogga:

1. Det är din anslagstavla. Du skriver i stort sett vad du önskar.

2. Du hittar nya bekantskaper, människor du aldrig mött annars.

3. Det finns en plats där du kan få ur dig allt du går och undrar var du ska lägga det.

4. Du har en fantastisk möjlighet att påverka. Vad som helst.

5. Du lär dig massor!"

Källa: Tara, nr 7/2010

Jag kan skriva under på alla de här fem punkterna när det gäller min erfarenhet av att blogga. Jag tyckte att det var lite kul att det stod att bloggen är "din anslagstavla". Jag minns att jag vid ett tillfälle kallade min blogg för mitt "klotterplank". Så känns den faktiskt fortfarande för mig. Mitt alldeles egna älskade klotterplank, min blogg.

lördag 1 maj 2010

Valborg - Berättelsen om Tant Våffla


Idag är det Valborg. Jag vill berätta om en Valborg som betydde mycket för mig när jag var barn. Hon var hushållerska i min familj och passade mig när jag var liten och min mamma inte orkade med mig eller att sköta hushållet. Kanske tyckte jag att Valborg var ett svårt namn att uttala. Eller så fick hon heta Tant Våffla av någon annan anledning som jag har glömt. Jag kallade henne i alla fall Tant Våffla.

När Tant Våffla kom hem till oss för att städa, laga mat, baka och se efter mig, då var det fest! Hon kom i sin kappa och städrocken under och sitt varma, glada ansikte med de bruna ögonen och det uppsatta mörka håret. Sin alltid så solbrända hud.

Tant Våffla var en mycket stilig, glad och humoristisk kvinna. Hon såg ut som en drottning, också i sin städrock. Hon skrattade högt, ofta och länge. Jag kan höra hennes skratt fortfarande när jag tänker på henne. Hon skrattade så mycket och så ofta att "folk" tyckte att hon var lite väl glad. Men hon städade bra och det var det folk betalade henne för.

Hon var inte så rik och inte hennes make heller. Därför jobbade hon som hushållerska.

Jag minns en gång när Tant Våffla skulle hjälpa mig med dragkedjan till min jacka när jag var ivrig och skulle gå ut och leka. Tant Våffla råkade klämma fast mitt skinn i dragkedjan och jag minns att jag grät. Tant Våffla var underbar på att kunna trösta en liten unge. Hon torkade mina tårar och fick mig att skratta igen.

Tant Våffla var hos oss och gjorde julmat. Jag fick stå och hålla i korvskinnet när Tant Våffla skrattande malde ned köttet i skinnet. Och jag tyckte att det var så spännande att stå där på pallen och se hur korvskinnet fylldes med köttsmeten.

Tant Våffla bakade underbara vetekransar och vetelängder. Och jag stod bredvid och åt av degen. Mamma var också med och gjorde det hon orkade. Det var glädje i det varma köket. Och doft av nybakat.

Ibland gav Tant Våffla mig en äggtoddy när vi bakade. Hon rörde ihop råa äggulor med strösocker, gav mig det i ett glas och med en gaffel vispade jag runt i det tills det var en god och knastrig gegga att slicka i sig. Undra på att jag blev glad! Av allt det sockret!

Sedan blev jag säkert trött. Och jag kan minnas än idag hur det kändes när Tant Våffla satt bredvid mig på en stol när jag skulle vila middag. Hur det kändes när hon strök mig längs med ryggen med sin mjuka hand så där härligt så att man blir jättesömnig. Och hur hon nynnade när hon strök mig längs med ryggen tills jag somnade.

Jag önskar att Tant Våffla skrattar i sin himmel. Hon fick leva länge här på jorden och jag uppvaktade henne med en blomma på hennes 90-årsdag för många, många år sedan. Hon skrattade fortfarande lika ofta, högt och glatt som när jag var liten. Och brydde sig inte det minsta om att andra tyckte att det var lite väl ofta, högt och länge.

1:a maj för mig är trädgårdsarbete


Jag har aldrig gått i något demonstrationståg vid 1:a maj. För mig har 1:a maj alltid förknippats med att dra igång trädgårdsarbetet. I mina hemtrakter för kanske 15-20 år sedan gjorde man absolut ingenting i trädgården eller kolonilotten före just 1:a maj. Visst, beskärning gjorde man och man kunde småstäda lite.

Men 1:a maj började det på allvar. Då ansåg man att jorden hade "rett sig". Den var klar att börja bearbeta för att sedan så i och att plantera. Både blommor och grönsaker.

Jag har varit en entusiastisk trädgårdsodlare tills ryggen bromsade upp min entusiasm. Nu har jag fått lära mig ett annat sätt att arbeta i trädgården. Att ta många pauser. Att variera mig i det jag gör. Att jobba där inte av tvång, utan av lust och längtan.

Den här våren har jag inte så stor plätt att ta hand om, eftersom vi dränerat om kring vårt hus. Men jag har hela mitt grönsaksland kvar. Där finns numera inte bara grönsaker utan också en del perenner att ta hand om. Det är rabarber på gång där och jag har sett att gräslöken kan jag redan plocka av.

Det är en gåva att ha en liten jordplätt att vårda, tycker jag. Jag älskar verkligen att vara i, arbeta med och försöka tillföra min trädgård något varje år.

Och precis vartenda år, så blir det inte ett dugg som jag har tänkt mig. Min trädgård överraskar mig. Och det är nog den allra, allra största anledningen till att jag älskar den som jag gör. Oförutsägbarheten. Min trädgård är nästan totalt utanför min kontroll. Den gör som den vill, inte som jag vill. Min älskade, älskade bit jord på detta stora jordklot.